Bråkstakarnas tid är historia

FOTBOLL

DORTMUND

Den gamla stereotypen om tysk fotboll gick ut på att spelarna var känslolösa robotar som uppträdde som maskiner.

Den fick kasseras.

Den nya stereotypen om tysk fotboll innebär att spelarna är intriganta bråkstakar som inte kan hålla sams i ens en halvlek.

Det är dags att skrota den också.

Tysk fotboll stod på sin allra lägsta punkt i början av oktober 2001.

En dryg månad tidigare hade Die Nationalmannschaft förlorat mot England med 5-1 på Olympiastadion i München.

Nu hade de bara lyckats få

0-0 mot Finland i Gelsenkirchen, och definitivt missat chansen att direktkvala in till VM 2002.

Stefan Effenberg var fortfarande landets bäste mittfältare, men spelade ändå inte. Ända sedan han gav fingret åt den tyska klacken under VM 1994 hade han - med några få matchers undantag - antingen varit avstängd eller bojkottat landslaget.

Han föredrog att koncentrera sig på Bayern München och att diskutera landslaget i media - och nu hade han sin analys klar.

Tysklands förfall berodde först och främst på att spelarna inte var "tillräckligt arroganta":

- I matchen mot Finland var Oliver Kahn den ende som gestikulerade åt de andra spelarna, den ende som lät dem veta vad han tyckte om att de spelade dåligt. Om till exempel Oliver Bierhoff missar två chanser så reagerar jag. Jag säger inte: "Jaja, går det inte så går det inte".

Arbetslivsforskare brukar prata om konfliktmodellen kontra harmonimodellen, och den traditionella tyska fotbollsfilosofin tror benhårt på konfliktmodellen.

Här skapar man ett bra lag genom att proppa det fullt med stora egon, starka personligheter och individualistiska vinnarkaraktärer.

I slutet av 90-talet beskrev en engelsk tidning det tyska landslaget som "en samling som får det amerikanska stafettlandslaget att verka ödmjukt".

Sedan kom Michael Ballack - och sedan kom Jürgen Klinsmann.

FC Hollywood

Bayern München är Tysklands klart största klubb, en gigantisk institution som ger ifrån sig ekon och sätter trender.

Här har konflikter, tvister och öppna bråk länge varit en del av framgångsreceptet, och det är inte utan anledning de fått smeknamnet "FC Hollywood".

Lothar Matthäus brukar kalla Bayern för "ett kök som kokar skvaller", vilket är extra anmärkningsvärt med tanke på att han själv varit chefskock.

Bayern München är klubben som hyrde en egen privatdetektiv för att hålla koll på Mario Baslers festande - snarare än att bara sälja honom direkt.

Det är klubben där Bixente Lizarazu slog ner Matthäus på träning, blev bötfälld - men fick stöd av sina lagkamrater.

Det var här som Effenberg snodde sin lagkamrat Thomas Strunz hustru, skröt offentligt om det - och sedan spelade vidare som om inget hade hänt.

Jürgen Klinsmann värvades hit som sylvass anfallare 1995.

Han hatade Bayern München.

Han avskydde de eviga maktkamperna och det ständiga intrigerandet - och mer än något annat föraktade han Lothar Matthäus.

De två stjärnorna bråkade ständigt. Matthäus slog vad 75 000 kronor om att Klinsmann inte skulle göra 15 mål under en säsong, och föreslog samtidigt att de två skulle diskutera sin dispyt live i tv - lite som dagens hip hop-battles.

- Jag har inte karaktären för att spela i en Hollywood-atmosfär. Redan efter den första säsongen bad jag om att bli löst från mitt kontrakt med Bayern. Det var ingen bra miljö för min fru och min baby, minns Klinsmann.

Konfliktmodell eller inte - inför EM i England 1996 var det uppenbart att Matthäus och Klinsmann inte skulle kunna spela i samma landslag.

Förbundskaptenen Berti Vogts tvingades välja, och valde Klinsmann. Den blonde bombaren blev lagkapten, Matthäus fick stanna hemma.

Vogts satte sedan Klinsmann i ett möte med truppens andre ledarfigur, liberon Matthias Sammer, och tillsammans kom de överens om att inga maktkamper fick störa turneringen.

Tyskland vann EM - Klinsmann lärde för livet.

