DOKUMENT: Supportergänget som kan bli en CL-klubb

avMakoto Asahara

De började som en supporterförening i grannbyn till huvudstaden.

Under lördagen kan de bli en Champions League-klubb.

Det här är historien om en 37-årig idrottslärare med målsinne, en galaktisk bevingad häst, en bortglömd Arsenalprofil och en konventionell taktiker med tjocka glasögon.

Det här är historien om lilla Getafe som ännu en gång hoppas kunna trotsa logiken – även om de nu behöver hjälp från annat håll för att nå hela vägen.

– Molina selección, Molina selección, Mo-li-na! Se-le-cción!

Det är en kylig fredagskväll i de södra delarna av den spanska huvudstadsprovinsen. Inför en publik som inte ens är femsiffrig till antalet så har Jorge Molina precis dundrat in 3–0 för sitt Getafe, hans andra mål i matchen, i hemmamötet mot Alavés i La Liga.

Hemmasupportrarna skanderar tydligt vad de tycker om det.

– Molina till landslaget! Molina till landslaget!

En ganska bisarr ramsa vid en första anblick med tanke på att Molina är 37 år gammal och gjort de flesta av sina mål i karriären samtidigt som han studerade till sig en idrottslärarexamen.

Bisarr med tanke på att det handlar om en bortglömd anfallare som gjorde sin La Liga-debut som 29-åring.

Foto: Gonzalo Arroyo Moreno / Getty Images Europe
Jorge Molina 2017

Men sett till vad Molina och hans Getafe presterar, och har presterat, så känns den ändå logisk där och då.

4–0-segern för tabellsexan hemma mot den lika osannolika tabellfemman Alavés är ett styrkebesked.

Ett besked att Getafe har intentionen att vara med och slåss om Europaplatser i en liga som anses vara en av, om inte den, bästa fotbollsligan i världen. Och med tanke på att poänggapet till trean Sevilla och fyran Real Madrid knappt går att definiera som ett gap så är supportrarnas eufori i januarikylan högst befogad.

Men inte ens i den euforin skulle de kunna förvänta sig att den tabellbilden skulle hålla hela våren.

Inte ens i den euforin kunde de förvänta sig att en Champions League-dröm skulle vara vid liv inför den absolut sista omgången.

Supporterklubb

1976 kände ett gäng Real Madrid-supportrar boendes i den lilla kommunen utanför Madrid för att spela lite fotboll själva. ”Real Madrids supporterklubb Getafe” bildades, och fotboll började spelas under det klubbnamnet i gärdsgårdsserierna.

Den lilla ortens dåvarande fotbollsstolthet, Club Getafe Deportivo, spelade under den tiden i den spanska andradivisionen, Segundan, utan att för den skull göra något större väsen av sig. När spelarlöner förblev obetalda under säsongen 1981–1982 slutade alltihopa i konkurs och tvångsdegradering.

Vid det stadiet hade den där supporterklubben bytt namn, vilket de senare skulle göra ännu en gång genom en sammanslagning med en annan klubb.

8 juli 1983 bildades Getafe Club de Futbol.

20 år senare hade de spatserat genom hela den spanska seriedjungeln – hela vägen till La Liga.

”Getafe är ju en liten klubb”

Tillbaka till den där januarimånaden 2019.

Glädjescenerna i Getafe har en dryg vecka senare utbytts mot bilden av ett fullskaligt krig i Valencia.

Valenciastjärnan Rodrigo har precis gjort ett hattrick och skickat Valencia vidare från Copa del Reys kvartsfinaler.

På andra sidan, ett Getafe som känner sig förfördelat av domarkåren. Förfördelat av fotbollsgudarna. Decimerat av de röda korten. Ilsket för den tappade ledningen. Ilsket på Valencia (ett Valencia som vi kommer tillbaka till några månader senare och en hel del rader längre ned i denna text).

Kravalliknande scener utspelar sig när domaren blåser för fulltid efter tio (!) minuters tilläggstid. Valencia döljer inte sin glädje efter att de lyckats vända mot ett lag som frustrerat dem i nästan två matcher med att konstant ligga på gränsen för det tillåtna.

Ibland också över gränsen.

Getafespelarna tappar besinningen fullkomligt efter slutsignalen. Det är blodvite. Det är kravallsköldar. Det är en en uruguayansk ytterback som vevar mot uniformklädd personal.

1 av 2 | Foto: David Ramos / Getty Images Europe
Molina i duell med Valencias Gabriel Paulista

En ny, osannolik, rivalitet inom den spanska fotbollen har fötts.

