Fem punkter: Hammarby-AFC

Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN
FOTBOLL

Per Bohman sammanfattar Hammarby-AFC Eskilstuna (4–0).

1. Ödesmättad Michelsen inför matchen

I upptakten till mötet med AFC Eskilstuna hade Jakob Michelsen gång på gång återkommit till samma fras: den här matchen blir ”säsongsdefinierande”. Lite överdrivet är det nog, men visst förstod man vad Hammarbys tränare var ute efter. Och han menade nog i första hand inte att det här var en match som Bajen tvunget måste vinna.
Däremot behövde laget visa sig kapabelt att – åtminstone hjälpligt – kunna föra spelet hemma på Tele2 Arena mot en på förhand svagare motståndare. Förstå mig rätt: det var förnuftigt av listige Jakob Michelsen att genomföra förra hemmamatchen som en försiktig general. Särskilt som ett fåfängt och därmed löjligt lättpressat Gif Sundsvall stod på andra sidan planhalvan.
Men...

2. AFC – inget enfaldigt brunkargäng

... Pelle Olsson är väl själva motsatsen till fåfäng. Följaktligen hade han beordrat sina styrkor, för dagen formerade i en fembackslinje, att dra sig tillbaka var gång hemmalaget lyckades etablera ett bollinnehav.
Signalen var tydlig: Det var upp till Bajen att stå för majoriteten av initiativen, och så åtnjöt AFC lyxen att i första hand vara reaktiva.
Men Eskilstuna är samtidigt inget enfaldigt brunkargäng: Pelle Olssons stora styrka (och svaghet?) är att laget inte har spelarmaterial för att enkom försvara sig kvar i allsvenskan. Faktum är att de viktigaste spelarna – framför allt den sulfintande Omar Eddhari, avigt gänglige Fered Ali och slitstarke spelmotorn Anel Raskaj – har nog med offensiv spetskompetens för att kunna – och vilja! – vila med boll även på offensiv planhalva.

3. Pragmatiskt att offra Persson

Examensprovet för det här defensivt grundtrygga Hammarby var förstås att kunna nysta upp ett förmodat bottenlag på hemmaplan. "Be better on the ball", som Michelsen mässar när helst han får möjlighet. Och även om Bajen faktiskt fick till ett ganska okej kortpassningsspel i den första halvleken var det inte gott nog för dansken. Han kände uppenbarligen att Johan Perssons roll som elak dörrvakt på innermittfältet var överflödig – bytte ut lagpappan i den 42:a minuten – och tog in ytterligare en ytter i fartfenomenet Leo Bengtsson.
Det är naturligtvis en slags offentlig örfil riktad åt Perssons bristande egenskaper som spelfördelare, men i sak inget orimligt beslut, och jag tror inte heller att den förståndige veteranen tar illa upp. Pragmatiske Michelsen insåg tidigt att smörjmedlet för Hammarbys passningsspel, Serge-Junior, ensam klarade av styra bolltempot på det sittande mittfältet.

4. Jiloan Hamad är... överlägsen

Men det mest välgörande resultatet av Michelsens rockad var att Jiloan Hamad äntligen kunde ta steget in centralt på mittfältet. Han har visserligen varit duktig även som ytter, men genomgående växlat upp en nivå (över allsvenskan) till när han – ofta under de andra halvlekarna – tilldelats en fri roll på mitten. Det är där prestigevärvningen varit precis så dunderdominant som vi väntade oss inför säsongen. Beslutsfattandet är på en helt egen nivå. 26-åringens spelsinne liksom öppnar upp ytterligare en... dimension för Hammarby på offensiv planhalva.

5. Säsongsdefinierande – på rätt sätt

Jakob Michelsen hade rätt. Det här blev något av en säsongsdefinierande insats för Hammarby. För dansken fick, bortsett från tre pinnar och en andraplats i tabellen (!), med sig ett helt knippe positiva besked från Tele2 Arena:

Hammarby kan föra spelet mot ett förmodat bottenlag på hemmaplan. Nyckeln: att Serge-Junior får ansvaret att sköta den balanserade mittfältsrollen.

Björn Paulsen visar återigen att han är en Philip Haglund 2.0, men det är ju ingen nyhet längre. Kan mycket väl nå en tvåsiffrig målskörd i år.

Nu var det visserligen ett beskedligt motstånd – men Jospeh Aidoo bevisar att han inte längre är lika beroende av en rutinerad mittbackspartner att hålla i handen. Unge Marcus Degerlunds fina passningsfot är dessutom ett utmärkt komplement till den med bollen lite ovårdade Aidoo.

Jiloan Hamad ska – åtminstone på hemmaplan – spelas centralt när det finns möjlighet.

ARTIKELN HANDLAR OM