Rätt spelare i fel klubb

Stefan Effenberg lämnade Bayern München 2002. Hans ersättare var handplockad: Michael Ballack, tysk fotbolls nye mittfältsmotor.

Som spelartyper påminde de två en hel del om varandra - som människor var de så olika som det bara gick att bli.

Michael Ballack växte upp i en stad som då fortfarande Karl-Marx Stadt, i ett land som då fortfarande hette Östtyskland.

Han fostrades i ett idrottssystem som inte gav sådär överdrivet mycket för öppna bråk, jättelika egon och konfliktmodeller.

Med tiden flyttade Ballack västerut och blev storstjärna i Bayer Leverkusen - men ändå hade tränaren Christoph Daum problem med att få honom till en klassisk tysk ledartyp:

- Jag brukade alltid tjata på honom: "Michael, säg något". Då sa han: "Vad ska jag säga? Vi är proffs allihopa, vi har våra jobb och vi måste utföra dem", berättar Daum.

Han fortsätter:

- Jag försökte och försökte: "Nej, Michael, du måste dra med dig de andra framåt", men det gav inget. Jag tror att han kände att det var fel att kritisera ett lag som han själv var en del av.

När Bayern München köpte Ballack så hade han precis släpat Tyskland till VM-final - utan att själv få spela den.

Han hade avgjort semifinalen, men blivit avstängd efter en så kallad "cynisk foul", en fällning på en korean i avgörande läge som gynnade laget.

Ändå skakade många tyska experter på huvudet.

- Ballack kommer aldrig att bli en ledare. Han har för mycket av det gamla öst i sig, för stor känsla för kollektivet, muttrade gamle storspelaren Günther Netzer.

När Ballack nu lämnar Bayern München efter fyra år så gör han det med ett enastående facit. Han har tagit klubben till tre dubblar - seger i både ligan och cupen två år i rad - på fyra år.

Ändå har han konstant kritiserats hårt av både klubbledningen och de egna supportrarna. Han har inte blivit den typ av ledare som FC Hollywood vant sig vid att dyrka.

Han har varit rätt spelare - men i fel klubb.

- Jag tycker att det är väldigt sorgligt att du aldrig vuxit till en del av den här föreningen, sa klubbdirektören Uli Höeness som avsked.

Nya offensiva Tyskland

Under de senaste veckorna har det tyska landslaget vunnit matcher och charmat allt i sin väg.

Världen har fått lära sig att Tyskland är ett nytt, färgstarkt lag med offensiv fotboll som kännetecken.

Hade bara världen tittat efter hade den också kunnat lära sig att Tyskland dessutom är ett lag med helt ny ledningsprofil.

Jürgen Klinsmann har ägnat det senaste årtiondet åt att suga åt sig amerikanska management-teorier. Han har kommit allt längre bort ifrån den klassiska tyska synen på lagbyggande och ledaregenskaper.

Den enda spelare i hans lag som kunnat mäta ego med Matthäus och Effenberg är Oliver Kahn - och det finns mer än en anledning till att han sitter fast på bänken.

Ändå verkade den tyska sämjan vara hotad dagarna före VM-premiären.

Den nye lagkaptenen Michael Ballack drogs med en vadskada, och det var osäkert om han skulle kunna spela.

Ballack själv sa ja - men Klinsmann sa nej.

Världsmedierna gnuggade händerna.

Nu var det alltså dags igen trots allt - ett hederligt tyskt maktbråk inför öppna ridåer.

Drygt fem minuter in på Costa Rica-matchen vräkte så Philipp Lahm upp ett vinkelskott i bortre krysset.

Vid bänken gjorde Jürgen Klinsmann en poäng av att direkt stega bort mot Michael Ballack med öppen famn.

I det här läget hade Stefan Effenberg pekat finger åt Klinsmann, för att sedan söka upp en tv-mikrofon att häckla honom i.

Lothar Matthäus hade förmodligen börjat slåss.

Michael Ballack såg inte överlycklig ut - det gjorde han inte - men efter en tiondels tvekan verkade tveksamheten rinna av honom.

Ballack kramade tillbaka och Tysklands två nya ledare stod förenade.

Det kan mycket väl bli bilden som definierar VM-slutspelet 2006.

Skandaler vi minns: