Förutsägbara till förbannelse – en del av framgångsreceptet

Foto: AP
Det finns likheter mellan Barcelona och det svenska landslaget. Det anser Sportbladets krönikör.

avSimon Bank

FOTBOLL

GÖTEBORG. Fråga: Är Sverige ett sönderläst, förutsägbart fotbollslag?

Svar: Ja.

Ett svar till: Världens mest sönderlästa fotbollslag heter FC Barcelona.

Tunga dagar i kungariket.

Landslaget har åkt till Göteborg, men det går runt med böjd rygg, som en gammal, lätt bakfull gubbe.

I går var det träning på Ullevi, andra dagen efter match och då är det tydligen alltid väldigt håglöst. Det sa både spelarna och Lars Lagerbäck, och det syntes också. Psykologiskt joggade de runt i väntrummet mellan depression och revanschlust.

– Vi är i vändningsfasen, som Anders Svensson sa.

Spelarna nötte anfalls- och inläggsspel, Zlatan Ibrahimovic och Marcus Berg var anfallspar och glänste i tre sekunder av träningen (en volleypass av Ibra, en lobb av Berg) och det var väl ungefär det hela.

Landslaget var flegmatiskt. Vi andra såg på, pratade lite om Malta och mycket om vad som gått fel, i grunden. Kris à la Malta. Eftersom solen slog upp läger ovanför Ullevi och vi alla satt och hälsade den med akhenatonsk frenesi kunde vi inte vara helt deprimerade, men så sa vi ”Danmark” och räknade tabellmatte och hittade tillbaka till problemfokus.

– Vi kan prata om spel och chanser, men det blir en dåres försvarstal, sa Lars Lagerbäck och fortsatte:

– Vi har inte gjort mål. Det är det som är problemet.

Ingen slump att det gick som det gick

Jag har ju svårt att hålla med honom i den analysen, fullt ut. Å ena sidan är det precis så enkelt. Om Sverige hade slagit Danmark med 3–1 hade alla dansat stora landslagsdansen veckan lång, och Sverige skapade verkligen en hel del hyfsade chanser i lördags.

Men samtidigt är det ett självbedrägeri som döljer andra sanningar, både om danskmatchen och landslagets sätt att spela.

Det var ingen slump att Sverige inte systematiskt spelade sig fram till 3–1 mot Danmark. De hade ett Anders Svensson-format hål på mittfältet, de hade en vänsterback utan vänsterben och de hade inga uppspel. Man kan anta att detta hängde ihop.

Någonstans här finns också bakgrunden till en etablerad kritik mot det här landslaget:

Att man vet vad man får.

Att det inte finns någon Plan B.

Att det är sönderläst till förbannelse.

Det är naturligtvis rätt och riktigt. Alla i hela världen, inklusive Ronaldinhos hund Negrão, vet hur Sverige spelar sin fotboll. På många sätt är det en framgångsformel, en av förklaringarna till att Sverige nått stora framgångar de senaste tio åren är den oerhört tydliga spelmodellen som är så lätt att ta till sig.

Om det där tydliga, lättlästa laget vill bli tydligt och svårläst finns det självklara vägar att gå – och väldigt få av dem handlar om att förändra spelsystemet.

Nyss hörde jag en tränare gå in i en viktig match med de här orden:

– Jag har ingen plan B. Vi har ett sätt att spela på och vi kommer att göra det nu igen.

Lagerbäck?

Nä. Pep Guardiola.

Borde våga oftare

Precis som med landslaget så vet alla i hela världen, inklusive Ronaldinhos mer lågintelligente hund Bola, hur FC Barcelona spelar sin fotboll. Vi vet allt om länken mellan Iniesta och Xavi ser ut, vi har järnkoll på hur Dani Alves överlappar, vi kan rita deras höga backlinje i rem-sömnen.

Och vet ni, det går rätt hyfsat för Barça ändå.

Ett tydligt system, en tydlig tanke, tydliga begränsningar – det är det som ger det stora utrymmet för improvisation. Utan ramar vore Jackson Pollock bara en lurig alkis med en färgburk.

Skillnaden mellan Barça och Sverige är a) spelarkvalitén och b) att de är ett offensivt balanserat fotbollslag. Bitarna hänger så klart ihop. Sverige spelade med i stort sett samma system för fem år sedan, och vräkte in mål. Det oförutsägbara fanns då hos spelare som Fredrik Ljungberg (på toppen av sin karriär), Henrik Larsson (han också) och Zlatan Ibrahimovic.

Nu har vi Zlatan.

Inte ens en lyckoknarkad Nostradamus kan kalla honom förutsägbar, men med så få alternativ och så svag service som han fick mot Danmark går han att manövrera bort.

Om Sverige vill komma runt det problemet, om Sverige verkligen vill ha fler möjligheter i sitt anfallsspel, så måste man bland mycket annat prioritera den trygghet det betyder att ha en vänsterback och en central mittfältare som enbart har defensiva kvalitéer.

Ganska ofta borde de våga det.

Och då menar jag inte bara på hemmaplan mot, låt säga, Malta.

ARTIKELN HANDLAR OM