Simon Bank: Det är nya tider i IFK Göteborg

Foto: Bildbyrån
Simon Bank.
FOTBOLL

UPPSALA.
Inga pengar, inga mästartips, inga vidlyftiga ambitioner.
Det är nya tider i IFK Göteborg.
Och ja, det är väl då de behöver en Tobias Hysén som spelar som i gamla tider.

Varför ska man bo i Uppsala? Willy Kyrklund fick frågan i en intervju, funderade en stund och förklarade att, tja, helst hade han ju velat bo så att han kunde se öknen åt ena hållet och havet åt det andra.
– Men eftersom det inte är möjligt kan jag väl lika gärna bo här, i Uppsala.
Och eftersom Sirius gett Tolle Lagerlöf och Kim Bergstrand chansen att bygga ett lag med tålamod och rätt instrument så kan man väl lika gärna spela allsvensk fotboll här, i Uppsala.

▪▪▪

Fyrisån låg som en mätt orm, vi fick solen i ansiktet, supporterpaket med mössa och halsduk för hundrafemti spänn, de fick mana klacken Västra Sidan (som stod på norra läktaren) att tränga ihop sig för att alla som ville skulle komma in.
Det var som att åka tidsmaskin, till en tid då läktare var av trä, löparbanorna sträcker sig in i angränsande län, det finns en fin snik-böj där man kan se matchen utan att betala och där speakern – jag svär – avslutar med att meddela att ”här var det livat, här var det glatt, här var det blommor i morsans hatt”.
Nej, Uppsala har kanske inte längtat lika mycket efter allsvenskan som många andra, men när chansen väl bjuds njuter de lika mycket som alla andra.

▪▪▪
På ena sidan ett hemmalag med fans som banderollskröt med årtalen för sina allsvenska säsongen, på den andra ett bortalag som vunnit svenska cupen, SM-guld och både varit i Europa och tagit guld där.
Efter en fin tyst minut var det dags för fotboll, eller något som i alla fall påminde om det.
Jag har inte sett en lika mullvadsbucklig gräsmatta sedan jag smet in på ett stängt och igenväxt Craven Cottage, och det ställde enorma krav på spelarna.
Det vore synd att säga att alla levde upp till dem.

▪▪▪

Sirius spelade sitt 4-2-3-1 och hade svårt att hitta någon spets. De hade bollen, de fick hörnorna, de hade Kingsley Sarfos funktionella trixighet precis överallt (han såg ofta ut att spela på en annan plan än de andra, en jämn, men sjönk efterhand allt djupare) och en kaptensklok Niklas Busch Thor som höll sin felmarginal en bra bit under fyraprocentsspärren.
Men det var IFK Göteborg som hade avsluten och chanserna.
Jag tycker ju att de spelmässigt blir väldigt mycket bättre med Tobias Hyséns intelligens längst fram. Det är en styrka att ha så många alternativ (de har ju Elias Omarssons energispring också), men Hysén gör så mycket rätt och så lite fel.
Han löper inte lika lätt men väljer nästan alltid rätt.
Det gav dem inte mer än ansatser till etablerat anfallsspel, men det var mer än inget.

▪▪▪

Blåvitts problem ligger på annat håll, i den där ambitionen att starta sitt tidiga anfallsspel med att Mads Albæk sjunker ner mellan mittbackarna och spelar upp.
Många lag spelar så internationellt, men de vinner saker på det. För IFK:s del, med för få skickliga passningsfötter att spela upp på, leder det nio gånger av tio mest till att deras playmaker ligger tjugo meter för djupt.
De får leta sina öppningar på annat håll, med Hysén i startelvan ställs andra krav än med Mikael Boman – men det ger också helt andra möjligheter.
De förlorar tyngden och en hel del straffområdesegenskaper, men blir bättre på att ta sig dit.
Blåvitts spel hackade fast i groparna, men fick lägen på inlägg, kontringar, och i sex av deras åtta första riktiga målchanser hade Hysén en fot eller ett huvud med. Han skarvade, hittade inspel, plockade ner och fördelade, eller rusade på mål själv.
Det var en masterclass i erfaret anfallsspel, i en match som annars var som att titta på rodeo, en väntan på att någon skulle ramla av mitt i allt bumpande och hoppande.

▪▪▪

Sirius är ett fint fotbollslag, medvetet och ambitiöst, men det här var ingen Tele 2-fest på platt plan – det var en match som slutade med att dörren slog tillbaka just när de tyckte att den stod på glänt.
Det hade gått en timme, de kunde andas ut en smula, de fick en frispark i fint inläggsläge och flyttade upp vad de hade att flytta upp.
Jesper Arvidsson slog frisparken rakt i famnen på Pontus Dahlberg, och Blåvitt kvalitetskontrade in 1–0, efter att Tobias Hysén smekt ner ett Rieks-inlägg till (den utmärkte) Mix Diskerud.
Det här var ingen sluttentamen för Sirius, bara en läxa på vägen. Ge inte bort bollen i fel lägen, för det kostar.
Det gav 0–1, och det gav 0–2 när Elias Omarsson och Mikael Boman kontrade igen i slutminuterna.

▪▪▪

För IFK Göteborg var det här ett bevis på att de, mitt i allt ekonomiskt kaos, har en trupp som är så bred och stark att en imponerande bortaklack nu kan stå här och sjunga om guld.
För Sirius var det här lärdomar för en lång resa.
De har grundspelet för att hänga kvar, de har lugnet för att hänga kvar, de saknar möjligen spetsen, tyngden och erfarenheten som krävs för att hänga på hela vägen mot de allra tuffaste lagen i serien.
Har man överlevt med små medel på andra ställen kan man väl lika gärna göra det här, i Uppsala.

ARTIKELN HANDLAR OM