Bohman: Malmö visar brist på respekt

Foto: ANDREAS SANDSTRÖM, BILDBYRÅN
FOTBOLL

Per Bohmans fem punkter från AFC Eskilstuna-Malmö FF på Tunavallen.

1. Ovärdig halvlek för en allsvensk serieledare, MFF

Det är redan klart”, ”Allsvenskan är över”, ”Malmö FF har vunnit rekordtidigt”.

De senaste veckorna har journalister, fans och motståndare tävlat om att i förväg kora Malmö FF till svenska mästare i fotboll.

Till slut började väl även spelarna känna att, va fan, det här är väl... klart nu? MFF ledde inför den pågående omgången med tretton poäng före tvåorna Djurgården och Sirius, profilerna till nästa års lagbygge är redan inköpta och då är det väl mänskligt att svepas in i en slags falsk trygghet.

Men det här!?

Att mot jumbon så fullständigt falla samman som lag och totalkapitulera var inget annat än ovärdigt en allsvensk serieledare.

Att springa ut på ett halvtomt Tunavallen mot ett oberäkneligt och svårbedömt motstånd på ett strävt och torrt platsgräs var väl inte glamoröst nog för Pehrssons mannar.

Det stod 3–0 till AFC Eskilstuna efter 27 minuter. Resultatet kunde lika gärna ha varit 5–0 efter 45 spelade och hemmalaget belönades välförtjänt med stående ovationer i paus.

2. Så vad i helvete hände?

AFC spelar för tillfället en fotboll som inte liknar någon annan i allsvenskan. Fembackslinjen + defensive skölden Thomas Piermayr spelade i princip man-man mot MFF:s talrika offensiv och förföljde varje spelare över stora ytor. Det ledde till ett kaosartat, närmast bisarrt spel där det före paus uppstod tre stora hav på planen. Ett bakom hemmalagets backlinje, ett bakom MFF:s mittfält och så rena atlanten på ryggsidan av MFF:s mittbackar Franz Brorsson och Lasse Nielsen.

Mohammed Buya Turay lever för öppna landskap och allsvenskans lättaste anfallare är född att springa slalom mellan saktfärdiga försvarsspelare. Det borde inte vara en överraskning att sierraleoniern (fin hyllning till hemlandets offer, men det gula kortet är inte orimligt) har spetsegenskaper som är särskilt vidriga att handskas med för ett topplag som står högt upp i planen. Ändå blev MFF – vad gäller defensiven – straffade på ett rent ut sagt pinsamt manér.

Strategen Abdul Razak, bollsökande magneten Omar Eddahri och den i det närmaste omutlige målvakten Alireza Haghighi förtjänar också ett särskilt omnämnande i AFC.

Det hade varit enkelt att såga varje enskild spelare i hela bortalaget, men Anders Christansens insats var symbolisk. Allsvenskans bästa passningsspelare såg stundtals ut som en av de absolut sämsta.

3. Inte första gången MFF stänger av...

Malmö FF hade mängder av reduceringslägen redan i den första halvleken för Eskilstunas visserligen hårt kämpande men också stirriga defensiv var i ärlighetens namn inte särskilt välorganiserad.

I den andra halvleken normaliserades matchbilden vilket gynnade det mer ortodoxt spelande Malmö FF. Ett efterhand tröttkört AFC var i sin tur kloka nog att sjunka lite lägre vilket krävde mer av skåningarnas anfallspel.

De var väl okej efter paus, MFF. Lewicki och Brorsson hanterade skickligt Buya Turays omställningslägen och det metodiska handbollsrullandet gav ett stort antal farliga lägen som dock brändes.

Det är inte första gången den här säsongen som stjärnorna i Malmö FF stänger av och inte visar erforderlig respekt mot sina allsvenska kollegor från lag längre ner i tabellen.

Men den här gången straffades de för sin arrogans.

4. AFC – en invasiv art

Till sist några ord om den ständigt pågående debatten kring AFC Eskilstuna.

Föreningen har med rätta pekats ut som en invasiv art i den svenska fotbollsdammen. AFC:s starke man Alex Ryssholm är säkert ingen dålig människa, men vid det här laget vet vi att han är dålig på föreningsdemokrati. Opportunistiska övertagningar av gamla föreningar, märkligt höga medlemsavgifter och val av ordförande (sig själv) över en tidsperiod som anstår en bananrepublik (10 år).

En betydande del av aktivismen mot de ovälkomna gästerna har dock bestått av att kalla AFC Eskilstuna och dess supportrar för "horungar". Det låter ju förstås tufft – vem vill inte vara tuff! – men det framstår också som subkulturellt på gränsen till sekteristiskt för den genomsnittlige allsvenske besökaren.

5. Då blir supporterrörelsen en folkrörelse

Därför är det vackert när supporterrörelsen agerar som den folkrörelse den är snarare än som ett livsstilsprojekt. Allmänna Supporterklubben, AIK-fansen, bjöd i somras in AFC-fansen för att lära nykomlingarna om föreningsdemokrati och "ge verktygen som behövs för att kunna ta kontroll över sin förening". ASK såg, helt riktigt, AFC-supportrarna som en möjlig trojansk häst i en dysfunktionell förening enligt principen: supportrar på alla läktare, förena er.

Det var därför ledsamt att de vid det här laget fientliga Eskilstunafansen valde att nobba hjälpen.

Då återstår inte mycket att göra för den organiserade supporterrörelsen än att... bojkotta. Malmö FF:s supportrar dök inte upp på Tunavallen i dag. Fansen gör förstås helt rätt som – helt i linje med sin förenings stadgar – inte vill ekonomiskt stödja en klubb som inte helt och fullt ställer upp på de föreningsdemokratiska spelreglerna.

ARTIKELN HANDLAR OM