AIK:s tredje ”svarta hål”

FOTBOLL

Lars Nylin: Klubbens värvningsfiaskon är en mörk gåta

När AIK går kräftgång snackas det om ”svarta hål” som gäckar.

Ett har tömt klubbkassan.

Ett slukar ständigt de svartkläddas tränare.

Sportbladets Lars Nylin tittar inför dagens ödesmatch mot Elfsborg på ett tredje: det som klubbens värvningar försvinner i.

Foto: FRUSTRERAD AIK-TRÄNARE Patrick Englund och Nebojsa Novakovic färska lagbygge får det svårt. Talangerna vill inte komma och andra nyförvärv slutar att utvecklas.

För AIK:are fanns det åtminstone en tröst. Det kunde inte bli värre. Den nedåtgående spiralen måste någon gång ge vika. Man borde strax ha avtjänat straffet för den hybris som drabbat klubben efter Champions League-äventyret i slutet av 1990-talet.

Men det kan bli värre. Mycket värre. Om AIK i dag förlorar mot bottenkollegan Elfsborg är det hög tid att känna på tanken om AIK som en kandidat för Superettan.

Under många år var AIK och degradering en dålig tankekombination. Endast tre gånger under allsvenskas många säsonger har klubbens fotbollslag varit utanför högsta serien; 1952, 1962 respektive 1980.

Sämre ekonomi än ÖSK

Men de senaste årens eviga turbulens kring den kungliga hovleverantören av allsvensk fotboll har ändrat scenariot. Det har alltmer blivit en fråga snarare NÄR än OM den Allmänna Idrotts Klubben skulle få seriösa sportsliga problem.

Och nu är vi där – detta även om Patrick Englunds och Nebojsa Novakovics färska lagbygge i eftermiddag skulle sprattla till och ta tre ohyggligt viktiga poäng på Ryavallen i Borås.

Många ställer då diagnosen att problemen beror på klubbens ekonomiska ras efter de ljuva åren. I dagarna har ryktena om massivt röda siffror i bokföringen tagit ny fart. Skvallret talar om minus på 15–20 miljoner, om AIK som ett korthus långt svajigare än Helsingborgs eller Örebros. Hursomhelst låter i dag värvningen av Andreas Andersson för 20 miljoner som något hämtat ur ”Sune Hellströmers sagor”.

Bisarra värvningar

Man behöver heller inte vara Arkimedes i badkaret för att se ett krismotiv i den tränarsåpa som vevats i episod på episod efter Baxters sorti i november 2000. ”Sanny Åslund (VD) sparkar alla utom sig själv” som elaka tungor gärna säger.

Men allt detta – liksom fixeringen vid spelsystemet 4–3–3 – förklarar ändå bara DELVIS AIK:s mest påtagliga sportsliga problem. Det vill säga den närmast bisarra oförmågan att lyckas med värvningar – i synnerhet att förlösa talanger. Ett mysterium som nye sportchefen Peter Kisfaludy fått för sina synder, eller om det är AIK som fått ”Kissen” för sina?

Inför årets säsong hade en stålbadande klubb att nöja sig med att hämta typiska truppbreddare från samarbetspartnern FC Café Opera. Den kvartetten är det lite orättvist att redan nu dra in i scenariot.

Men skärskådar man åren dessförinnan är värvningsfiaskona otaliga. Bara Mats Rubarth och Håkan Svensson har blivit självklara ankare i förstaelvan. Talar vi om unga löften är flopparna legio. Vi talar då om fem–sex säsonger.

Stagnerade karriärer

Efter Stefan Ishizakis ankomst från förortsklubben Rågsved 1999 går det inte att peka på någon yngre spelare som TVEKLÖST gjort ett kvalitativt lyft i AIK. Närmast är i så fall mittbackarna Per Nilsson och Fredrik Björck.

Vill man vara snäll har AIK fungerat som sluss till proffstillvaro för såna som Mattias Asper, Kalle Corneliusson, Erik Edman och Daniel Andersson. Men knappast ens klubbens ordförande Lennart Johansson skulle påstå att det varit en AIK-vision om spelarförädling som hjälpt de nämnda till större ligor.

Däremot är det lätt att hitta karriärer som stagnerat. Alternativt att spelaren gjort rimliga resultat i AIK. Men så mycket bättre på annat håll: Andreas Johansson, Sharbel Touma, Alexander Östlund, Martin Åslund, Daniel Tjernström, Patric Andersson, David Ljung, Andreas Alm, Arash Talebinejad. Så går det att hålla på länge om man vill fresta på AIK-nerver.

Av barmhärtighet mot de involverade går vi inte närmare in på exempel som Christer Mattiasson, Svante Samuelsson, Mattias Thylander eller Luke Casserly.

I vilken kategori Derek Boateng och Pa-Modou Kah hamnar kan vi avvakta ännu några omgångar. Deras agenter har möjligen svaret långt tidigare än så.

Frågetecknen kring AIK:s potential att utveckla spelare har nu blivit så uppblåsta att intressanta spelare viftar avvärjande om deras rådgivare nämner en möjlig framtid på Karlberg och Råsunda.

Talangerna tackar nej

Megalöftet Petter Andersson var på väg till AIK. Men bara tills turbulensen i klubben fick honom att istället skriva på Hammarbys avtalsförslag. Umeås nästan lika haussade Mikael Dahlberg, som nyss valde Gif Sundsvall före AIK, har inte varit lika frispråkig i ämnet. Men AIK var länge centertankens självklara första val. I dagarna provspelar Dahlbergs lagkamrat Mikael Lustigh. Blir det tredje Norrlandslöftet gillt för AIK?

Två tydliga illustrationer på att varumärket AIK i dag inte är den starkaste magneten för unga spelare som siktar uppåt, utåt. Snarare en av de svagare.

En klubb som Hammarby utstrålar tålamod då AIK uppenbart doftar krampaktig nervositet. Hyfsat ironiskt med tanke på kaoset kring Söderklubben så sent som häromåret. Men få AIK:are lär le åt den ironin. Än mindre som arvfienden Djurgården också de lagt beslag på begrepp som kontinuitet och långsiktighet.

I dag heter AIK:s hinder Elfsborg. I morgon är det återigen alla de där svarta hålen man måste värja sig för, helst täppa igen. Frågan är bara i vilken turordning?

Lars Nylin

ARTIKELN HANDLAR OM