– Kort efter kort efter kort, säger Jorge Molina i tv-intervjun, i riktning mot domarinsatsen, efter matchen och fortsätter:

– Ja... Getafe är ju en liten klubb. Men det känns som att vi gjort folk förbaskade i alla fall.

Efterspelet till kaosscenerna är avstängningsrikt. I Getafe börjar det funderas över hur en på pappret redan tunn trupp ska formeras i nästkommande ligamatch med tanke på alla kortbelastade och avstängda pjäser.

Ett i högsta grad kostsamt kaos där och då. Men frågan är om det inte i längden snarare enade än separerade överraskningsklubben?

Överblivna galacticos

Säsongen 2004–2005 av den spanska högstadivisionen i fotboll var den första med representation från Getafe, som i och med sin uppflyttning blev den första klubben någonsin från provinsen Madrid som inte hade sin bas i huvudstaden.

Efter att ha lyckats överleva i en ganska anonym mittentillvaro under sina första år nådde klubben sin bästa placering någonsin i ligan genom en sjätteplats säsongen 2009–2010, med en finalförlust i Spanska cupen på det.

Getafe hade presenterat sig på allvar.

Samtidigt var det med en trupp som påminde om klubbens ursprung. Miguel Torres, Roberto Soldado, Dani Parejo, Jordi Codina var några av stöttepelarna. Spelare fostrade i Real Madrid. Spelare som inte platsade i ett stjärntungt huvudstadslag och i stället fick visa sina kvaliteter i ”supporterklubben”.

Foto: AP
Roberto Soldade i Getafe 2010

Getafe sågs som, och var på ett sätt fortfarande, blott en förlängd arm från huvudstaden.

Men den trupp som skapat rubriker nio år senare är något annat. Något mer än det som blev över från en mångmiljardverksamhet.

Det är, i mångt av mycket, resultatet av en kompetent tränare vars historia är lika anspråkslös och anonym som klubbens.

Mannen med glasögonen

Att berätta historien om Getafe utan att berätta historien om den där välklädda mannen med de svartbågade glasögonen som står och ger taktiska direktiv vid sidlinjen vore att göra sagan om Getafe en rejäl björntjänst.

José ”Pepe” Bordalas hade ingen spelarkarriär att tala om väl när det begav sig, med spel i den spanska fjärdedivisionen som tyngsta merit. Redan som 28-åring fick han ställa skorna på hyllan på grund av skador.

Han lyckades trots det få sitt första tränarjobb när han fick ansvaret för Alicantes reserver 1993, och senare även för klubbens A-lag.

Förutom att Bordalas var geografiskt trogen och orörlig i sina inledande uppdrag så var det inte heller så att han direkt syntes på de större klubbarnas radar.

När han 1998 återvände för ännu en tränarsejour i lilla Alicante så hade han harvat runt i tre klubbar i närområdet på lika många år.

Det var där och då Bordalas skulle börja skina.

Från de regionala småligorna plockade han upp Alicante hela vägen till tredjedivisionen på blott tre år. Några år senare fick han chansen i andradivisionen hos hans moderklubb tillika Alicantes lokalrival Herculés. Ett par rundor i Alcoyano och detsamma i Alcorcon följde innan Deportivo Alavés valde att sätta sitt förtroende till Pepe Bordalas.

De fick en uppflyttning till högstadivisionen.

Bordalas? Han fick foten som tack.

Just då hade samtidigt Getafe, efter över tio raka säsonger i högstadivisionen, till slut ramlat ned i Segundan.

Bordalas var arbetslös. Getafe slog till.

Sejouren i Segundan blev blott ettårig.

Foto: Denis Doyle / Getty Images Europe
Bordalas under La Liga-matchen mot Barcelona den 6 januari 2019

Arbetsförmedlingsfynd

Man kan tro att det kaos som utspelade sig efter cupförlusten mot Valencia är symboliskt med laget. Egentligen är det ganska okompatibelt med Pepe Bordalas som fotbollstränare. Likt hans glasögon alltid sitter precis där de ska så förväntar han sig att hans spelare alltid är inom linjerna.

Hårt arbetande och kompromisslöst. Men alltid med kontroll.

I ett land som främst är känt för passningsorienterad och teknisk fotboll så är det Bordalasstyrda Getafe rent taktiskt något av en motpol.

Ett rakt, nästan ”Pelle Olssonskt” 4–4–2. Anfallare med tyngd snarare än speed. Riviga ytterbackar som inte kommer få några julkort från sina motspelare efter säsongen. Ett mittfält som slår sina passningar rakt hellre än i sidled. Alltihopa disciplinerat uppbyggt utifrån en hög pjäser hittade i en fyndlåda på en spansk arbetsförmedling – med en lönebudget som är den femte minsta i ligan.

