Bank: Dags att släppa naiva drömmar

FOTBOLL

I ekot efter en jämtländsk explosion:

Den raka vägen till VM finns inte längre, Janne Andersson fick ta ut en skrälltrupp för att göra upp räkningen.

Mot Amsterdam igen.

En cirkel att sluta, ett sju år gammalt blåmärke att plåstra om.

Jodå, visst smällde det en smula, ända från Östersund.

Ken Sema har vandrat från ytterkanterna i Norrköping, ända från Bollspelaren och in i landslaget. Saman Ghoddos slängde på luren på sitt telefonförsäljarjobb, och kan nu ringa upp två förbundskaptener och välja landslag.

Det har pratats en hel del om landslaget och uttagningarna. Om varför allsvenska spelare inte får chansen, om Janne Anderssons svaghet för spelare med Norrköpings-förlfutet, om varför spelare med dubbla medborgarskap väljer bort Sverige, om inte Östersunds succé i Europa borde märkas även i blågult.

Och här kom svaren, här kom ytterligare ett diplom till Graham Potters verksamhet uppe i Östersund.

Janne Andersson har tagit ut Ken Sema, en gammal Peking-spelare till. Jimmy Durmaz åkte ut på en bår, Sema åkte in på ett bananskal. Sam Larsson är inte inne i säsongen på samma sätt, och Sema har glänst mot bättre lag än Luxemburg.

Det är roligt, det är spännande, det är intressant.

Och det var ändå den minsta överraskningen från ÖFK-håll.

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Foto: AFP
Ghoddos.

Att Saman Ghoddos nu sitter och funderar på om han ska ansluta till en svensk landslagssamling med ödesstämpel, eller fortsätta med föräldrarnas Iran, är en superskräll. Jag tycker nog att det är mer kittlande på ett personplan än för landslaget; jag tror inte att han kommer att välta ett VM-slutspel över ända, men situationen är så spetsig att man nästan tycker synd om honom.

Vad är egentligen hemma? Var är chanserna störst? Vågar han bli en svikare i Teheran för att ha chansen att bli hjälte i Solna?

Två fantastiska alternativ, ett omöjligt val.

Aldrig tidigare har en spelare stått vid den sortens moderna vägskäl i svensk fotboll.

Rekordinvigningen

Annars, då?

Jo, där ute i Solna står Friends Arena, framtidsvisionen som hittills mest varit ett blysänke för fotbollsförbundet och som behöver fyllas med framtid och framgångar.

Tills vidare mår de i alla fall bra av att fylla den med folk.

Gällande publikrekord är från show- och invigningsmatchen mot England i en annan tid, med en annan huvudperzon.

Nu kan det där rekordet slås när Luxemburg kommer på besök. Det säger väldigt mycket om hur långt landslaget trots allt tagit sig under året med Andersson.

Det gäller nu. Det är på allvar nu. Och Sverige går ut i en iskall höst med ett lag som är småvarmt och ett sportsligt läge som är skållhett.

Och jo, ja, vi kan ju skrämma upp den där matchen om vi vill. Luxemburgs 0–0 i Toulouse, den duktiga defensiva organisationen. Visst. Men de har snart spelat tio år utan att vinna en bortamatch, det ska liksom inte vara något snack, alldeles oavsett hur det är med Albin Ekdals rygg eller Jimmy Durmaz ersättare.

Det här kokar ner i en orange kittel i Amsterdam.

I den bästa av världar åker Sverige dit med en betryggande kudde bakom ryggen, ett målskillnadsförsprång som är stort nog för att inte ens behöva snegla mot avgrunden under.

I de flesta världar så kommer Janne Andersson att ta med sig laget till Nederländerna för att sluta en cirkel.

Ni minns ju. Hur skulle ni inte kunna minnas.

En poäng vore kanon

För sju år sedan åkte ett annat svenskt landslag till Amsterdam Arena med precis varenda blågul flagga hissad i topp. Vi hade Zlatan, vi hade en färsk Erik Hamrén, vi hade inga som helst planer på att anpassa oss till något eller någon över huvud taget.

Inför den där vägskälsmatchen skrev jag om Hollands osannolika hemmastyrka (ingen tävlingsförlust i Amsterdam på 82 år, tio års hemmaspel med 20 vinster, tre oavgjorda, 69–5 i mål). Jag skrev att Sverige måste bygga sitt spel på realism, att en poäng vore ett kanonresultat.

Efteråt fanns det bara revor kvar av de där blå flaggorna.

Andreas Granqvist, som vikarierade för Olof Mellberg i sin första riktigt tunga landslagsstart, stötte bort sig i ryggen på Wesley Sneijder, Holland sprang in med fyra mål. Verkligheten kom forsande in över Hamréns landslagsbygge, och det skulle ta väldigt många år innan det hämtade sig.

På sätt och vis gäller samma saker nu som då, med två stora skillnader.

För det första att landslaget fått en ledning som trillade ner i realistgrytan när de var små.

För det andra att Holland inte skräms längre.

Sprängfyllt Friends

De hann rada upp sju hemmavinster till efter den där skräckkvällen, en radda med 31 vinster och tre oavgjorda (119–11 i målskillnad) på 2000-talet innan fortet föll. Numera vet till och med Lars Lagerbäck hur man vinner i Amsterdam, och de senaste två åren har Holland förlorat lika ofta som de vunnit på hemmaplan. Förbundet har havererat, gamle Dick Advocaat är tillbaka för att stabilisera skutan, och stjärnorna har blivit äldre istället för bättre.

Sverige har ett kanonläge att ordna den där andraplatsen, play-off-spel och till ytterligare ett sprängfyllt Friends.

Janne Andersson väljer Ken Sema före Sam Larsson, han nickar åt John Guidetti och skakar på huvudet åt Samuel Armenteros eller Totte Nyman, han oroar sig garanterat över Albin Ekdals alltmer besvärande skadehistorik.

Men det kommer inte att vara vare sig de valen eller de skadorna som avgör om Sverige spelar play-off i november.

Det kommer att handla om att man måste veta vilka man är, vad man har och vad man saknar, att man dränerar sin spelargrupp på naiva drömmar och planterar deras fötter i jobbet som ska göras.

Luxemburg hemma, Holland borta. Gör det här nu.

Så är läget inför avgörandet i VM-kvalet 00:40