Bank: AIK är ett tryggt lag när de orkar – annars ser de ut som igår

FOTBOLL

GÖTEBORG. Hur stor är en allsvensk tabell?

Rätt svar: precis tillräckligt stor för att dölja dagens sanning om AIK.

De leder serien.

De spelar inte som det.

Foto: ANDERS DEROS
Iván Óbolo är en av nycklarna till AIK:s framgång hittills. Men tabellplaceringen säger inte hela sanningen, enligt Simon Bank. AIK leder serien – men spelar inte som det.

Nävar knöts, famnar öppnades, Mikael Stahre skrek så halva Göteborg skakade (det krävs inte så mycket).

AIK hade mycket att vara glada över när de hade halkat, brottat, krampat och klarat hem 1–0 mot Öis. Vill man vara tydlig kan man sammanfatta varenda ett av de där glädjeämnena med tre små ord:

Vi. Leder. Allsvenskan.

Före säsongen höll AIK en ovanligt låg profil. Borta var det norlingska evangeliets ”AIK ska alltid vinna”, fram kom stahrska serviliteter som ”Elfsborg kommer att jogga hem serien”.

Efter fem omgångar står Stahre högst upp och tittar ner.

Han är nog lite besviken på utsikten.

Brister som ett öppet sår

Jag hade sett fram emot att se AIK igår, vi hade haft en fin första dejt i Kalmar och jag var nyfiken på om charmen fanns kvar, om energin och passionen skulle överleva en träff till.

Och... jag kan ju inte påstå att det slog gnistor igår.

Örgryte–AIK var en undermålig fotbollsmatch som förstärkte fyra tydliga trender i den här vårens allsvenska:

1. Alla lag har börjat vattna sina planer som om deras liv hängde på det.

2. Många spelare har problem med det kontinentalt täta matchandet.

3. Alla världens djävlar och demoner har gått ihop för att sänka Öis.

4. AIK vinner matcher.

Vi var inte många (3 540) på Gamla Ullevi, men vi var tillräckligt många för att se att det nere på den där såphala planen fanns ett lag som inte kunde och ett lag som inte orkade.

Öis klack var liten men suverän. Den banderoll-kampanjade för Dawit Isaaks frigivning och sjöng oavbrutet och högt i 90 minuter. Deras lag förtjänade det. Inte för att de är bra, för det är de inte, utan för att de är så bra som de kan vara.

Behöver nya lagdelar

Om Öis gjort något misstag så är det att de räknat med att Álvaro och Allbäck skulle kunna maskera bristerna i resten av truppen. Nu står de där, med bristerna som ett öppet blodrött sår med blåmärken runt. Varje match de spelar får de spelare skadade, löjliga mål mot sig och noll poäng med sig.

Örgryte skulle behöva – hur är det nu man brukar säga...? – förstärka med en lagdel i varje lagdel.

Under tiden försöker Janne Carlsson trolla så mycket med knäna att han får blåmärken.

Game over på en halvtimme

Igår ställde han upp med ett femmannamittfält bakom en Kode-knatte (Markus Anderberg) som kommer direkt från division fem. Öis var alltså tvunget att spela sig fram, de kunde inte lyfta bollen eller spela inläggsfotboll.

De gjorde ett ärligt och hundraprocentigt försök. De spelade till och med för mycket, istället för att ta avslut från 20-25 meter och döda sina anfall.

Pavel Zavadil är en klasspelare och Magnus Källander såg yngre ut än Daniel Tjernström (han är tre gånger så gammal) – men alla med ledsyn kunde se att det var tio gånger mer sannolikt att Örgrytes backlinje skulle göra ett misstag än att AIK:s skulle göra det.

Det dröjde en halvtimma.

Dennis Jonsson tappade bollen, Iván Óbolo distanssköt, Nathan Coe halkade och så var det 0–1.

Game over.

Trötta och slitna

AIK vann alltså inte för att de ville mer eller slet mer eller spelade bättre. De vann den på papper, de vann för att de har bättre spelare som kan göra bättre saker.

Jorge Ortiz var acceptabel i sitt passningsspel, Óbolo var en halv Óbolo men det är mer än de flesta anfallare i den här ligan är ens när de är på topp. Jos Hooiveld såg, utan att bli testad, ut som en försvarsledare. Och Pierre Bengtsson kom in sista halvtimmen och var, med väldigt små medel, bäst på planen.

Men mest såg de trötta ut, allihop. Slitna.

– I andra var det mest... varje gång vi fick bollen tänkte jag att ”hoppas vi håller i den i tio sekunder nu”, sa Markus Jonsson.

Sådär ärlig kan man vara när man leder serien.

AIK är tio poäng före de regerande mästarna, ett nervöst och ofarligt Kalmar FF som förlorade igår igen. Och AIK är ett tryggt lag, ett enkelt och rakt lag utan konstigheter. De drar inga kaniner ur cylinderhattar den här säsongen, men när de orkar så spelar de en fart-och-fläkt-fotboll som är svår att få stopp på.

När de inte orkar ser det alltså ut som igår.

De mår nog bra av att veta det.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM