Historien om VM – en kamp om dödssiffrorna

Tusentals döda eller bara tre? – Få en exklusiv inblick från kontroversiella VM-nationen Qatar

avPer Bohman

FOTBOLL

DOHA.

Vad är historien om VM i Qatar?

Det är kampen om dödssiffror.

Somliga säger att tusentals arbetare dött i VM-förberedelserna.

Andra menar att det bara är tre.

Det beror – såklart – på hur man räknar.

Men bakom dödssiffrorna finns också en annan historia.

Sportbladet åkte till Qatar för att rapportera om envis internationell arbetarkamp, en regim som tvingats till reformer och hemliga fackliga aktivister.

Fan vad han fick skit, Kim Källström. Att många tyckte att han förtjänade det efter sina citat om VM i Qatar 2022 är inte konstigt. Varför låna ut sitt namn till en icke-demokrati som konstruerat ett slags apartheid-system där knappt två miljoner migrantarbetare från tredje världens arbetarklass lever helt andra liv än de drygt 300 000 qatarierna som badar i pengar? Ett land där homosexualitet är olagligt och mänskliga rättigheter något man kan rycka på axlarna åt när andan faller på. Det var förstås sällsynt korkat av Källström.
Senare medgav den gamla landslagshjälten att han hade varit "klantig" i sina uttalanden. Källström hävdade att han mest försökt få fram att det skett vissa förbättringar i Qatar som han aldrig hade hört rapporteras om i Sverige.
Stämmer det? Och i så fall – vad beror förbättringarna på?

▪▪ En sak har format omvärldens syn på Qatars arrangörskap mer än något annat. ITUC, den internationella fackliga samorganisationen, publicerade 2014 en rapport om Qatar. "The case against Qatar" målade upp ett skrämmande framtidsscenario om VM-förberedelserna i landet. Rapporten inleddes med en kommentar signerad generalsekreteraren Sharan Burrow. "Qatar är ett land utan samvete", skrev hon och gick därefter metodiskt igenom statens många fel och brister. Kafala-systemet, som liknats vid ett modernt slaveri där arbetarna inte får behålla sina pass och därmed inte kan lämna landet när de vill, de usla lönerna som ofta är lägre än vad arbetarna utlovats, den hemska boendemiljöerna i enorma arbetsläger och faktumet att fackföreningar är olagliga.

Men vad som verkligen slog ner som en bomb i den internationella pressen var följande mening: "4000 arbetare kan dö före den första avsparken under VM 2022".

4000!

ITUC hade tagit fram siffrorna genom att låta de indiska och nepalesiska ambassaderna, länderna med flest antal gästarbetare i Qatar, redovisa hur många medborgare från de båda nationerna som dör varje år i landet. Därefter multiplicerades siffran med antalet år som återstod till VM 2022. Redan då betonade ITUC att alla dödsfall i Qatar – oavsett om de skedde på en arbetsplats eller inte – räknades med i rapporten. Alltså även dödsfall av naturliga orsaker , bilolyckor utanför arbetstid, hjärtattacker eller sjukdomar. "Själva grundorsaken är oavsett densamma – arbetsvillkoren", skrev ITUC.

De hypotetiska dödssiffrorna fick enorm spridning, men har emellanåt använts lite slarvigt. Ibland kan man läsa att flera tusen arbetare dött i samband med själva arenabyggandet, andra gånger är det en mer allmän siffra över antalet migrantarbetare som gått bort i Qatar de senaste åren.

Alldeles oavsett fick rapporten önskad effekt. Den påverkade VM-arrangören in på bara skinnet. Skadade dess internationella anseende på ett i princip irreparabelt vis.

Dödssiffrorna – särskilt för byggandet av VM-arenorna – har sedan dess varit ett så känsligt ämne att Qatar tvingats agera på olika vis. Det stenhårda trycket från omvärlden har lett till utlovade reformer.
Det viktigaste greppet för regimen: att i retorik och handling dela upp landets arbetare i två olika kategorier. VM-arbetare och, ja... resten. Av de 1,7 miljoner migrantarbetarna jobbar runt 30 000 med att bygga åtta nya VM-arenor.
30 000 VM-arbetare från Indien, Bangladesh, Nepal och Filippinerna som betyder allt i ett propagandaperspektiv.

1 av 13 | Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
På Challenger City finns en frisör där arbetare kan klippa sig till subventionerade priser

▪▪ – Här borta lämnar de in sina kläder och får allt tvättat gratis. Till höger är alla våra fotbolls- och basketplaner. Här har de tillgång till gratis wifi och datorer. Där borta får de gratis mat tre gånger om dagen. Här har vi gymmet – mycket välutrustat!

Under en dryg timme blir jag och Bildbyråns fotograf Niklas Larsson guidade genom Challenger City. Ett område där det finns bostäder för 6 000 arbetare knutna till bygget av VM-arenor. Gatorna är rensopade och gräsmattorna frodigt gröna. En sydafrikansk man som jobbar för Supreme Committee for Delivery and Legacy, alltså den statliga myndighet som ansvarar för VM-arrangemanget i Qatar och som vi framöver bara kallar Supreme Committee, sköter rundvandringen tillsammans med chefen för hela komplexet. Det råkar vara en kvinna, vilket VM-arrangören stolt påpekar flera gånger. Vid ett tillfälle benämner hon platsen som ett "läger", vilket sydafrikanen inte uppskattar.

– Vi kallar det boende, eller hur?

Challenger City är ett uppgraderat boende som VM-arrangören gärna skryter om. Det tar nästan 10 minuter för vår guide bara att gå igenom hur näringsrik maten som serveras är – "inte så mycket fett" – och hur noggrant de sköter hygienen i det industriella storköket.

– Här är arbetarnas egen frisörsalong. Där klipper de sig subventionerat. Och kom med in här. Det är ett ställe där arbetarna kan ta det lugnt, slappa och ringa hem till sina familjer, säger sydafrikanen och visar upp en enorm sal med soffor, pingisbord och biljardbord.

Det hela är uppbyggt som ett sommarläger fast för arbetare som sliter med att bygga VM-arenor 8-10 timmar per dag. 1 000 av de 6 000 arbetarna jobbar inte specifikt med arenor, vilket är ett sätt för regimen att visa upp att det faktiskt inte bara är VM-arbetarna som får tillgång till Challenger City. Man blir förstås snabbt misstänksam. Qatar har genom åren varit ökänt för trångbodda, ohygieniska arbetsbodar av omänsklig standard där sjukdomar grasserat. Inte kan väl de drygt 30 000 VM-arbetarna bo under relativt rimliga förhållanden som i Challenger City?

Vi tar in en objektiv bedömare för att avgöra den saken. Sydkoreanskan Jin Sook Lee från det globala byggfacket, BWI, har arbetat i Qatar i flera år och menar att så faktiskt verkar vara fallet.

– Challenger City är ett av de allra bästa boendena. Men faktum är att alla boenden som är under Supreme Committe är väldigt bra. Alla följer deras standard. Jag har besökt nästan samtliga boenden som har med VM att göra och även om många är rätt tråkiga ställen mitt ute i ingenstans så håller de god standard.

Det är ett rätt trevligt boende, men efter någon timme börjar det kännas kväljande att de ansvariga för anläggningen nästan skryter om saker som i min värld borde vara självklarheter när man flyger in migrantarbetare från andra delar av världen. Här har alla tillgång till sina pass, här får alla sina löner i tid, här betalar det anställande företaget rekryteringsavgiften för sina arbetare (som därmed slipper lägga en stor del av sin lön på att betala av en skuld), här bor "bara" fyra personer i varje rum i stället för åtta, här får man gratis tvätt, näringsrik mat och tillgång till internet. VM-arrangören är liksom stolta över att de kan garantera den typen av "förmåner".

Men Jin Sook Lee, en härdad fackföreningskämpe, ser ändå poängen i att visa upp den positiva utvecklingen.

– De ska vara stolta över det här. De har faktiskt lyckats bra med den här specifika saken. Det här var ett land där det förut inte fanns någon typ av standard alls för arbetare. Men... saken är också att alla migrantarbetare i Qatar borde få tillgång till samma standard.

Vi återkommer till det.

Den stora fördelen med att bo på i Challenger City ur migrantarbetarnas synvinkel är möjligheten att spara mer pengar. 2017 lanserade Qatar, efter stora påtryckningar från internationella fackliga organisationer, för första gången en heltäckande minimilön för alla arbetare. Grundlönen skiljer sig beroende på vilken nationalitet arbetaren har – vi återkommer till det också – men i snitt är den 750 qatariska riyal i månaden. Det är knappt 1900 svenska kronor i månaden. Det är förstås väldigt lite pengar sett till att Qatar är ett av världens rikaste länder. De mer privilegierade VM-arbetarna har alltså normalt sett inte högre löner än övriga migrantarbetare i landet, men faktumet att de kan äta, tvätta och surfa gratis inne på Challenger City gör att de kan lägga undan en mycket större del av sin lön. För målet är att kunna skicka så mycket pengar som möjligt till familjerna i hemlandet.

Det berättar Mohammad Rubel, 24, från Bangladesh och Dilip Kumar, 30, från Indien när vi träffar ett gäng av arbetarna inne på ett flott konferensrum. Jag och Niklas serveras iskylt vatten men de sex männen framför oss blir utan. Alla är anställda på bygget av VM-arenan Al Rayyan. Situationen är olustig. Arbetarna har blivit utvalda av de som styr Challenger City och då är det förstås inte de mest kritiska rösterna som kommer fram.

– Det här bättre här än på andra ställen, säger Mohammed Rubel.

Han är en energisk ung man med vänliga ögon.

– I Indien tjänar jag 12-13 000 indiska rupier i månaden, men får betala för mitt uppehälle och mat själv. Här tjänar jag 20 000 rupier (med övertid) och behöver inte betala för något.

Mohammed berättar att han definitivt skulle rekommendera ett jobb som VM-arbetare för sina landsmän. De arbetar sex dagar i veckan och flyger till sina hemländer en gång om året. Men jag kan inte påstå att det blir något vidare flyt i det trevande samtalet som mer utvecklas till ett förhör där jag försöker hitta sprickor i fasaden snarare än en regelrätt intervju. Men de har helt enkelt inte något negativt att säga om sin tid i landet bortsett från att de ibland känner oro över sin ekonomi. Det vore lätt att brännmärka det här som propaganda, men man får onekligen uppfattningen att många av VM-arbetarna på Challenger City är nöjda med boendet.

Jag avslutar samtalet med en fråga.

Om jag, som kommer från Sverige i norra Europa, kom till dig och frågade: "Hur är Qatar?". Vad skulle du säga då?

– Qatar is better. Det är bättre. Om jag jämför med andra länder jag känner till. It's better.

1 av 10 | Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
Bygget av finalarenan har pågått i snart två år.

▪▪ Lusail sägs vara det yttersta exemplet på Qatars högmod. Mitt ute i öknen byggs Lusail Stadium som ska målas i guldfärg och göra plats för 80 000 åskådare. Men Lusail är inte bara finalarenan till VM 2022 utan ska bli en helt ny, skimrande stad norr om Doha. På vägen dit, bara någon kvarts körtid från huvudstaden, inser man dock att Lusail mest kommer bli ett slags exklusiv förort till Doha. För tillfället är hela området ett sandigt blåshål med hundratals byggarbetsplatser för hotell, vägar och en ny tunnelbana. Den halvfärdiga Lusail Stadiums enorma betongfundament tornar upp sig i horisonten. Det är en av totalt åtta nya VM-arenor och notan för hela samlingen väntas enligt BBC landa på runt 60 miljarder kronor.

Här jobbar 3 000–4 000 VM-arbetare, men den som bestämmer heter Tamim El Abed. En ingenjör som är född i England av palestinska föräldrar, men som bott i Qatar sedan småbarnsåren. Han känner till Östersunds Hosam Aiesh, en svenskpalestiner som nyligen blivit uttagen i Janne Anderssons landslag och man förstår snabbt att han har samma järnkoll på minsta lilla detalj rörande arenan. El Abed är smärt och atletisk trots att han närmar sig medelåldern och har främst arbetat inom den statliga olje- och naturgassektorn, som är själva källan till Qatars välstånd. Han kallar Lusail Stadium för det mest komplexa bygget han någonsin ansvarat för och räknar under vår rundtur upp ett hundratals faktauppgifter och småproblem som tumlar runt i hans överarbetade hjärna.

– Det är skönt att jag äntligen kan visa ritningarna av arenan och prata öppet om hur den ska se ut. Jag har inte ens fått prata om detaljerna med min fru tidigare, säger han och skrattar.

Till en början var tanken att VM skulle avgöras i den 50-gradiga hettan som brukar plåga Qatar under sommarmånaderna, men Fifa insåg problematiken och flyttade mästerskapet till vintern. Då är det en behaglig svensk högsommarvärme i den här regionen.

– Men vi har byggt nerkylningsmekanismer inne i arenan, precis som vi sa att vi skulle göra. Nere vid planen kan vi se till att temperaturen alltid blir sköna 25 grader.

Supreme Committe har anlitat företag från Qatar och Kina för att bygga Lusail Stadium. Det massiva industristålet kommer från Kina och Turkiet och arbetarna från hela Asien. Det vimlar av byggjobbare i blåa overaller och arbetet pågår dygnet runt i olika skift. Det är ett jävla slammer när betong och stål ska fogas samman till en enhet.

– Maximal arbetstid är 10 timmar per dag. Åtta timmar är det normala, sedan kan man arbeta två timmars betald övertid.

Den internationella fackföreningsrörelsen hävdar att i princip alla gästarbetare i Qatar jobbar minst 10 timmar om dagen eftersom den extra inkomsten är mer värd än eventuell fritid. Landet har genom åren fått svidande kritik för att gästarbetare utnyttjas hänsynslöst även under sommaren, men i Supreme Committes standard för VM-arbetare finns detaljerade säkerhetsföreskrifter som reglerar arbetet i den extrema värmen.

Hur hanterar ni hettan på sommaren?

– Alla länder har sina utmaningar när det kommer till byggjobb. I Sverige måste arbetarna ta pauser för att undvika frostskador och för sträng kyla. Då går de in i baracker för att värma sig och få något varmt att dricka. Här hanterar vi värmen på samma sätt.

Ingen arbetar mitt på dagen när det är som varmast på VM-arenorna, enligt El Abed.

– Under sommaren förlorar vi mycket arbetstid på grund av värmen och regleringarna kring den, men hellre det än att folk lider och mår dåligt.

Arenan känns tät och tajt. Läktarna är härligt branta på ett inbjudande vis.

– Fifa är extremt noga med att alla 80 000 platser måste ha en obruten sikt ner till planen.

Så hur många arbetare har då dött sedan finalarenan började byggas i april 2017?

Inte en enda, enligt El Abed.

– Vi har haft skador. Allvarliga skador räknas som sådana när arbetaren inte kan komma tillbaka till jobbet på 72 timmar. Vi har också haft en hel del situationer som skulle ha kunnat leda till allvarliga händelser, men där ingen skadat sig. Det rapporteras också in.

Inte ett enda dödsfall i konstruktionen av finalarenan, alltså. Det är förstås omöjligt för en svensk reporter på besök i Qatar att kolla upp ifall det verkligen stämmer – det kanske sopas undan döda kroppar varje vecka i hemlighet – men känslan är att det mycket väl kan vara sant. De internationella fackliga kontakterna som Sportbladet varit i kontakt med ser en annan sida av myntet, som vi återkommer till, men har heller inga skäl till att betvivla den här specifika uppgiften. Det viktigaste skälet till förbättringarna är kanske inte att Qatar plötsligt blivit ett blödigt land som brinner för arbetares rättigheter, utan för att de – på grund av det hårda trycket från den internationella fackföreningsrörelsen och människorättsorganisationer – insett propagandavärdet i att hålla antalet dödsfall på arenorna på en låg nivå.

– Supreme Committe satte standarden på allra högsta nivå. Det finns hårda krav på hälsa och säkerhet som alla företag som vill ha ett VM-kontrakt måste följa.

Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
Ingenjör Tamim El Abed basar över arbetet

Samtidigt finns det farhågor för hur säkerheten på arenabyggena kommer skötas när pressen och stressen ökar närmare inpå VM.

Hur går säkerhetsarbetet till på golvet?

– Det här är ett fysiskt tufft arbete. Säkerheten är en utmaning. Många arbetare gör samma sak dag ut och dag in på bygget och då kan man bli lite blasé eller avtrubbad. Ungefär som när folk kör samma bilväg till jobbet varje dag. Men man får aldrig glömma att det finns risker hela tiden på en stor arbetsplats.

– Det måste till en noggrannhet på mikronivå. Att varenda timme se till att standarden implementeras. Att hela tiden leta efter problem som kan fixas. Supreme Committe ser också till så att företagen måste redovisa att det ser bra ut. Ibland får de inte ut betalningen om de inte sköter sig.

El Abed menar att VM-standarden inneburit en förskjutning av perspektiven.

– Förr i tiden sköttes säkerhetsarbetet på fel sätt. Om något gick fel på arbetsplatsen och det blev en olycka så utgick man alltid från att problemet berodde på någon från golvet. "Det måste vara den där enskilda arbetarens fel", liksom. Nu har vi utvecklats och man kollar uppifrån och ner. I nästan 100 procent av fallen när något gått fel så utgår vi från att bristerna kommer från cheferna eller ännu högre upp i organisationen.

När kan den här "VM-standarden" gälla alla arbetare i Qatar?

– Det handlar om mästerskapets arv. Vi vill höja hela industrins standard. Vi hoppas att för företagen som arbetar i Qatar ska Supreme Committes standard vara inskrivet i deras egna policys i framtiden. Efter turneringen så hoppas vi att hela byggindustrin är förändrad. Men Supreme Committe och Qatars regering kan inte göra allt. Det krävs också att företagen i landet steppar upp.

Den talepunkten återkommer ofta under Sportbladets besök i landet. Att det internationella och lokala näringslivet i Qatar måste följa Supreme Committes standard för att det ska bli bättre för alla arbetare i framtiden. Som svensk tänker man omedelbart: "det här är en icke-demokrati, i praktiken en diktatur, så det är väl för fan bara att knäppa på fingrarna och kräva förbättringar?". Men ju mer tid man tillbringar i Qatar så framstår det som att landet inte helt och fullt styrs av emiren och hans familj, utan i lika hög utsträckning av en kaotiskt otyglad hyperkapitalism som inte alltid är enkel att överblicka eller kontrollera.

Många i Sverige tror att hundratals eller tusentals arbetare dött i samband med VM-byggena.

– I början försökte vi säga emot hela tiden. Slå tillbaka mot uppgifterna. Men sen förstod vi att det bara var en ständig uppförsbacke. Att det var viktigare att jobba aktivt med hälsa och säkerhet på arbetsplatserna. Att låta våra handlingar stå för sig själva. Det är det bästa svaret.

