Bank: Hur kan man ifrågasätta Pogba?

FOTBOLL

Visade varför han kan vara värd otroliga 1,2 miljarder

1 av 2 | Foto: Armando Sadiku.

PORNICHET. En grupp klar, två frågor kvar:

Hur kan man ifrågasätta Paul Pogba?

Hur är det möjligt att älska något som albanerna älskar sitt Albanien?

Foto: Sportbladets Simon Bank.

Fråga mig vad som gör fotboll intressant så kan jag prata i en timme om klacksparkar, glidtacklingar, lagbyggen, läktarkultur, taktik, pengar, skandaler, bråk och stora berättelser.

Fråga mig vad som gör allt det där viktigt så har jag bara fyra ord kvar:

Att vi bryr oss.

Fotboll är bara viktigt när vi gör det viktigt, när vi låter det vara mer än tjugotvå killar och en boll.

När Armando Sadiku fick fri väg fram för att skicka in Albaniens första mästerskapsmål någonsin kunde man konstatera att det var en fin nick och en målvaktsmiss. Eller så slog man bara fast att det var ett mål som fick Sadiku att springa som han aldrig sprungit förr, att det gav utslag på geigermätarna i Tirana och fick tiotusentals albaner på Lyon läktarna att lyfta fem meter upp i luften.

Efterlängtad vinst

Albanien hade inte slagit Rumänien sedan 1948, de hade aldrig tidigare gjort ett mål i ett stort mästerskap. De hade åkt hit med sina tatuerade spelare, sin totala stolthet och ett De Biasi-skolat pseudoitalienskt fotbollslag.

De brydde sig.

De var inte ensamma om det just den här fantastiska fotbollskvällen.

Pogba klev fram

Didier Deschamps hade skickat ut halva sin b-uppställning mot Schweiz, fullt av spelare som tänkte ta chansen att spela sig in i slutspelselvan. André-Pierre Gignac var rörligare än Giroud, Sissoko gjorde en supermatch på mittfältet, vi fick se tre sönderslitna schweizartröjor, en trasig matchboll, en ovärdig, brun Lille-matta.

Och den riktige Paul Pogba, som brydde sig.

Det finns som bekant bara fem egentliga folksporter i Frankrike: cykel, fotboll, rugby, strejk – och att leta efter konflikter i landslaget.

Det räckte med en oförsiktig bras d’honneur (arm med knuten näve i lyften, handen i armvecket) för att Paul Pogba skulle förvandlas från posterpojke till årets sophink. L’Équipe, sporttidningen med en särställning som maktfaktor i Frankrike, hävdade att det där var en obscen gest mot pressläktaren, och dammsög sina telefonböcker efter någon som kunde vittna om splittringar i truppen.

Pogba själv hävdade att det var en dansgest, ”une sarabande”, en hälsning till familjen på läktaren.

Det var i familjen, med två fotbollsspelande bröder, som han fick smeknamnet Pioche, ”Hackan”, efter en replik av en ivoriansk komiker som sa att ”La Pioche, han ska hacka sönder hela byn”

I Lille fick vi se hur det kan se ut när Paul Pogba är förbannad.

Han hackade sönder hela jävla Nordfrankrike.

Visade varför han är värd så mycket

Frankrike körde över Schweiz stundtals, de hade fem hundraprocentiga målchanser och spände verkligen musklerna inför slutspelet, trots att matchen slutade 0–0.

Men det är ju inte det man kommer ihåg.

Det är de inledande 20 minuterna, de där minuterna när Paul Pogba visade inte bara varför det kostar 1,2 miljarder kronor att köpa loss honom från Juventus – utan också att det mycket väl kan vara värt det.

Det här var en bläckfisk ur en skräckfilm, en världserövrare, en mittfältare som smekte med ena foten och stämplade med den andra.

Under fem förhäxande fotbollsminuter träffade an ribban två gånger om, sköt omöjliga skott ur nollvinkel, vann varenda boll, rev sönder motståndartröjor och var en enda stor atomklyvning där ute på brungräset.

Om det berodde på att han ville ta revansch på skriverierna borde de franska tidningarna skriva ner honom före varje match. Ingen spelare har varit i närheten av att dominera en fotbollsmatch på det sättet i det här mästerskapet.

Deschamps fick ett svar

Frankrike vann grupp A, Albanien har chansen att gå vidare, men mer än något annat var det här kvällen när värdnationen fick den sortens ledare de kommer att behöva för att bli europamästare.

Didier Deschamps kommer att skicka in Payet från start framöver, han kommer att behöva fundera på om Gignac är ett bättre alternativ än Giroud, och han har alltjämt ett litet problem med att hitta balansen på sin vänsterkant.

Men han har en hacka.

Gör man rätt är det allt som behövs för att gräva guld.