– Jag lät honom alltid vinna, annars grät han

1 av 6
Pontus kallades ”Mitt lilla solsken” av sin dagmamma, för att han alltid var så glad.
FOTBOLL

Den som verkligen söker kan hitta tävlingsmoment i nästan allt. Anna-Karin Pitsinki vet. Skrattande berättar 46-åringen om en julafton i Surte.

Hon kommer inte ihåg om det var 2001 eller och 2002, men minns i detalj hur hon, särbon Jari och de fyra barnen slog sig ned för att äta ris à la Malta med saftsås.

I stället för bordsbön redogjorde hon för reglerna:

– Jag har lagt två skalade mandlar i ris à la Maltan. Den som hittar dem i sin tallrik kan räkna med att få ett litet paket. Varsågoda.

Minstingen William fann den första mandeln och i samma ögonblick som Anna-Karin fångade upp den andra med sin sked var det slut på julefriden.

Den äldsta pojken blev fullständigt vansinnig.

– Du har fuskat och lagt mandlarna i era tallrikar. Jag ska aldrig mer äta ris à la Malta, fräste han åt sin mor.

– Men snälla... Jag lade mandlarna i bunken och har inte fuskat på något sätt. Lugna ner dig. Du är vuxen nu, svarade hon.

Pontus Wernbloom var 15-16 år och spelade fotboll i IK Kongahällas A-lag. Han har alltid hatat att förlora, men det har aldrig hindrat honom från att söka tävlingar i vardagen.

När det serverades köttbullar i skolan brukade han utmana klasskamraterna om vem som kunde äta flest. Det var likadant när han hade kompisar på besök. Barndomskamraten Charles Baah vill minnas att de vid ett tillfälle satte i sig 40 våfflor i jakten på nytt rekord.

Citerar Julius Caesar på armen

Så sent som förra sommaren, då Pontus, hustrun Nina och sonen Mille besökte familjens sommarstuga utanför Kungshamn, hade han svårt att acceptera att inte han fick flest makrillar. För honom var det inte en stunds avkoppling vid havet, utan en fisketävling som han minsann hade vunnit om han inte behövt agna åt Nina.

Att segra var, är och förblir viktigt för mittfältaren, även när slumpen fäller avgörandet. Det är ingen tillfällighet att Pontus Wernbloom citerar Julius Caesar med en tatuering på vänster underarm: VENI, VIDI, VICI.

– När vi spelade Monopol och andra spel lät jag honom alltid vinna för att han inte skulle börja gråta. Han kunde bli så ledsen när han förlorade som liten, säger Anna-Karin.

Har han kommit över det där med mandlarna?

– Nej, det kan han inte glömma. Han blir fortfarande arg när vi pratar om det.

Pontus Wernblooms mamma har öppnat dörren till sin lägenhet i Surte, där hon är granne med cyklisten Susanne Ljungskog. På en vägg i hallen hänger inramade bilder på landslagsspelaren och hans halvbror, William, 12. Yorkshireterriern Sigge och blandrasjycken Peggy dansar runt hennes ben.

Anna-Karin bjuder på kaffe och minnen i köket. På bordet ligger ett par fotoalbum och ”Min första bok”. Av de handskrivna anteckningarna framgår att Pontus föddes på Mölndals BB en ”solig och mycket het” junidag 1986 och att han den 8 augusti samma år sprack upp i sitt första leende. Det har han burit med sig genom livet.

Var klassens clown

Pontus beskrivs som en glädjespridare som alltid har gillat att stå i centrum. Han var klassens clown och utmärkte sig redan under uppropsdagen på Vikingaskolan i Kungälv.

Medan de andra sjuåringarna tystades av sin egen blyghet höjde han rösten: ”Hej, jag heter Pontus och har fått mitt namn efter en häst!”.

Han fortsatte på den inslagna vägen och grimaserar på i princip varje klass- och lagfoto. Förmodligen skulle han vilja göra samma sak i dag, oavsett om det är landslaget eller CSKA Moskva som ska fotograferas.

– Hans första dagmamma, Inga-Maj, brukade kalla honom ”Mitt lilla solsken” för att han alltid var så glad, berättar Anna-Karin Pitsinki.