1 av 9 | Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

▪▪ Egentligen var vi på plats i Qatar och Doha för att bevaka fotbollslandslagets januariläger i landet. Det var bara en hurtig promenad från det överdådiga Sheraton, där spelarna bodde, och Al Bidda Tower, där Supreme Committe hör hemma. En glansig skyskrapa på 43 våningar i hjärtat av den delen i huvudstaden som är allra mest senkapitalistiskt intetsägande. Dohas vräkiga skyline skriker ut att det här är en stat som vill framställa sig som hypermodern och framgångsrik, men estetiken känns redan märkligt omodern. Som hämtad från en 80-talsfilm som utspelas på Manhattan.

VM-organisationen är kosmopolitisk och högutbildade människor från hela världen strömmar ut och in genom säkerhetskontrollen till byggnaden. Det är Supreme Committe som arrangerat våra besök till såväl Challenger City som finalarenan och nu ska Sportbladet få intervjua den mycket drivna Mahmoud Qutub. Han är en amerikan i 40-årsåldern med palestinskt påbrå som arbetat för den qatariska staten sedan många år tillbaka. Qutub har ett slags Ivy League-briljans över sig och är rapp i så väl tanke som tal. Jag känner mig omedelbart i underläge med min rostiga skolengelska. Qutub är ansvarig för Workers Welfare Forum. Det är den underorganisation inom Supreme Committe som ansvarar för att de 30 000 VM-arbetarna ska kunna leva drägliga liv i Qatar. De bestämmer standarden som företagen måste rätta sig efter om de ska få ta del av de saftiga byggkontrakten som VM-arrangören kan erbjuda.

– Följer de inte reglerna så får de först en varning. Nästa steg är att de inte får verka i landet. Vissa försöker fuska, men vi fångar alltid dem till slut, säger Qutub och nämner att Supreme Committe ständigt inspekterar arbetsplatser och boenden.

Han berättar om alla stora framsteg som Qatar tagit de senaste åren vad gäller förbättrade arbetsvillkor. Att det ökända Kafala-systemet, som tar ifrån arbetare deras frihet och möjlighet att byta arbetsgivare eller lämna landet när de själva vill, håller på att monteras ner. Att arbetare som tvingats låna stora pengar i hemlandet och blivit satta i skuld bara för att få möjligheten att jobba i Qatar nu ska ersättas. Det är dock fortfarande bara en liten minoritet av de knappt två miljoner migrantarbetarna som fått hjälp än så länge.

– 120 företag har gått med på att betala ut 22 miljoner dollar till 31 000 arbetare varav 16 500 inte är VM-arbetare.

– Det har inte varit rättvist att arbetare tvingats jobba in pengar i Qatar bara för att betala någon lånehaj i Nepal eller Indien.

Efter en dryg halvtimmes samtal är det ändå dags att ta upp den mest brännande frågan. Jag berättar att många i Sverige har bilden att hundratals eller tusentals människor dött i samband med VM-byggena i Qatar. Qutub, som är van vid frågan, nickar långsamt innan han svarar.

– De tror det eftersom ITUC gjort ett sådant uttalande som de senare tog tillbaka. Generalsekreteraren Sharron Burrow sa att 4 000 arbetare kommer dö i Qatar på grund av VM. Men i december 2018 sa hon att Qatar blivit en förebild för resten av gulfstaterna att följa vad gäller arbetares rättigheter. Hon gick från att arrangera en kampanj som gick ut på "Inget VM i Qatar" till att hälsa alla supportrar välkomna till Qatar 2022. En av våra hårdaste kritiker någonsin har blivit en av våra allierade eftersom hon sett våra framsteg.

Foto: Al Jazeera
Mahmoud Qutub.

Sedan återkommer Qutub till dödssiffrorna.

– Den rapporten åsamkade oss stor skada. Så är det. Men det finns ingen sanning i den. Den är falsk och baserad på en svag metodologi, säger han och tar upp rapportens tillvägagångssätt som ni läste om i början av det här reportaget.

Det är tydligt att Qatar känner sig orättvist behandlade av omvärlden i fråga om dödsfall relaterade till VM-byggena. Inför VM i Ryssland dog 21 arbetare, inför VM i Brasilien dog 7 arbetare, inför vinter-OS i Sotji dog 60 arbetare, inför sommar-OS i London dog noll arbetare och så vidare. I de föregående fallen har statistiken utgått specifikt från VM-arbetare, medan uppgifterna om tusentals döda i Qatar har gällt samtliga migrantarbetare i hela landet.

Hur många VM-arbetare har då dött på arbetsplatserna i Qatar, enligt Supreme Committe?

Tre stycken.

– Vi har tyvärr haft tre döda på våra byggen och vi har rapporterat om samtliga fall, säger Qutub och syftar alltså specifikt på arenabyggare innan han fortsätter:

– Vi rapporterar även in om samtliga VM-arbetare som dör även om det inte är kopplat till arbetet. Det behöver vi egentligen inte göra. Men vi har inget att dölja. Vi välkomnar hit alla för att komma och titta efter. Dödssiffrorna som kastats runt... det finns ingen logik bakom.

Utöver de tre döda i samband med arenabyggena har 22 VM-arbetare dött av icke-arbetsrelaterade orsaker, säger Qutub.

– Det är en hög siffra. Men det är saker som vi inte kan kontrollera. Det handlar om hjärtinfarkter, infektioner och liknande saker.

Internationella fackförbund och människohjälpsorganisationer har dock länge varit misstänksamma över de många "icke-arbetsrelaterade" dödsfallen som sker i landet och kopplar många av hjärtinfarkterna till en osund arbetsmiljö med långa pass i höga temperaturer.

– Vi gör medicinska undersökningar för alla våra VM-arbetare. Många hade aldrig gjort en undersökning innan de kom till Qatar. Men alla våra 30 000 arbetare kommer få en total medicinsk undersökning. Än så länge har 7 000 gjort det, men i april 2020 kommer det gälla alla. Det är helt enkelt rätt sak att göra. Arbetaren måste veta vilket problem han har, och vi måste förstå hur man kan lösa det.

Efter att ha fått lyssna på Qutubs berättelse om allt arbete som läggs ner av Supreme Committe, varav mycket verkar bygga på en uppriktig vilja att göra gott, börjar det kännas som rätt läge att ta upp elefanten i rummet.

Arbetarna som bygger vägen till arenan eller hotellen som supportrarna ska bo på är ju också en del av VM-infrastrukturen. Är det verkligen möjligt att separera arbetarna som bygger VM-arenorna från de andra migrantarbetarna i landet?

