Hysén – the riiiil shit

FOTBOLL

Simon Bank summerar veckan som gått

STOCKHOLM-GÖTEBORG

Så räknar vi timmarna tills Djurgårdens SM-guld blir helt klart.

De vann på fart.

Eller, för att renodla allt:

De vann på Tobias Hysén.

Om det någonsin är okej att vulgärförenkla en hel allsvenska så är det väl när man sitter på ett flygplan mellan Arlanda och Landvetter. En omvänd Hysén-resa. För även om det går att peka på ytterligare tio skäl till att det blir blårandigt guld (och det ska jag göra när tillfälle ges) så är jag övertygad om att det inte blivit något alls om inte Tobias Hysén flugit åt andra hållet.

2002, 2003, 2005.

Då som nu, en go gubbe som guldgubbe.

Utöver att de köptes från Hisingen båda två är de inte särskilt lika, Kim Källström och Tobias Hysén. Kim hade allt, utom trippande fötter. Frågan var alltid om han skulle klara av att besegra sin relativa tröghet och anpassa sig till det internationella tempot.

Det klarade han, med målmedveten träning i vatten, på land och i luften. Kim är en tjurig, målmedveten vinnare, och tvåa i skytteligan i Ligue 1 just nu.

Tobias?

Han har redan de trippande fötterna.

Snabbheten är grunden

Det är så lätt att bedra sig när man tittar på allsvenskan – ”Sveriges bästa liga” som Lars Lagerbäck roligt och rappt formulerat det – man kan få för sig att Hasse Berggren är en potentiell Serie A-anfallare. Det är han ju inte.

Med Hysén är det annorlunda. Han är en spelare av den sort som min kollega Erik Niva, en norrlänning som svär alldeles för mycket, normalt kallar ”The riiiil shit, fö fan”.

Finns det en grund i den moderna, internationella fotbollen så är det snabbhet. Eller, egentligen, förmågan att växla hastighet och kontrollera bollen medan man gör det.

Det finns några få, spännande spelare i allsvenskan som har den förmågan. Joakim Sjöhage i Elfsborg, Aílton i Öis, Oscar Wendt i Blåvitt, Max von Schleebrügge i Hammarby, Gunnar Heidar Thorvaldsson i Halmstad.

Thorvaldsson och Aílton är förmodligen för delikata på sina positioner för att lyckas fullt ut i en tuff liga, Wendt måste lyfta sin spelintelligens ett par klasser men har en fin fot. Von Schleebrügge börjar bli lite för gammal för talangstämpeln och måste ge sig ut snabbt. Sjöhage är fortfarande i puberteten.

Tobias Hysén, däremot. The riiiil shit, redan nu.

När Djurgården är som bäst, som mot Halmstad senast, är Hysén en kontrollerad naturkraft. Det finns ett moment i hans spel som liknar Fredrik Ljungberg; han är spelbegåvad nog att ibland vänta in förstaläget och sticka framåt när ett sjunkande försvar stannat till.

Han är redo – redan nu

Annars är han väl mest lik Peter Lövenkrands, och eftersom danskens kontrakt går ut i vår är det inte särskilt underligt att skottarna är sugna på Hysén. De kan få en blixtsnabb svensk vänsterytter i stället för en blixtsnabb dansk vänsterytter – med lite extra pengar på köpet. Och ja, jag tror att Tobias Hysén är redo redan nu.

Han var länge, för att låna en metafor från Guardians James Richardson, lika skicklig på att avsluta som en tvååring med en tallrik broccoli. Inte längre. Hans målskytte har lyft två-tre klasser, samtidigt som hans inläggsspel är en nivå bättre än i fjol.

Snart är han svensk mästare, och jag avundas honom inte det beslut han måste fatta i vinter. Ska han sikta på att slå sig in i en VM-trupp genom att göra en bra månad i allsvenskan? Eller ska han satsa på att han klarar omställningen i en utländsk klubb och slås sig in den vägen?

Det blev inte Stockport (där han provspelade som bäbis), det blev inte Lyn (som var nära att sno honom före Dif) och det blev inte Standard Liege (som var intresserat i somras).

Men jag tycker att han borde ta chansen redan i vinter.

I allsvenskan har han gjort sitt.

VECKANS DRÖMELVA

Bank-biblioteket – alla tidigare krönikor

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM