På en halvlek såg vi hela skillnaden på Sverige med och utan Hanna Ljungberg

FOTBOLL

FARUM. Utöver Hanna Ljungbergs geni – vad var det egentligen vi såg i VM-genrepet?

En god nyhet: Vi har en bra målvakt.

En dålig nyhet: Vi kan komma att behöva det.

Man kan åka över bron, svänga av vid Köpenhamn och styra någon mil nordväst genom regndimma och svårmod hela vägen fram till Farum Park, och man kan göra det av olika skäl.

Marcus Pode gjorde det för förmånen att spela inför Nordsjaellands galna hemmapublik (ibland är de till och med över 4000 på matcherna!). Thomas Dennerby gjorde det för att se vad hans VM-lag är värt.

Det fick han.

Närkamper, tempo, bra passningsspel

Det blev, som så sällan med träningslandskamper, en riktig match. En match med närkamper, tempo, bra passningsspel.

– Det kändes som att det var spel om poäng, sa Nilla Fischer, och det hade hon rätt i.

Det var en bra match, ett bra genrep.

Efteråt stod Hanna Ljungberg och glittrade som bara Hanna Ljungberg kan. Hon pratade med ganska små ord, men hon var så glad att hon såg femtio procent längre ut; och alltså var tre äpplen hög.

Det var det viktigaste av allt.

Hanna behövde bara en halvlek, den andra, för att visa att hon är både hel och i form. Det första hon gjorde var att låsa fast en boll i offensivt straffområde, det andra hon gjorde var ett fantastiskt fint mål efter ett telepatiskt samarbete med Victoria Svensson.

De arbetar så fint tillsammans, de där två.

Hanna Ljungberg har spelat som andra anfallare i Umeå, och landslagets anfallsspel blir oerhört mycket mer dynamiskt när hon och Svensson kan byta plats med varandra till och från.

På en enda halvlek såg vi hela skillnaden på ett Sverige med och utan Ljungberg, och det var både roligt och lite oroande.

Danmark överlägset i första

För om andra halvlek var en uppvisning i vad det här laget kan vara så var första en uppvisning i allt det inte får vara.

Danmark, med ett likartat system som Sveriges, var överlägset före paus.

Dennerby använder Caroline Seger och Nilla Fischer som balansspelare, de är fysiskt starka och har fina stora (Fischer) och små (Seger) linjer i sitt spel. Men ingen av dem är särskilt snabb, båda är beroende av att hamna rätt i positionsspelet.

Före paus var de inte ens nära.

Före paus låg Dennerbys system sönderhackat i elva små delar, det kollektiva försvarsspelet var katastrofalt och anfallsspelet förmodligen likadant (jag vet inte, jag såg aldrig till det).

Yttrarna Lotta Schelin och Therese Sjögran hade alldeles för breda, höga utgångslägen i defensiven och lämnade innermittfältarna ensamma. Grundtanken är att en av yttrarna ska jaga in centralt när laget förlorar boll, så att mittfältet förvandlas till en diamant bakom två anfallare.

När de misslyckades med det blev laget avlångt, de centrala mittfältarna sjönk men blev ändå överspelade – och så kunde danska ”tian” Cathrine Paaske Sörensen fördela bollar som hon ville.

Danmark är, det ska sägas, ett ganska bra lag. Snabbt, passningsskickligt, och med den blixtrande lilla Johanna Rasmussen längst fram. Men de fick första halvlek i present av Sverige.

Ska man ändå lyfta något svenskt så är det mittbackarnas försvarsspel – och Hedvig Lindahls tydliga målvaktsspel.

Hedvig given förstemålvakt

Det är ju så lätt att se på en målvakt när de är rostiga och feltajmade, men Hedvig valde rätt och gjorde rätt – sånär som på två tappade bollar i slutet – och är given som förstemålvakt i VM.

Och, jag vet inte, på det hela taget var det ganska många som gjorde hyfsade individuella insatser. En spelare som Lotta Schelin måste bidra med mer, och ytterbackarna hade svårt med uppspelen före paus – men mest av allt var det systemet som hackade.

Kanske var det nyttigt.

Kanske behövde Sverige, med elva dagar kvar till VM-premiär, en påminnelse om att det inte räcker med att krama vargar och klappa delfiner för att lyckas. Man måste vara trogen sin spelidé också.

– Vi har inte tränat särskilt mycket lagdelsspel än, men jag är inte orolig för systemet, sa Nilla Fischer.

Hon såg trygg ut när hon sa det. Tur det. Det är ju hon och Caroline Seger som drabbas mest när det kollektiva spelet rasar ihop. Och gör det det mot lag som är både fysiska, tekniska och snabba (de möter USA i VM) kommer de att bli straffade så hårt att Djingis Kahn hade rodnat.

Men det är fortfarande elva dagar kvar, Hanna Ljungberg är tillbaka, och Sverige vann igår en riktigt tuff fotbollsmatch.

Dessutom var det ingen av de 2345 i publiken som sprang in på planen och slog domaren.

Alltid något.