Bank: Finns det en himmel för kaptener sitter Pontus där stolt

FOTBOLL

En klubb hade rest från det mörkaste av helveten och hela vägen hit, en klubb hade rest från ingenstans till himlens port.

Dalkurd knackade hårt ett tag, Brommapojkarna trängde sig förbi och klev in.

Såg du, Pontus?

Iskall höstfotboll med elljus och fullpackade läktare, och kan ni tänka er en större kontrast än det här så har ni bättre fantasi än vad jag har.

På ena sidan hade vi alltså en klubb från Borlänge, bildad som ett sätt att ta socialt ansvar lokalt och med ett nedärvt uppdrag att lyfta den kurdiska flaggan dit alla kan se den. Den här hösten jagar de en ofattbar fotbollsframgång samtidigt som kurder reser sig ur krigets aska och går till röstlokalerna.

På andra sidan? En ungdomsklubb med världsrykte från Västerort, näringslivshöjdare i styrelserummet, en gammal landslagskapten vid sidlinjen, en annan landslagsback i sportchefsrock.

Plats för båda historierna

Inför matchen gjorde jag en nyhetssökning, som jag alltid gör, för att se till att inte missa någon relevant sista-minuten-information.

Den som knappade in Brommapojkarna fick läsa om Olof Mellberg, en DN-intervju med Azrudin Valentic, och – faktiskt – en ungersk nätsida som ville berätta om Victor Gyökeres resa. Den som ville läsa om Dalkurd kunde läsa på arabiska hos CNN, på grekiska, i Reuters-dokument som översattes till alla världens språk.

På Grimsta fanns det plats för båda historierna samtidigt, men bara för en allsvensk biljett den här kvällen.

Det märktes.

BP och Dalkurd är intressanta redan på ritbordet, som taktiska idéer. Mellbergs och Valentics arbetssätt med minutiös scouting som ger de unga spelarna både karta och kompass, Andreas Brännströms Bielsa-backlinje med tre backar bakom en mittfältslibero, den holländske ädelstenen Rewan Amin (det är alltså inte särskilt längesen han startade matcher i Hollands U17, med Riechedly Bazoer bakom sig).

Ny ekonomisk ryggrad

Nu ville båda säkra innan de gasade, båda stängde spelvägarna i mitten. Dalkurd med Amin framför en fembackslinje defensivt, BP med något som liknade 4-2-2-2.

Om det nu var det något handlade om.

Jo, det är klart att det finns intressanta saker att säga om de sportsliga resor som BP och Dalkurd är ute på. BP:s nya ekonomiska ryggrad, inopererad från näringslivets högsta toppar, som ska leda dem både högre och bredare än till allsvenskan. Eller rekryteringstanken som alltid genomsyrat Dalkurd, där det alltid setts som en kvalité snarare än en brist att man inte passat in i färdiga, etablerade modeller.  

Vi skulle till och med kunna ägna oss åt en långtgående analys av själva matchen som spelades nere på plastgräset på Grimsta, hur den präglades av förutsättningen att båda lagen kunde vinna sig till en allsvensk biljett, kryssa sig till ett guldläge, eller förlora sig till en nervös vecka.

Dalkurd var, undantaget en period före paus och en period alldeles på slutet, både bäst och vassast.

Men strunt samma, de får vänta en vecka till med att skriva slut sin historia.

Förlamande sorg

Luca Gerbino Polo, en karriärskrånglare från Treviso, nickade in ett Christopher Brandeborn-inlägg, avgörande 1–0 med ett par minuter kvar, och BP är klart för allsvenskan igen.

Deras moderna historia handlar inte om samma saker som Dalkurds eller kurdernas, de representerar inte ett folk eller ett land som ännu inte finns. De har fortfarande knappt någon publik som bryr sig särskilt mycket.

Men det betyder inte att de inte har några att spela för.

Förra veckan var det exakt tre år sedan de åkte ur allsvenskan, de gjorde det mitt i den nattsvarta, förlamande sorgen efter att lagkaptenen och lagpappan Pontus Segerström förlorat mot sin hjärntumör.

De åkte rutschkana genom seriesystemet efter det, men nu är de tillbaka, och i paus i den här matchen delade Pontus Segerströms bror ut hans minnesstipendium till en av BP:s ungdomsspelare.

Flera av småkillarna som växte upp under Pontus vingar blev ju vuxna på vägen.

Rätt ledare vid rätt tidpunkt

De fick in rätt ledare vid rätt tidpunkt, de fick ordning och reda, de lärde sig vinna, glömde hur man förlorar, och efter en sista, svajig höst står de här med armarna i luften.

På innerplan rusar Erik Figueroa runt och skriker och slår sig för hjärtat, medan nye lagpappan Gustav Sandberg Magnusson berättar hur det känns (”känns? Jag är trött, så in i helvete…”). Mellberg och Valentic, det osannolika Gullspångs-bosniska tandemparet, vid avbytarbänken och manskramas på det där sättet som aldrig verkar vilja ta slut.

I morgon vaknar de med nya frågor att ta ställning till. Gyökeres ska till Brighton, mittbacken Carl Starfelt ska till Blåvitt, flera vill säkert vidare när chansen dyker upp.

Men BP ska till allsvenskan. Finns det en himmel för lagkaptener sitter Pontus Segerström där och är stolt.

De har gjort flest säsonger i Allsvenskan 00:22