Hennes son har nästan alltid lett mot henne, till skillnad från livet som sådant. Anna-Karin berättar att hon bara var 16 år när hon flyttade hemifrån och började jobba på en pizzeria i Kungälv. Tre år senare blev hon med barn, men det var inte starten på ett tryggt familjeliv. När Pontus var nio månader försvann hans pappa, Anders, ur bilden. Först när mittfältaren spelade för IFK Göteborg tog han upp kontakten igen.

– Han var helt enkelt för ung för att ha familj, så jag och Pontus blev ensamma. Det var jobbigt att vara själv med honom. Jag jobbade 10-12 timmar om dagen och hade inte mycket att välja på. Det var det eller socialen, säger Anna-Karin.

När Pontus var nio år lämnade hon jobbet på Kungälvsgrillen för att börja arbeta inom vården. Anna-Karin har alltid varit lågavlönad, men Pontus har aldrig behövt lida.

”Ville inte han skulle bli retad”

Han har berättat att du sov på en madrass på golvet och att du i stället för att lägga pengarna på en säng försåg honom med nya fotbollsskor.

– Det fick gå. Jag tjänade inte så bra, hade ingen utbildning, ingenting. Samtidigt ville jag att Pontus skulle ha det gott och inte bli retad. Han fick fina kläder, datorer... i stort sett allt han ville ha. Jag ville ha det så.

Vad unnade du dig själv, då?

– Inte så mycket.

De bodde på olika adresser i Kungälv men också i Göteborgsstadsdelen Majorna. Det var där Pontus började spela fotboll som femåring, för Azalea BK.

Att Anna-Karin var ensamstående betyder dock inte att Pontus har saknat fadersfigurer. När han var tolv år träffade hon Jari Pitsinki och flyttade till Surte. 48-åringen är pappa till William och har sönerna Anton, nu 18, och Calle, 16, från ett tidigare förhållande.

Jari renoverade husets källare och gjorde allt för att Anna-Karins son skulle trivas, men Pontus ville inte lämna kompisarna i Kungälv.

– Först ville han inte flytta till Surte. Pontus tyckte att vi skulle leva ensamma, men jag förklarade att jag tyckte om Jari så himla mycket och lovade att köra honom överallt. Det blev väldigt bra till slut. Pontus fick en egen lägenhet i huset och hade alltid mycket kompisar hemma, berättar Anna-Karin.

IK Kongahälla hade ett fruktat pojklag. Flera av 86:orna var stora för sin ålder och bar smeknamn därefter. Charles Baah kallades för ”King Kong”, Niklas Öhgren för ”Hästen” och Pontus Wernbloom för ”Dino”.

Med tanke på att dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan är det svårt att veta hur de lät, men det kan ha varit som den blivande landslagsmittfältaren.

Niklas, som fortfarande spelar för Kongahälla, är övertygad om att det förhåller sig så.

– Pontus secklade rikligt och gav i från sig speciella läten. Ja, han lät som en hel stam och satte skräck i de flesta. Det var inte många som kom förbi honom under ungdomsåren. Även om det fanns många bra spelare i vårt lag var det alltid han som utmärkte sig. Han har aldrig missat en närkamp, öste in mål och briljerade med sin teknik, som man kanske inte ser så mycket av nu, berättar Niklas Öhgren.

Lärde sig tidigt att fuska

Pontus har alltid varit en fysisk spelare. Han lärde sig det inom handbollen, att den som går hårdast in i närkamperna oftast får minst ont.

Dessutom upptäckte han tidigt möjligheten att fuska till sig fördelar. När Pontus och hans kompisar var 13 år ägnade de ett helt sommarlov åt att öva på filmningar, med tillhörande betygsättning. Senare samma sommar, i Gothia Cup, praktiserade Pontus sina kunskaper.

– Han tog saker från handbollen till fotbollen och saker från fotbollen till handbollen. Av alla spelare jag har tränat är han den ende som har filmat, säger handbollstränaren Johnny Larsson.

Pontus spelade handboll till 15 års ålder och var en av de stora anledningarna till att Kungälvs HK:s 86:or under en period var bäst i Göteborgsregionen. Anton Axelsson, hockeyspelare i Frölunda, var också tongivande i laget.

– Pontus var fantastiskt bra, en ledare som höjde de andra i laget. Han var alltid med i det vinnande laget och det kan man inte säga är flyt. Det spelade ingen roll om vi delade upp spelarna i två lag eller kastade tärning. Han är makalös när det gäller att sticka dit näsan i rätt tid och ta chansen när den kommer. Det såg man när han gick till ”Blåvitt”, säger Johnny Larsson.

