Varför de slåss? Ja, varför inte ...

1 av 2
FOTBOLL

Adrenalinet rusar. Du tillhör. Ditt liv är konkret, nära och mäktigt.

Varför unga män slåss?

Det är väl en väldigt dum fråga.

Två 17-åringar pratar om att de älskar våld. Vi kallar dem ”Per” och ”Björn” men jag har sett dem så många gånger, med så många olika namn.

Vill du förstå dem?

Okej. Först måste du göra upp med den socialstyrelse-slogan-ordentliga frasen om ”det meningslösa våldet”.

Det är ju precis tvärtom.

För många av de här tonårskillarna så är de där blixtrande, blodröda sekunderna det mest upphöjt meningsfyllda de har. Den som vill kunna argumentera mot våldet måste först av allt inse det.

Vad gör tonårstjejer som söker identitet, kontroll och en äkta känsla, vilken som helst? Hon skär sig, svälter sig, hatar sig.

Vad gör en tonårsgrabb? Han slår, hävdar sig, hatar andra.

Jag har fortfarande inte sett någon övertygande studie som visar på en explosionsartad ökning av ungdomsvåld. Däremot har det blivit utstuderat, planerat – och det är det som skrämmer.

Grabbgäng bestämmer träff, långt från arenorna, för att rusa mot varandra och sparka varandra i huvudet. De har inte ens vett att vara problemungar från problemområden, så att vi kan få förklaringsmodellerna till skänks.

Tonårsflickor skär i sina armar även på Östermalm. Tonårspojkar slår ihjäl varandra även på Kungsholmen.

Grabbarna som slåss i grupp för ett klubbmärke får enkla svar på de allra svåraste frågorna:

–?Vem är jag? Var kan jag betyda något? Hur kan jag känna makt? Hur kan jag få känna något över huvud taget?

Firman svarar. Den är en fabulerad gemenskap byggd på storvulna lögner, men likafullt en gemenskap. Du blir en självutnämnd elitsupporter, du blir någon som skräms, du får chansen att känna dig både livrädd och omnipotent tillsammans med andra.

tv tar det två minuter att bli Idol, överallt annars är det hopplöst långt till att bli Någon.

Så tonåringar tar livet av sig själva, och tonåringar tar livet av varandra.

Den stora tragedin är att det finns en logik i vansinnet. Det stora misslyckandet är ett samhälle som varken ger alternativ eller klär av lögnerna.

Firmornas fundamentala lögner ser ut så här:

1. ”Det är VI som är klubben.”

Nej, våld har inget med klubbens ursprung att göra; ni kostar miljoner, drar klubbmärket i dyngan och skrämmer bort familjer från läktarna. Idrotten kan vara en demokratisk mötesplats – medan firmorna är en fascistoid, manlig våldskult.

2. ”Det är inte så farligt.”

Nej, inte om man tycker att det är okej med lite svinn. Tony Deogan är död, Riccardo Campogiani är död, en handfull unga män har misshandlats halvt till döds. De kommer att bli fler.

3. ”Ingen utomstående drabbas.”

Unga män drar i sig ladd (kokain) eller amfetamin, blir höga på adrenalin och våld och blandar sig sedan med Svensson på krogen eller läktaren. Att kalla det ofarligt är som att påstå att rattfyllerister bara är en fara för sig själva.

Huliganer älskar fotboll som hustrumisshandlaren älskar sin fru. Passionerat och våldsamt, skräckslaget och storslaget. Deras våld är inte som skateboardåkning, deras slagsmål är ingen nyck som drunk-nar i ljudet av en tyst minut i Kungsträdgården.

Behoven finns kvar.

Och så länge som ingen kan förklara för tonårstjejerna hur mycket de är värda kommer de att skada sig själva. Så länge som ingen kan förklara för tonårspojkarna vad alla andra är värda kommer de att skada andra.

För att de tycker att det är skönt att slå. För att de tycker att det är skönt att skära.

Vi borde ägna lite mindre tid åt att fråga oss varför, och lite mer tid åt frågan som allt fler unga ställer sig själva:

–?Varför inte?

ARTIKELN HANDLAR OM