– Jag förstår vad du menar. Du menar direkt VM-arbete respektive indirekt VM-arbete. Jag skulle önska att vi hade ansvar för alla... men vi har inte ansvar för alla arbetare. Den räckvidden har vi inte. Men vi kan influera övriga sektorer.

En kritisk person skulle hävda att det är ett rätt cyniskt knep att dela upp arbetare i två kategorier på det viset.

– Jag förstår. Alla arbetare ska förstås ha det likadant.

Är det verkligen realistiskt att det kommer bli så?

– Till 100 procent.

Qutub berättar också att det inte ärstor skillnad i villkoren mellan VM-arbetare och vanliga arbetare, men hoppas och tror att övriga delar av Qatar ska haka på "VM-standarden" i framtiden.

– Alla arbetare förtjänar samma standard och ska behandlas lika. Det ska inte finnas någon skillnad.

Qutub har all tänkbar statistik om dödssiffror, hjärtinfarkter och arbetsrelaterade skador vad gäller VM-arbetare, men kan inte alls svara på liknande frågor när det kommer till "de andra" migrantarbetarna, den förkrossande majoriteten av alla som lever i Qatar men inte faller under Supreme Committes relativt starka skyddsnät.

Hur många av migrantarbetarna i Qatar, som av er inte räknas som VM-arbetare, dör varje år i landet?

– Jag har inte de siffrorna. Det har jag faktiskt inte.

Mycket mer än så kan Supreme Committe och Qutub inte uttala sig om majoriteten av migrantarbetarna i Qatar. De har ansvar för "sina" drygt 30 000 VM-arbetare. De upprepar dock att målet med VM är att de här reformerna och förbättringarna ska sprida sig så att alla Qatars arbetare ska kunna få ta del av dem.

– Landet var redan på väg åt rätt riktning och VM har hjälpt oss ytterligare på vägen. Många undrar varför det inte går snabbare. Snabbare än det här? Det kan nästan inte gå snabbare.

Qatar är sedan ett par år tillbaka utkastade ur gemenskapen på den arabiska halvön och genomlider en handelsblockad iscensatt av grannarna Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det finns olika förklaringar till konflikten, men i grunden kan nog de flesta enas kring att det är en kamp om politiskt och ekonomiskt herravälde över regionen. Den tidigare lillebrodern Qatar, vars ambition i viss mån är att framstå som mer "liberala" än sina grannar, har vuxit sig stor med arrangemanget av VM i fotboll, sin internationellt erkända tv-kanal Al Jazeera och faktumet att de har naturgas i stället för olja. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten inte kan acceptera att styrkeförhållandena skiftat. Den viktiga turistströmmen från de närliggande länderna har stannat av helt vilket påverkat hotellen, köpcentren och taxibranschen i Qatar negativt. Att den diplomatiska krisen – som utvecklats till ett regelrätt informationskrig – är ett känsligt ämne märks även under Sportbladets möte med Qutub. Han är nämligen irriterad över att västerlänningar gärna reser till Dubai och Förenade Arabemiraten, men samtidigt kritiserar Qatar trots att utvecklingen enligt hans sätt att se på det går snabbare på det ena stället. Det är mycket viktigt för landets företrädare att i internationella medier få fram att Qatar är mer progressivt.

Fast... jag tror inte svenskar i allmänhet kan separera Qatar från Förenade Arabemiraten eller andra gulfstater. Det kanske handlar om okunnighet om regionen?

– Jo, det är stor skillnad i synsätt. Ändå är det vi i Qatar, som enligt ITUC, är ett föredöme för hur gulfstaterna ska agera i arbetsrättsliga frågor. Ingen annan gulfstat har lyckats med det. Det kommer ta evigheter innan de andra (Förenade Arabemiraten och Saudiarabien) ens är i närheten av att göra samma sak som vi klarat av. Vi är mil före!

Sedan är det som att Qutub kommer på sig själv. Han pausar och avslutar sen resonemanget.

– Fast vi genomför ju inte alla de här reformerna för att vi ska tävla med de andra länderna. Absolut inte. Vi gör det här för arbetarnas skull.

Arbetarna ja. Qutub talar ofta om arbetarna som en passiv grupp som antingen gynnas eller missgynnas. De är ingen egen kraft som själva ska kämpa för en förändring av Qatar.

Tycker du att det är viktigt att arbetare får organisera sig?

– Vad menar du med "organisera sig"?

Att gå tillsammans fackligt och kämpa för bättre löner i en förhandling med arbetsgivaren, till exempel.

– Det är viktigt. Det är avgörande. Jag är från USA, min pappa var en fackföreningsman. Jag förstår varför fackföreningar är viktiga. Men här i Qatar är det inte lagligt. Därför existerar det inte.

Länge gjorde det faktumet Qatar till en omöjlig partner för de internationella fackförbunden. Faktum är att de under många år inte ens fick förhandla eller samtala med regimen, eftersom den inte erkände fackförbund som en legitim part. Sedan några år tillbaka blev emellertid pressen utifrån för hård och Qatar tvingades agera. Kompromissen för regimen blev att konstruera vad som brukar benämnas som "gula" fackförbund. Ett gult fackförbund är styrt av arbetsgivaren eller staten och inte en självständig del av arbetsmarknaden. Det blir alltså en diskussionsklubb – utan möjlighet till att strejka eller andra stridsåtgärder – snarare än en regelrätt kamp mellan två vitt skilda intressen. I Qatar kallas de för "arbetarnas välfärdsforum".

På många boenden finns anslagstavlor med bilder och kontaktuppgifter till arbetarnas representanter. Till en början valde arbetsgivaren ut representanterna, men efter påtryckningar från internationella fackförbund insåg regimen att arbetarna själva måste få rösta. Arbetarnas välfärdsforum har inneburit någon typ av röst för migrantarbetarna, även om det inte alls kan jämställas med en fackförening.

– Vi har lagt mycket tid och pengar på det. Folk röstar fram sina representanter. 2016 hade vi 13 sådana och nu är det 112. Från början handlade det om frågor gällande, typ, mat och wifi. Numera är det även om löner och den typen av tyngre frågor som arbetarna tar upp. Det tyder på att de börjat få förtroende.

Hur viktigt är det att samarbeta med de internationella fackförbunden?

– Det är viktigt. För vi kan inte allt om allt här nere. Vi vill använda oss av experter, särskilt sådana som vill hjälpa oss på ett meningsfullt vis. Vi blir kritiserade hela tiden. Men det finns sådana som kritiserar och vill hjälpa oss att bli bättre, men sen finns det sådana som kritiserar utan att försöka hitta en lösning på problemen. Jag har suttit ner med alla och sagt: "Om ni vill kritisera – säg till oss hur vi ska lösa saker och göra det bättre. Hjälp oss!"

▪▪ Vad säger då Sharan Burrow, generalsekreteraren ITUC, den internationella fackliga samorganisationen, som kallade Qatar för "ett land utan samvete", om den utveckling som Mahmoud Qutub och VM-arrangören berättar om. Har det skett så stora förbättringar i landet vad gäller migrantarbetarnas livsvillkor? Först återkommer hon till hur läget var för några år sedan.

"2014 kunde inte migrantarbetare lämna landet utan tillstånd från deras arbetsgivare. Det fruktansvärda systemet fängslade arbetare i landet till arbetsgivare som exploaterade dem. Om du ville klaga hos din arbetsgivare var du tvungen att gå via rättssystemet och det tog månader, vilket kostade arbetare tid och pengar. Det fanns ingen minimilön och arbetare fick betalt beroende på deras nationalitet. Det var modernt slaveri för deras två miljoner migrantarbetare", skriver Burrow i ett mejl till Sportbladet.

Men Burrow menar att ITUC, fackföreningar, FN-organet ILO (International Labor Organization) och vanliga fotbollssupportrar också skapat en så stark press gentemot Qatar att regimen tvingats till viktiga reformer som innefattar såväl VM-arbetare som majoriteten av migrantarbetarna. Framsteg har skett vad gäller Kafala-systemets upplösning, att minimilönen är lagstadgad och på väg att höjas samt arbetares möjligheter att organisera sig på arbetsplatsen, berättar Burrow.

Foto: Vilhelm Stokstad/TT / TT NYHETSBYRÅN
Sharan Burrow.

ITUC:s generalsekreterare är dock besviken på att reformerna dröjt, men menar att det i första hand är Fifas fel.

"Genom hela vår kampanj har Fifa hållit sig vid sidlinjen. De här reformerna skulle ha kunna genomförts för flera år sedan om Fifa bara sett till att upplösningen av Kafala-systemet var ett krav för att ens få arrangera mästerskapet".

I det stora hela är Burrow positiv till de reformer som Qatar sjösatt.

"Qatars regering visar nu ett ledarskap som de andra gulfstaterna borde ta efter för alla länderna bör upphöra med den systematiska exploateringen av migrantarbetare och genomföra förbättringar i arbetsrätten på samma sätt som Qatar nu gör".

Hur ser hon då på dödssiffrorna? Det var ITUC som 2014 rapporterade att 4000 migrantarbetare skulle kunna dö i Qatar innan VM sparkades i gång. Burrow backar inte från den ursprungliga uträkningen, som Qatar kallat både falsk och osann, men menar att reformerna faktiskt gjort stor skillnad för säkerhet och hälsa (och därmed dödsfall) på arbetsplatserna.

"Vi står fast vid den siffran, för den var väl uträknad utifrån den analysen vi gjorde av Qatars egen statistik vid tiden. Men reformerna för arbetare har en betydande påverkan vad gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatserna, vilket också gäller de förbättrade boendena och sjukvården för migrantarbetare".

Enkelt uttryckt: hela 4 000 arbetare kunde ha dött fram till VM 2022 om allt fortsatt som vanligt, men reformerna gör förmodligen att så inte blir fallet, enligt ITUC, som inte vill kommentera hur många de tror har dött under VM-arbetet fram till nu.

När det kommer till dödssiffror gällande det Qatar kallar ”VM-arbetare” så köper ITUC definitivt inte Supreme Committes förhållningssätt. Regimen hävdar att tre arbetare dött på arenorna, men ITUC tycker att det är ett felaktigt sätt att räkna på och accepterar inte att Qatar i sin retorik försöker skilja på ”VM-arbetare” och andra migrantarbetare som arbetar inom infrastruktur.

"Supreme Committe räknar bara arbetarna på VM-arenorna, men alla förstår ju att VM-arbetsplatserna inkluderar all infrastruktur som krävs för ett VM. Vägarna, järnvägen, tunnelbanan, hotellen, avloppen är alla nödvändiga för att kunna arrangera VM 2022. Att ta ansvar för hela kedjan är avgörande för att kunna arrangera ett VM som respekterar mänskliga rättigheter", skriver Burrow till Sportbladet.

FN-organet ILO, som verkar för social rättvisa och humana arbetsvillkor i världen, ser positivt på utvecklingen i Qatar efter att tidigare varit mycket kritiska. Numera har ILO också ett kontor i Doha.

– Det har skett mycket bra i Qatar vad gäller arbetsrätt, även om mycket återstår, säger Houtan Homayounour som är chef för ILO:s arbete i landet.

Samtidigt ska det noteras att ILO och ITUC anklagats för att blivit lite väl vänligt inställda till den qatariska regimen sedan parterna började förhandla. Att de, när de väl har släppts in i värmen för några år sedan, inte velat riskera relationen med regimen. Amnesty har vid flera tillfällen lyft fram statistik och rapporter som visserligen erkänner att positiva reformer utlovats och genomförs, men att de ännu inte omfattar alla migrantarbetare i landet och att de inte implementeras tillräckligt snabbt. Många är oroliga för att reformerna ska vara tillfälliga och ytliga snarare än genomgripande och långsiktiga.

1 av 4 | Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYR N

Houtan Homayounour från ILO är extremt försiktig med att uttala sig om dödssiffror för migrantarbetare.

– Olika organisationer har använt olika siffror, med olika källor. Jag kan säga med säkerhet att det inte funnits någon riktigt bra undersökning som kommit fram till ett trovärdigt svar. När det gäller Qatar är folk uppdelade i två olika läger. Antingen gillar de Qatar och stöttar landet i allt, eller så gillar de inte Qatar och tror inte att något kan bli bättre. Det är mer känslomässigt än pragmatiskt.

Vilka dödssiffror använder ILO?

– Inga. Vi har inte tagit del av någon studie, eller sett någon studie där det funnits en metodologi som vi velat använda oss av. Vi kan därför inte använda oss av några siffror och jag skulle personligen inte använda mig av några som snurrar omkring, säger Homayounour och fortsätter:

– Det är i alla fall inte tusen och åter tusen arbetare som dör i Qatar. Det skulle vi i ILO känna till, eftersom vi varit här ett tag. Men dödssiffrorna som brukar rapporteras är klart överdrivna.

Homayounour avslutar resonemanget:

– Bristen på trovärdig statistik är en av ILO:s största utmaningar.

När Qatar lanserade sin VM-ansökan fanns det 30 000 hotellrum i Qatar. Enligt New York Times stipulerar Fifas regler att det måste finnas minst 125 000 sådana för de 1,5 miljoner besökarna under VM 2022. Det är bara ett exempel på den enorma satsning på infrastruktur som för tillfället pågår i landet. För fackföreningarna som verkar i Qatar är det fullständigt uppenbart att man inte kan slå fast att bara de drygt 30 000 arbetarna som bygger fotbollsarenor ska betecknas som "VM-arbetare". De kan inte acceptera att regimen erbjuder bättre villkor och boenden för en minoritet av arbetarna, men att majoriteten fortfarande lever under sämre villkor.

Den svenska fackföreningsrörelsen har länge haft en avgörande betydelse för påtryckningarna mot Qatar. Många av de internationella fackliga kontakterna som Sportbladet talat med hyllar det svenska lobbyarbetet.

– Byggnads och Elektrikerna från Sverige är några av de som varit viktigast i kampen. För i början brydde sig nästan ingen alls – Fifa svarade inte ens på våra meddelanden – och Qatar tog oss inte på allvar. Det svenska stödet har betytt mycket, säger Jin Sook Lee från det internationella byggnadsfacket, BWI.

Johan Lindholm, ordförande i Byggnads, har varit nere i Qatar flera gånger och sett hur arbetare exploateras. Han köper att det blivit klart bättre för arbetarna på VM-arenorna, men är fortfarande heligt förbannad över hur övrig arbetskraft ofta utnyttjas i landet.

– När vi varit där nere så märkte vi snabbt att det finns en fasad som de vill visa upp för omvärlden, men att den inte stämmer. Det är fortfarande många arbetare som behandlas som djur, säger han och fortsätter:

– Det har skett förbättringar på arenabyggena. Men att man i stort sett struntar i villkoren för de som jobbar i den stora VM-infrastrukturen är cyniskt.

Kan man dela upp arbetarna på det sättet som regimen vill?

– Det är helt fel. När vi pratar om runt 1000 döda i Qatar sedan VM-projektet drog i gång så syftar vi på rapporter som gäller VM-infrastrukturen i hela landet. Det är miljoner migrantarbetare där nere.

Lindholm och Byggnads använder sig alltså av siffrorna som ITUC hade tagit fram i sin hypotetiska uppskattning, vars uträkning visar att över 1000 arbetare i Qatar av olika anledningar kan ha dött under VM-föreberedelserna fram till nu.

– För allt där nere har med VM att göra. Det blir en falsk bild om man pratar om "VM-arbetare" för det är ett cyniskt spel som jag hoppas att inte fotbollsvärlden låter sig luras av. Självklart har det blivit bättre på arenorna – vilket vi är glada över – och våra påtryckningar har fungerat. Det har hänt positiva saker i Qatar som vi länge inte trodde var möjliga och det är positivt.

Regimen menar att VM kan vara en katalysator för att alla migrantarbetare ska få ta del av de positiva reformerna. Är det en rimlig förhoppning?

– Man får aldrig sluta hoppas. Som läget var tidigare... det var totalt oacceptabelt. Men nu har de åtminstone kommit så långt att de erkänner problemen. Det kommer ju en dag efter VM också, när byggena är klara. Vad händer med alla migrantarbetare då? Det är viktigt att fackförbund, fans, landslag och sponsorer fortsätter se till att det finns ett ökat tryck på landet så att den positiva utvecklingen fortsätter.

Svensk fackföreningsrörelse har varit en tung aktör när det kommer till att sätta press på regimen. Varför har det varit viktigt?

– För att solidaritet inte är något omodernt. Det är mer modernt än någonsin. Det är bara så vi kan få en bättre värld.

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Johan Lindholm träffar byggarbetare i Qatar 2014.

▪▪ Det finns en skevhet i rapporteringen kring Qatar som även den här texten gjort sig skyldig till. När arbetsvillkoren i landet diskuteras är de hörda parterna nästan alltid den qatariska staten eller internationella organisationer. Om migrantarbetare intervjuas är de i princip alltid offer som får berätta att allt är piss eller passiva mottagare som får kommentera någon positiv reform – som i sin tur bestämts ovanför deras huvuden.

Men kan en verklig och permanent förändring av Qatar komma utan ett tryck underifrån? Finns det en verklig organisering bland arbetarna på golvet?

Självklart!

Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
En av många säkerhetsskyltar på finalarenan

Många av gästarbetarna i Qatar kommer från länder som Indien, Bangladesh och Filippinerna där det finns en livaktig och välorganiserad arbetarrörelse. Hjälpsamma krafter sätter – i all hemlighet – Sportbladet i möte med fyra arbetare som vågat bli hemliga fackliga aktivister i ett land där fackföreningar är strängt förbjudna. Som försöker utnyttja de statligt styrda välfärdsforumen på ett sätt som flyttar fram vanliga arbetares positioner. De här aktivisterna tillhör inte de mer privilegierade VM-arbetarna utan är vanliga byggjobbare som knegat i Qatar under många år. Samtliga fnyser åt regimens taktik att bara kalla de som bygger arenorna för VM-arbetare, eftersom det är tydligt för männen att mycket av övrig infrastruktur i landet har med mästerskapet att göra. Alla fyra ber av naturliga skäl om att få vara anonyma då risken för repressalier är överhängande och arbetare kan deporteras om de blir påkomna med att yppa kritik i internationella medier. De talar förstås inte för alla migrantarbetare i landet – och det finns många som har sämre erfarenheter – men försöker ge sin bild av situationen.

– Först av allt vill vi bara slå fast en sak för dig, inleder den mest talföre i gänget, som vi kan kalla Amit.

Han är från Indien.

Kör på.

– Generellt sett är vi rätt glada över att vara i Qatar. Det är överlag ganska bra här. Särskilt jämfört med hur man har haft det som arbetare på företag i andra gulfstater. Här är maten också okej, och inte alltid så dyr. Så vi vill vara tydliga med att det är rätt bra.

Gänget betonar att deras liv inte är någon snyfthistoria att förfasa sig över. I stället vill de berätta att saker och ting ser ljusare ut än på länge, även om mycket fortfarande är dåligt.

