Kalmar är Sveriges tråkigaste lag – att möta

FOTBOLL

ÖREBRO. Lystring, kära medborgare. Stäng era fönster! Lås alla dörrar! Befall era barn att stanna inomhus!

Efter en av årets bäst genomförda matcher: Örebro–Kalmar FF 1–3.

Sverige svävar alltjämt i påtaglig fara.

Det dröjde en bit in i andra halvlek innan ramsan kom från de åttio eller kanske nittio på bortaläktaren.

Kalmar FF hade ätit upp Örebro, Stefan Larsson (av alla) hade skickat in sitt första och andra allsvenska mål, KFF ledde med 3–0 och ÖSK hade inte varit i närheten av en målchans.

Och FF-fansen sjöng, så det hördes till Stockholm och Göteborg:

– Tååkia Kalma, ja vi e tååkia Kalma. Tåååkia Kaaalma...

Tråkiga Kalmar är, som bekant, en livshotande fara för svensk fotboll, för klimatet, för Alliansen och – inte minst – för Djurgårdens IF. Men efter 3–1 på Behrn Arena är det fortfarande möjligt att KFF tar hem dubbeln i höst.

De var verkligen formidabla i går.

Och ni ska veta att det inte var självklart.

Kalmar har tappat fler poäng mot de fem bottenlagen (tretton poäng) än mot de fem topplagen (åtta) i år, de hade inte vunnit på konstgräs på två år och de åkte till Örebro utan avstängde César Sántin.

Ändå:

Kalmar FF var aldrig i närheten av att sätta en enda fot fel.

Tre mål på sex avslut

Det modemedvetet Burma-röda KFF ligger i sitt kompakta 4-2-3-1, med David Elm som fyrtorn längst fram (han spelar som en mittsexa i handboll) och Henrik Rydström/Viktor Elm i knät på mittbackarna. Tre av de offensiva spelarna flyttar över i hård press, utan att slarva en enda gång, medan den bortre yttern vilar sig och spelar positionsspel.

Det är så lojalt och genomtänkt, mest imponerande av allt är att de så totalt lyckats skifta spelsätt sedan Arís flytt i somras. Då var de ett flyfotat passningslag, nu är de ett defensivt balanserat organisationsmonster.

Om vi ska vara allvarliga för en stund så tror jag att det stämmer att Kalmar är Sveriges tråkigaste lag.

Att möta.

Att spela mot dem är som att försöka laga ett cykeldäck. Ni vet, man bänder och kämpar och sliter och svettas, men efter en halvtimme så sprätter lik förbannat nåt verktyg upp och träffar en mitt i ögat.

I vanliga fall är det Patrik Ingelsten och César Sántin som sprätter till, i går var det en omskolad mittback från Degerfors. Stefan Larsson, heter han, en lagspelare som hittills i sin allsvenska karriär varit så anonym att hans föräldrar bett honom bära namnbricka när han är hemma på besök.

Det säger en del om KFF:s system att man kan byta ut en César mot en Stefan och få två mål som växel.

Det säger, för all del, en del om Örebros system också.

Kalmar gjorde tre mål på sex avslut i går. ÖSK hade 62 procents bollinnehav, men bara två skott på mål. Robert Walker snubblade in ett mål på stopptid och Abgar Barsom slog en hörna direkt mot mål. Det såg oerhört lamt ut, alltihop. Där Kalmar stängde av spelvägar och uppspel bjöd Örebro på allt. Abgar Barsom var och är deras klart skickligaste spelare, men hans fria roll på högerkanten kostade väldigt mycket mer än den smakade.

När Barsom vandrade inåt i planen kunde Kalmar hitta uppspel på ytan han lämnat. Patrik Anttonen försökte täcka upp på Barsoms plats, Patrik Haginge försökte täcka upp på Anttonens plats – och till slut fanns ingen som täckte alls längre när Stefan Larsson vräkte på i djupled.

Kalmar FF älskar ju det här

ÖSK var sämre i sitt presspel, och bjöd på en yta. Det räckte för att förlora sin defensiv. ÖSK var uselt i sitt passningsspel och urblekt på forwardssidan (efter matchen tvingades man ringa in CSI för att säkerställa om Stefan Rodevåg och Sebastian Henriksson varit på plats). Det räckte för att förlora sin offensiv.

Sammantaget räckte det för att förlora matchen med 3–1.

– Vi får fortsätta vara med och plåga de andre, sa KFF:s Nanne Bergstrand.

Som han njöt.

Kalmar FF älskar ju det här. De älskar att kväva

sina motståndare. De älskar att jävlas med stockholmare. De älskar att ligga bakom och hugga Djurgården och IFK Göteborg i hälarna med två omgångar kvar.

Nä, jag tror inte att det räcker hela vägen i år.

Men Kalmar har tre Elm, de har seriens lojalaste helplansförsvar, de har en Ölandsbro och – de har fortfarande chansen.

Faran är inte över än, inte på långa vägar.

I Stockholm, på Söderstadion, var det en kväll till när det inte fick handla om fotboll. I Stockholm är sektmentaliteten på läktarna iskall och logisk; är du inte med oss är du mot oss och då ska du hatas, då ska du hotas, då ska du få något hårt i huvudet.

Fotboll utan fans är ingenting, sa Jock Stein, och det är sant. Fotboll utan motståndare och domare är ännu mindre, och varje inkastat mynt är ett steg närmare en själsdöd engelsk läktarmodell.

Förbund och domare bär ansvaret för pedagogiken i att inkastade mynt på Råsunda eller Ullevi kan betyda något annat än inkastade mynt på Söderstadion. Men varje mynt, varje slag, varje hot är ett argument för en annan fotboll med en annan publik.

Och ansvaret för det börjar och slutar på läktaren.

ARTIKELN HANDLAR OM