Anfallet var på pappret gratis då varken veteranen Jorge Molina, andradivisionsskyttekungen Jaime Mata eller pålitlige Angel kostade några transfersummor. Försvarsbjässen Djene Dakonam hittades med lupp i Belgien, mittbacksveteranen Bruno reades ut av Betis och mittfältsrivjärnet Nemanja Maksimovic likaså av Valencia. Och visste ni ens att den gamle Arsenalprofilen Mathieu Flamini fortfarande spelade fotboll på högsta nivå?

En galaktisk pegasus

21 april 2019, i minut 77 av hemmamötet mot Sevilla, stod i alla fall Flamini där på sidlinjen på Coliseum Alfonso Perez och skulle ersätta Jorge Molina. En idrottslärare som gjort två mål och bidragit till en 3–0-ledning även den här dagen. Den här gången en ännu tyngre ledning än vad som var fallet den där januarikvällen tre månader tidigare.

I matchen där favoriten Sevilla skulle ta kommandot i kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen och en gång för alla sätta stopp för överraskningslaget så hade just detta överraskningslag chockat alla ännu en gång.

Ovationerna för Molina var storslagna – ännu en gång.

Någon landslagskallelse blev det aldrig (inte än i alla fall) för 37-åringen. Någon månad efter landslagsramsorna ekat på läktarna så var det istället veteranens anfallskollega, Jaime Mata, som fick samtalet från spanske förbundskaptenen Luis Enrique.

Ett lika osannolikt samtal det – om man ser att han är en 30-åring som gör sin första La Liga-säsong i karriären (Må så vara att han blev Segundans skyttekung förra säsongen). En La Liga-debut som skedde fem år efter att han gjorde sin första match som professionell fotbollsspelare efter en inledning på karriären i skymundan.

1 av 2 | Foto: Gonzalo Arroyo Moreno / Getty Images Europe
Jaime Mata

Fast han har ju ändå ”galactico-status”.

Han spelade trots allt i den obskyra och numer nedlagda fjärdedivisionsklubben ”Galactico Pegaso” så sent som 2010.

Behöver Valladolid-hjälp

När den där matchen mot Sevilla var slut hade Getafe skaffat sig ett 5–0-övertag i inbördes möten (vilket räknas före målskillnad vid lika poäng i Spanien) mot sin främsta konkurrent om CL-platsen och ett skapligt poängavstånd på det dessutom. Man hade kopplat ett järngrepp om en plats som ingen, absolut ingen, trodde ens fanns på kartan.

Man hade gjort det med 35 procents bollinnehav och tre skott på mål.

Statistik som skulle få vilken Expected goals-konnässör eller tiki taka-ideolog som helst att bli illamående.

Statistik talande för Getafe Club de Futbols framgångssaga.

Stickande i ögonen för vissa. Men ack så effektivt och vägvinnande.

Frågan är dock hur vägvinnande det blir i slutändan?

När Getafe i den näst sista La Liga-omgången åkte till Camp Nou för att möta en redan klar ligamästare (för övrigt med en Pepe Bordalas avstängd och på läktaren) så gjorde man det med ett trepoängsförsprång till både Sevilla och Valencia.

Man lämnade Katalonien med en tappad fjärdeplats till Valencia.

Så inför helgens slutomgång är det, precis som i den där kaotiska cupmatchen i januari, Valencia som kan stoppa Getafes drömmar.

I och med förra helgens resultat räcker en seger för Valencia borta mot Valladolid, oavsett vad Getafe hittar på hemma mot Villarreal, för att ”Los Che” ska knipa den fjärde och sista Champions League-platsen (Det i sig en ganska makalös historia sett till deras bedrövliga höst).

På så sätt är Getafe ändå, återigen, ganska uträknat inför slutomgången.

Ett smärre mirakel och ett Valladolid som gör något väldigt, väldigt oväntat krävs för att sagan om supportergänget ska få sitt sagolika slut.

För att Spanien ska få sin egen Leicester-historia till fullaste grad och för att Getafe ska få visa på den största av scener att de inte längre enbart är en restprodukt från huvudstadens största fotbollsfabrik.

Det är, med facit i hand, nu osannolikt att de når hela vägen.

Likt det var osannolikt att en 37-årig idrottslärare skulle vara aktuell för landslagsfotboll.

Foto: David Ramos / Getty Images Europe
Laddar Tabell
ARTIKELN HANDLAR OM