Guldfisken

FOTBOLL

Simon Bank: Phelps kommer fixa ett mirakel

Foto: Skådisen Julianne Moore som sjöjungfrun Ariel med Michael Phelps i förgrunden.

PEKING. Sitter framför Michael Phelps, det är samma gamla visa.

Steg 1: Tänker att han verkar ovanligt vanlig.

Steg 2: Kommer på sex miljarder skäl till varför han inte är det.

Röda simmarshorts, blå lagjacka, rufsigt bassängfuktigt hår, och så den fenomenala mustaschen då.

Michael Phelps började odla under lägret inför OS, nu är mustaschen en kopia av den Mark Spitz hade när han vann sju guld 1972.

– Jag larvar mig bara..., säger Phelps och skakar vatten ur örat.

Men Spitz hade sina skäl. Claes Hylinger berättar i sin ”Dagar och nätter i Paris och Göteborg” att mustaschen var Spitz sätt att visa för sig själv att det fanns ett liv bortom bassängen, för att inte bli sinnessjuk.

Michael Phelps är 23 år, och vet ni: Han kan behöva sin mustasch.

Ska bli större än Spitz

För fyra år sedan, i Aten, skulle han ta sju guld. Den gången dömde jag ut det som en pr-plan, en sponsoranpassad dumdröm, dömd att misslyckas. Det var för många semifinaler, för många race, för mycket Ian Thorpe i vägen.

Den här gången ska han ta åtta, bli större än Spitz och störst i OS-historien.

Hur hanterar man det?

Vad gör Phelps med vetskapen att NBC, som enligt uppgift betalat sex miljarder kronor för USA-rättigheterna, litar på att just han ska göra det värt pengarna? 

Vad gör han med vetskapen att det är på grund av honom som IOK gjort natt till dag, och lagt finalpasset på morgonen för att Amerika ska kunna följa hans guldjakt på tv?

Man växer eller knäcks av den vetskapen.

Eller så gör man som Michael Phelps. Han tänker inte särskilt mycket över huvud taget. 

Phelps inte lika intressant

Många av de stora simmarna har varit tänkare, intellektuella typer. Aleksandr Popov var en filosof. Ian Thorpe en mjuk, känslig funderare. I går satt jag och lyssnade på Michael Phelps, och det är annorlunda. Inte lika intressant.

Det var första gången Phelps träffade journalister i Kina, när han landade smög han bort både press och fans. Nu pratar han, länge och vänligt, men han känns fortfarande mest av allt som en vanlig kille som simmar.

Han spelar kort med lagkompisarna. Han ägnar dagarna åt att kolla på film. Han gillar dataspel. Han saknar sin hund. När en busstransfer kommer 25 minuter sent brusar han inte upp det minsta.

På ett sätt är det nog rätt bra. Ska man bära världen och sex miljarder på axlarna ska man kanske undvika att tänka för mycket.

17 lopp på nio dagar

Det krävs mirakel av Michael Phelps här, det ska ni ha klart för er. Han är den förste i idrottshistorien som kan ta sex guld och ändå stämplas som en besvikelse.

Men den här gången tror jag inte vi blir besvikna.

Den här gången tror jag på miraklet. Tre skäl till det:

Phelps har fysiken.

Han har simvärldens mest perfekta kropp, med en avlång bröstkorg, gigantiska fötter och armar så långa att han kan plocka blåbär utan att böja ryggen. Ett nytt viktprogram har dessutom gjort honom ännu starkare.

Phelps har hårdheten.

Han ska simma minst sjutton lopp på nio dagar, men det har han gjort förut. Den amerikanska simmarskolan härdar, det är inte ovanligt att de aktiva simmar en handfull distanser på en tävlingsdag. Under OS-uttagningarna 2004 simmade Phelps sjutton race på en vecka, den gången förlorade han mot en fräsch Ian Crocker – och både han och tränaren Bob Bowman lärde sig av det.

– Vi har lagt större delen av hans karriär på att planera för tävlingar som den här, sa Bowman i går.

Phelps har motståndet.

I Aten blev han mosad av både Ian Thorpe och Pieter van den Hoogenband på 200 fritt. Thorpe har slutat och ”Hoogie” väljer bort 200. Den här gången är Phelps favorit på snart sagt varje distans han ställer upp i.

Ser fram emot atmosfären

Simningen börjar på lördag morgon. 

Just som mörkret började lägga sig i går smög jag ut till den stora, vackra vattenkuben för att känna om den luktade klor.

Det gjorde den inte.

Men jag förstod vad Michael Phelps menade när han sa att han ser fram emot atmosfären när sjuttontusen åskådare fyller arkitekturen med liv, med förväntan.

Och det är honom vi väntar på. På att han ska vinna eller, i näst bästa fall, förlora.

Han kan förstås göra det i lagkapperna – det gjorde han i VM i fjol, när Ian Crocker tjuvstartade. Och han kan förlora mot Crocker på 100 fjäril – det har han gjort förut.

Han blir den störste

Men den här gången finns verkligen chansen att vi får se något vi aldrig någonsin sett förut och förmodligen aldrig får se igen.

Michael Phelps från Baltimore går i vattnet på lördag, en vecka senare går han ur det som historiens störste olympier.

Jag hoppas att han gör det med mustaschen kvar.

ARTIKELN HANDLAR OM