Pontus blev uttagen till distriktslaget även i handboll, men valde då att satsa på fotbollen. Han debuterade i Kongahällas A-lag som 14-åring och började träna extra med IFK Göteborg 2003. Med tanke på att Olle Sultan, klubbens chefsscout, var Pontus gymnastiklärare på högstadiet var det logiskt att han skulle hamna där.

– Hans glöd är unik, alltså. Snacka om att brinna för det man håller på med. Han har lagt ned otroligt mycket tid på spontanfotboll och ingick i ett bra kompisgäng som alltid spelade. De flyttade runt mål i hela Kungälv, säger Olle Sultan.

Lintotten som alltid spelade i gummistövlar på skolgården skrev på för IFK Göteborg 2004. I augusti året därpå, som 19-åring, fick han ersätta avstängde Håkan Mild och göra allsvensk debut, då ”Blåvitt” mötte Kalmar FF på Gamla Ullevi.

När säsongen var över hade Pontus spelat sju matcher, dragit på sig tre varningar och ett rött kort. Han har alltid spelat sitt spel, även på träning.

– Han smällde på som fan, vem det än var. Det gav honom respekt i gruppen, säger Håkan Mild.

Det fanns dock stunder han inte var imponerad av ynglingen, som när Pontus Wernbloom prioriterade en studentskiva, skippade en träning och kom bakfull till en match mot Örgryte på Kärraplan.

– Då fick han skäll av mig. Jag sa: ”Det är oseriöst. Du blir fan inget om du fortsätter med sådana prioriteringar”. Pontus bara flinade. Han är kaxig på ett väldigt ödmjukt sätt, säger Håkan Mild.

”Blåvitt” straffade Wernbloom med att vänta med att flytta upp honom till A-truppen, men snart var han där. Pontus har alltid vetat vad han vill med fotbollen.

Få, om någon människa, har sprungit lika mycket på Kongevi, Skarpe Nord och andra spelbara ytor i Kungälv och Surte. Som ung kunde han släpa med sig bonusbröder och polare till fotbollsplanen efter midnatt.

Pontus kunde inte ens koppla bort fotbollen när han sommarjobbade på Jaris byggfirma. En dag fick han uppdraget att riva bort brädorna på en husfasad i Nol, men med jämna mellanrum lade han i från sig kofoten.

– När husägaren tittade ut såg han Pontus ligga på gräsmattan och göra situps. Han var mycket för sin träning, säger Jari Pitsinki.

Viljan och talangen blev Pontus Wernblooms biljett till proffsvärlden. Hans närmaste barndomskompisar bor däremot kvar i Kungälv.

”Han skulle lyckas – jag kände det”

Charles Baah arbetar på Ica-lagret och håller i gång med division 6-fotboll i FC Komarken. Niklas Öhgren jobbar som elektriker och Christoph Johnsson försörjer sig som snickare.

– Vi andra blev Svenssons och han kom dit. Det var lite väntat. Om han inte fortsatt med fotbollen hade han fått ett riktigt bra jobb inom något annat område. Han är en av de sjukaste vinnarskallar jag har mött. På något vänster skulle han lyckas. Det hade jag på känn. Jag tänker ofta på honom som en inspirationskälla, att man ska hitta det man är bra på och hålla sig till det, säger Niklas Öhgren.

2007, när pojklagstränaren Hans-Åke Ögren firade sin 50-årsdag, tvingades Pontus Wernbloom tacka nej till kalaset. Han hade ändå tankarna hos jubilaren i Kungälv och markerade det genom att skicka en matchtröja från IFK Göteborg.

Senare samma år fick han ytterligare ett paket, innehållande en landslagströja och en handskriven hälsning, som var fäst mot tyget med hjälp av ett hjärtformat gem:

”Ledsen att jag inte kan komma personligen. Försäsongen har ju startat så vi tränar ihjäl oss. Här får du iaf tröjan som jag spela min första A-landskamp i. Den e du värd. God Jul önskar Pontus.”

”Helt osannolikt”

Wernbloom fick följa med på januariturnén 2007 och spelade sin första landskamp mot Ecuador. Tre år senare, när Erik Hamrén ersatt Lasse Lagerbäck som förbundskapten, spelade han sin första tävlingslandskamp.

