Mejla

Frida Fagerlund

Fagerlund: Ett underligt år kräver anmärkningsvärda resultat

Arsenal firar efter Emile Smith Rowes 1–0.

Foto: Shaun Botterill / Getty Images Europe

FOTBOLL

LONDON. Många fina upplagor av Arsenal har stångat sig blodiga mot rivalen i väst utan att lyckas.

Med tanke på Chelseas evolution under Thomas Tuchel är det besynnerligt att just detta rödvita gäng tar full pott den här säsongen.

Ett underligt år kräver väl just anmärkningsvärda resultat.

Muy bien Bobby! Muy bien Martin! Enorme! Pronto! Sí! Sí! Sí!

Spanska glosor som haglar i skenet av elljusen en försommarvarm onsdagskväll. Det krävdes en påminnelse eller två under matchens gång att det var Stamford Bridge man befann sig på och inte iberiska halvön.

Dels berodde det på en assisterande tränare med Arsenal-jacka två meter ifrån mig vars vrål överröstade Mikel Arteta (vilket inte är enkelt). Dessutom stod Kepa Arrizabalaga i målet några meter därifrån under den första halvleken, ett byte som innebar att Chelseas backlinje skiftade från franska till spanska.

Intensiteten från läktarhåll smittade av sig på spelarna nere på planen. Arsenal valde att spegla lokalrivalens numera sedvanliga system (om än med ett gäng förändringar i startelvan) genom en tre/fembackslinje bestående av Rob Holding, Pablo Marí och Gabriel. De två sistnämnda höll på att skänka bort en annars lovande start redan efter tio minuter. En lite för lös pass från Gabriel följdes upp av en lite för tveksam aktion från Marí och resulterade i att Kai Havertz gavs fritt löp mot offensivt straffområde. Det kändes som ett givet mål men tyskens avslut ven över ribban.

Det var en sådan typisk, handfallen sekvens från Arsenals sida. I söndagens möte med West Brom gastade Kyle Bartley (en gång i tiden fostrad i Londonklubben) vid underläge 0–2 att ”får vi bara in ett mål gubbar så skiter de på sig!”. Ordvalen kunde ha varit bättre men mittbacken var något på spåret: Arsenal kan visa upp fin fotboll men självförtroendet är ofta skört.

Chelsea sjabblade till det

Därför var det tacksamt att det för en gångs skull var motståndarna som sjabblade till det. Med hjälp av sin spanska hejarklack pressade Arsenal aggressivt mot bollhållaren Kurt Zouma som passade den vidare i sidled till Jorginho. Sedan är det oklart vad som egentligen hände men det kan beskrivas som kortslutning. Brasseitalienaren antog nämligen att Kepa stod kvar vid målet när keepern i själva verket var placerad en ganska bra bit till vänster. Det hela slutade i katastrof, bollen rullade i hög fart mot mållinjen och Kepa fläkte sig fram och spretade med fingrarna så mycket han förmådde. Problemet var att Pierre-Emerick Aubameyang stod redo att suga in returen, tittade upp och såg Emile Smith Rowe anlända. En passning senare drog 20-åringen in sitt andra mål på två matcher.

Eftersom det stod 0–1 i halvtid gick det att förutspå hur större delen av den andra halvleken skulle te sig. Åtta chanser och tre avslut på mål löd statistiken efter första 45 till Chelseas fördel men lägena hade inte nyttjats. Intressant nog plockade Thomas Tuchel omgående av 19-årige Billy Gilmour (som annars sett pigg ut) och bytte in Callum Hudson-Odoi vilket innebar att Mason Mount föll en aning djupare.

Inte hänt sedan Invincibles

Trycket mot Arsenals straffområde blev hårdare. Gabriel levde farligt när han försökte få bukt på Havertz i boxen men friades och med halvtimmen kvar tycktes kvitteringen oundviklig. Att bortalaget inte satte en försvarare vid första stolpen gjorde att Christian Pulisic hörnmål dömdes bort för offside.

Arteta tog av slutkörda Bukayo Saka (som faktiskt spelade på högerkanten) för det mer defensiva alternativet Hector Bellerín samtidigt som Tuchel slängde på Olivier Giroud. Nu gällde det bara för Arsenal att hålla ut. Bellerín offrade till och med en muskel då han kastade sig fram för att rensa undan en boll framför hotande Hudson-Odoi – och skadade sig ordentligt på kuppen. Zouma och Giroud drämde avslut i plural i målramen på övertid. Det var fullskalig panik i både hemma- och bortalägret där det sistnämnda lyckades täppa till med nöd och näppe.

Derbyn är märkliga, och det verkar inte spela någon roll om de så avverkas i Stockholm, Manchester eller London. Chelseas säsong är långt mer lyckad, med Champions League-final som en oväntad men totalt sett välförtjänt framgång. Ändå plockar Arsenal sex ligapoäng av sex möjliga mot konkurrenten i väst för första gången sedan The Invincibles. Det får mig att tänka på degraderade Fulham som inte lyckades vinna ett enda derby under säsongen, om det så gällde Chelsea, Arsenal, Tottenham eller Crystal Palace (fem oavgjorda, 23 förluster). Scott Parkers manskap bestod främst av nyligen inlånade spelare från olika delar av Europa... spelare som kanske inte nödvändigtvis förstår vikten av att vinna mot klubbarna i stan.

Nog framstår det som att Arsenal-spelarna i alla fall förstår och tar mötena med Chelsea på hundra procent allvar, trots de många kontinentala influenserna som genomsyrar klubben. Något litet Gunners-supportrarna kan glädja sig över denna i övrigt högst utmanande säsong.

ANNONS EXTERN LÄNK

Munskydd, solskydd och antikroppstest - klicka hem allt inför sommaren här.

MEDS

Av: 

Frida Fagerlund

Publisert:

LÄS VIDARE

Milans uppvisning – krossade Torino med 7–0

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Premier League