SVERIGE: VI STÖDER DIG

FOTBOLL

Simon Bank: Besvikelsen är stor - men folket håller huvudet kallt

HANNOVER

Så vet vi det. Lars Lagerbäck kan inte bilda majoritetsregering i höst.

Lagrells nästa uppgift blir att höra med spelarpartiet.

Har kaptenen stöd där ska han sitta kvar.

Foto: FOLKET BAKOM SIG Enligt en Sifoundersökning gjord på uppdrag av Sportbladet har Lars Lagerbäck förtroende från en majoritet av svenska folket. Efter VM har stödet minskat, men 45 procent är fortfarande positiva.

På väg från Bremen fick jag för mig att både VM och världen som vi känner den var till ända. Jeansjackskillar monterade ner VM-parken och som bilen rullade längs med Weser föll ett regn från apokalypsen eller Borås.

I Hannover föll bitar på plats igen. Jag såg Zinedine Zidane, mötte Thierry Henry och Lilian Thuram i en hiss, såg Tottis Tottino-tumme - och VM tog form på nytt.

Men fallet Lagerbäck engagerar fortfarande.

Jag minns inte exakt när, men någon gång i år lanserade en svensk tidning sin sportbilaga genom att skryta över att den valt bort ett globalt perspektiv på världsporten fotboll. De gjorde det med stolthet, på förstasidan.

Jag antar att det är den hållningen, den ignoransen och bristen på perspektiv, som i mångt och mycket går igen i diskussionen kring det svenska landslaget.

Se det gamla - med nya ögon

Det finns alla skäl i världen att ifrågasätta Lars Lagerbäcks ledarskap, i matchen i lördags men framför allt i en framtid. Jag är inte den som ser ett självändamål i förnyelse, men efter åtta eller tio år kan det finnas ett värde i att byta röst och riktning (framför allt röst). En ny förbundskapten behöver inte bygga världen ny, det kan räcka med att han ser det gamla med lite nya ögon.

Men, likafullt, så här är det:

Två europeiska lag har gått vidare i tre raka mästerskapen. Italien, Frankrike, Tyskland, Spanien har misslyckats, trots att de flesta haft enklare lottningar än Sverige. Sverige har lyckats, liksom England. De två länder som byggt på varianter av den svengelska modellen.

Där har ni Lars Lagerbäcks viktigaste siffror.

De näst viktigaste kan mycket väl vara de som Sifo och Sportbladet publicerar i dag. Bara några dagar efter pinsamheten och blekheten på Allianz Arena har stödet för Lars Lagerbäck sjunkit, men inte mer än att det ännu är på en nivå som de flesta förbundskaptener skulle döda för att ha ens i framgång.

Jag avskyr när Lagerbäck sminkar sin fotbollsverklighet i stället för att tala sanning, eftersom han underskattar folk när han gör så. Det handlar inte om integritet, det handlar om en rädsla för att visa vad han tror är svaghet.

Men folk är inte idioter.

Sifos mätning visar till och med att de är mäktiga att hålla huvudet kallt även när besvikelsen är som störst.

I söndags frågade jag Lagerbäck när det yttre missnöjet blir en faktor i hans arbete. Han svarade att det blir det när det skapar en omöjlig arbetsmiljö, och att det var nära dit hösten 2000.

Den gången var tonläget högre än nu, och det var nära att Lagerbäck och Tommy Söderberg inte kunde sitta kvar. Men det var ett annat läge då, de kom från ett fiasko-EM och spelade livsfientlig fotboll.

Nu har Lagerbäck tre resultatmässigt lyckade kval och slutspel bakom sig, däribland två lysande prestationer från Japan-VM och Portugal-EM. Det han fortfarande har emot sig är sättet att kommunicera med omvärlden, och det problemet kommer han att brottas med till pensionen (Lasse Lager ska inte hålla i roliga timmen på ålderdomshemmet i Ovansjö).

Lätt att såga - men resultaten finns

Det finns så många skäl att kritisera den svenska landslagsledningen; fegheten, trögheten, enskildheter i coachningen - men resultaten finns där, och det vore befriande om de som för diskussionen åtminstone kunde peka ut en ny riktning som inte bara grundas på att den är" eh" typ" ny.

Lagerbäck ska få sparken om spelarna förlorat förtroendet för honom, om han och Roland Andersson inte kan motivera dem, eller om de misslyckas fatalt med andra delar av sitt uppdrag. Dit hör bland annat att agera ut mot det svenska folket, eller att ha en acceptabel relation till medierna.

Jag ser gärna en ny förbundskapten för Sveriges landslag, men inte vem som helst, och inte två månader före ett viktigt EM-kval. Det verkar som att det svenska folket håller med.

När landslaget diskuteras dyker alltid en viss sorts skällsord upp. Många börjar på sosse- eller jante-. Det finns något där, men kanske inte som kritikerna menat. I går fick jag ett brev från den snyggaste, smartaste norska jag vet. Hon förstod inte en sak:

"Varför är Sverige alltid så överraskat när det inte går? Är det arvet från Palme - är det socialdemokraternas bergfasta tro på att Sverige är världens bästa land som fört svenskarna till detta sportsliga övermod? Eller är det - och jag säger det som en vän - en liten smula dumhet? Jag bara undrar".

Jag har inget riktigt bra svar på det. Jag vet faktiskt inte.

Men vi skjuter i alla fall bättre straffar än Schweiz.

Eller, glöm det förresten.

???

Apropå straffar kan jag inte låta bli att gilla vad Gigi Buffon sa om att Totti inte slog en Panenka-straff.

- Han är ingen dumbom som bara gör konstiga saker.

Det fina med det Gigi sa är att det med en annan betoning hade betytt att "Totti är en dumbom som gör konstiga saker".

Vilket hade varit precis lika sant. Det är exakt därför jag tycker om Francesco Totti så mycket.

Simon Bank