På Råsundas läktare satt Hans-Åke Ögren med tårar i ögonen. Sverige inledde EM-kvalet med att besegra Ungern med 2–0 och en viss Pontus Wernbloom, som han tränade från 7 till 15 års ålder, gjorde båda målen.

– Jag ryser varje gång jag pratar om honom. Han började utmärka sig när han var 12-13 år, men ingen kunde tro att han skulle gå så här långt. Det är helt osannolikt. Att han har lyckats betyder mycket för en annan också. Ja, det gör det kul att hålla på. Nu är jag tillbaka som tränare på ungdomsnivå, säger Hans-Åke Ögren.

Pontus har alltid tagit chansen när han har fått den. Han gjorde två mål i sin första U21-landskamp liksom i sin första match för AZ Alkmaar. I januari gick han vidare till CSKA Moskva, där han fortsatte att göra succé. 25-åringen debuterade för den ryska klubben i Champions League-mötet med Real Madrid, hans favoritlag sedan barnsben. Alla räknade med att José Mourinhos stjärnlag skulle vinna på Luzjnikistadion, men på stopptid fastställde en kille från Kungälv slutresultatet till 1–1.

Pontus Wernbloom vräkte sig fram i straffområdet som om bollen var en mandel i en bunke med ris à la Malta.

Mamma Anna-Karin var inte förvånad.

– När han började spela i ”Blåvitt” kände jag på mig att han skulle gå långt. Jag är jätteglad för hans skull. Att kunna leva på det man har som intresse är få förunnat. Han lever ett drömliv.

Vad hade du för drömmar som ung?

– Jag målade väldigt mycket och ville bli konstnär. Jag har alltid sagt till mig själv, att om jag får barn ska de få satsa på det de älskar, det de är intresserade av och har talang för. Det är bara att köra på, och det blev ju bra till slut.

■ ■ ■ Från vaggan – till stadion.

Sportbladets Stefan Holm har åkt land och rike runt för att träffa de som fostrade och präglade våra EM-hjältar.

I en serie i sex delar reser vi HEM TILL BYN.

FAKTA/PONTUS WERNBLOOM

Namn: PONTUS Anders Mikael WERNBLOOM

Född: 25 juni 1986.

Längd: 187 cm.

Vikt: 87 kg.

Utmärkelser: Årets mittfältare 2010.

Meriter: Svensk mästare med IFK Göteborg 2007, brons i U21- EM 2009.

Pontus fotbollsvärld:

Azalea BK (–1992)

IK Kongahälla (93–03)

IFK Göteborg (04–09)

AZ Alkmaar (09–12)

CSKA Moskva (12–)

Landslagsdebut: 18 januari 2007, Ecuador–Sverige 2–1.

Landskamper/mål: 22/2

Tidigare mästerskap: Nej.

HUSTRUN NINA

■ ■ ■ Pontus Wernbloom träffade Nina Andersson 2008, då han spelade för ”Blåvitt”. Följande årsskifte lämnade hon kaféjobbet i Sigtuna och flyttade hem till Pontus, som bodde i en lägenhet vid Gustavsplatsen i Göteborg.Sedan dess har hon setts vid hans sida. Paret, som i dag bor i en lägenhet i Moskva, gifte sig i Seglora kyrka i Stockholm den 19 juni 2010, samma dag som kronprinsessan Victoria sa ja till sin Daniel. I april året därpå blev de föräldrar till sonen Mille. Nina Wernbloom, 30, är en av fotbollsfruarna som bloggar på sajten behindeveryman.se.

FAKTA/KUNGÄLV

■ ■ ■ Kungälv ligger två mil norr om Göteborg och är centralort i Kungälvs kommun, som har 41 538 invånare. Bland företagen märks Göteborgs Kex AB, Michelin Nordic AB och Svensk Airbag AB, och bland turistmålen dominerar Bohus fästning, som anlades i början av 1300-talet. Kungälv har ett elitlag i bandy och Kungälvs ishockeyklubb har fostrat brödraparen Per-Johan och Anton Axelsson, Mikael och Niklas Andersson samt Fredrik Sjöström. Härifrån kommer även golfaren Carin Koch, roddaren Maria Brandin och komikern Björn Gustafsson, som växte upp i Romelanda.

ARTIKELN HANDLAR OM