– Det är tack vare BWI och ILO som man har börjat lyssna på arbetare i Qatar. De internationella fackföreningarna lyssnar på oss som modern lyssnar på sin son. Därför har det hänt mycket i Qatar de senaste åren, fortsätter Amit.

Hur var det innan då?

– Det var inte bra nog. Hälsan och säkerheten på byggena funkade inte. Folk fick jobba vidare trots att det var alldeles för varmt ute (som kan leda till hjärtinfarkt vilket är en av de vanligaste dödsorsakerna bland arbetare i Qatar) och nästan alla bodde väldigt dåligt. Alltså... det är inte särskilt bra boenden nu heller, men det är bättre och blir bättre på många ställen. Man får bo i en egen säng och slipper sova i trånga våningssängar.

Vad skulle hända om myndigheterna visste att ni organiserade er fackligt?

– De skulle förstås inte gilla om vi i form av en fackförening pratade om såna här saker ute på gatan eller i en park. Eller om vi hade en demonstration. Det är ju inte lagligt. Självklart måste vi vara hemliga. Men vi märker att vissa företag, som nog förstår att några av oss är fackliga, kanske är mer öppna för att man ska kunna jobba mer öppet i framtiden.

– Även om man inte kan kalla det för fackförbund så jobbar vi inom arbetarnas välfärdsforum och i vårt community där vi bor, för det får man göra enligt lagen.

VM ska spelas i Qatar 2022. Vad har det för betydelse för er?

– Vi är glada över VM. Det ser man ändå fram emot. Men det gör vi tack vare alla de fackförbund och internationella grupperna som hjälper oss. Sedan de kom hit kan man ringa klockan tolv på natten och få råd om man behöver det.

Qatar hävdar att det kommer bli goda villkor för alla gästarbetare efter VM. Tror ni på det?

Här tar Raj, en äldre kamrat till Amit, över. Han är mer rutinerad än den förre och kanske inte lika positiv till utvecklingen.

– Jag tror att de kan få somliga av företagen i Qatar att jobba vidare för att förbättra livet för sina arbetare. Men alla? Nej, det tror jag inte.

Gänget har mängder av historier om arbetare som behandlats dåligt och far illa i Qatar. Om arbetsgivare som inte sköter sina åtaganden eller betalar ut löner i tid. Om skadade arbetskamrater som inte får något ekonomiskt stöd när de ligger på sjukhus. Om usla boendemiljöer som leder till sjukdomar.

De fackliga aktiviteterna går inte sällan ut på att gemensamt samla ihop pengar till kamrater i nöd eller deras familjer. Ofta tycker de att den qatariska staten beter sig rimligare än somliga storföretag som verkar i landet.

– Cheferna måste betala! säger Amit.

Är det stor skillnad på levnadsvillkoren för VM-arbetarna och övriga arbetare?

– Det är stor skillnad. Man har bra och trygga arbetsvillkor på arenorna men de som bygger vägar, hotell och annat har det sämre, säger Raj och fortsätter:

– De har mycket bättre boenden och anläggningar. Det kan finnas åtta i ett rum i en vanlig anläggning, men är bara fyra i varje rum där VM-arbetarna är. De behöver inte heller betala för sin mat. Ett problem för oss andra kan ofta vara att den mataffär som har rätt att sälja livsmedel på en anläggning tar alldeles för höga priser. Då kan man inte spara några pengar alls! Orättvisa matpriser är ett stort problem.

Men i grunden är anläggningarna inte det största bekymret, enligt de här fackliga aktivisterna. Det är lönerna.

– VM-arbetarna har inte högre löner. Vad ska man ett riktigt bra boende till om man inte tjänar nog med pengar? Folk får tårar i ögonen när de tänker på lönerna för de får inte saker och ting att gå runt. Vi måste få högre löner, säger Amit.

Att arbetare diskrimineras beroende på vilket land man kommer ifrån gör gänget mest upprörda. Minimilönerna stipuleras utifrån vilka bilaterala avtal den qatariska regimen har med de länder som skickar gästarbetare till Qatar.

– Är du indier får du 800 qatariska riyal i månaden. Men är du från Bangladesh får du bara 600. Samtidigt kan de från Filippinerna få ytterligare en helt annan summa. Trots att alla arbetar med samma sak! Solklar diskriminering, menar Raj.

Efter någon timmes diskussion frågar jag männen vilka frågor som är viktigast att lösa för att förbättra arbetarnas situation i Qatar. Gänget stolpar snabbt upp tre punkter:

1. Minimilönen:

– Det är viktigast. Diskriminering måste sluta och alla ska få samma lön oberoende av nationalitet. Och högre löner.

2. Att företagen håller sina löften:

– Vi fullföljer alltid våra kontrakt. Då måste också arbetsgivaren göra samma saker. Får man inte ut lönen som man blivit lovad vill man ta livet av sig. Det är arbetarna som bygger Qatar. Än en gång – vi gillar Qatar som land – men de måste ge tillbaka mer till oss. Pengarna måste in i rätt tid på banken.

3. Att Qatar legaliserar fackföreningar:

– Det måste bli lagligt. Då skulle all positiv utveckling gå snabbare här. Man måste kunna få prata och förhandla med företagsledningarna.

Amit sammanfattar:

– Om Qatar gör allt det här så skulle man kunna jämföra det här landet med Europa. Jag känner många som arbetar och bor där. Qatar måste arbeta med fackföreningarna på samma sätt. Då blir Qatar som Europa, tror jag.

▪▪ Förhållandena för majoriteten av migrantarbetarna i landet är fortfarande dåliga. Det finns bland svenskar i allmänhet en befogad avsky mot att icke-demokratin Qatar – där arbetare dör på sina arbetsplatser – ska få arrangera VM om knappt fyra år. Sverige är helt enkelt ett land som inte accepterar när kapitalets logik sätts före människoliv.

Eller?

I januari 2019 omkom nio människor i arbetsplatsolyckor i vårt eget land. Det är det största antalet dödsolyckor under motsvarande månad på tio år. 2018 dog hela 58 människor i Sverige på jobbet. Får det stort utrymme i massmedierna? Var det något politiskt parti som tog upp denna ständigt pågående tragedi i samband med alla presskonferenser, överläggningar och utspel under den valrörelse som pågick från maj 2018 till januari 2019?

Kan vi rikta samma rättmätiga raseri mot Sveriges dödssiffror som vi gör mot Qatars?

ARTIKELN HANDLAR OM