Mejla

Simon Bank

Allt jag hoppats och drömt om

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Magnus Wennman

MALMÖ. Jag hoppades på ett gammelsvenskt defensivstarkt lag, jag drömde om ett nysvenskt passningslag.

När krutröken lagt sig hade jag fått allt jag både hoppats och drömt om.

Sverige gjorde 5–1 på Vitryssland.

Lars Lagerbäck gjorde vågen.

Någon gång mitt i andra halvlek, efter ett litet spelavbrott, springer Pontus Wernbloom fram till Rasmus Bengtsson.

Han har något att säga, det är tydligt.

Man ser att han skäller, gestikulerar, visar något. Sen kommer det där Kungälvs-flinet som kan blåsa hus från sina fundament. Jag ber honom förklara efteråt.

– Jamen, vafan. Nicken! Inzaghi var ju där, och skulle bara raka in returen!

Pontus Wernbloom, fyra år, var förbannad på att Bengtsson misslyckats med att pricka ribban med en hörnnick, så att han själv kunde raka in returen.

Om man vill kan man läsa in något om vinnarvilja i den där episoden, men matchen var ju redan avgjord.

Flinet var hela poängen.

Visade exakt vad ett landslag kan vara

Ett lag fullt av småkillar tog svensk fotbolls kutryggiga självbild och blåste den fem meter upp i luften. Mitt i en depression visade de exakt vad ett landslag kan vara, en framtidsvision, och de hade roligt medan de gjorde det. Jag hade glömt att Sverige kunde vara ett lag som strålade på det sättet.

Rasmus Elm var förstås spelbäst. Marcus Berg, med löpningar tydliga som vägskyltar, blev förste spelare att någonsin göra ett hat-trick i ett U21-slutspel. Gustaf Svensson dammsög som en Hilton-städerska på speed och Rasmus Bengtsson gjorde allt som en Serie A-klubb vill att en mittback ska göra.

Men om det är en symbol ni är ute efter så:

Pontus Wernbloom.

Sinnebilden av den här matchen och, kanske, det här laget får ni när ni ser Wernbloom glida in i en stenhård tackling på mittplan och låta foten pendla iväg bollen i en perfekt, kort passning.

Sverige slog Vitryssland med 5–1 eftersom de kombinerade allt svensk fotboll vill vara, men som svensk fotboll så sällan klarar. Å ena sidan disciplinerat, kollektivt, intelligent, tålmodigt och defensivt kompakt – å andra sidan kreativt, individualistiskt, konstnärligt och offensivt piggt.

I veckan har jag stått och tittat på när Jörgen Lennartsson drillat sin elva i försvarsspel mot ett tänkt Vitryssland. Om och om igen har han skrikit samma sak:

– DÄR FÅR DOM SPELA! DÄR FÅR DOM HA BOLLEN!

Så kom det skarpa läget.

Så kom examen.

Före paus hade Vitryssland ett 61-procentigt bollinnehav, efter paus lite mindre.

Men de hade enbart bollen där de fick ha den, där de fick spela.

Målet – ett sätt att reta en björn

Sverige sjönk hem en bit, lät dem rulla, visade dem en väg in på mittfältet. Och när vitryssarna väl gav sig in på den vägen märkte de att den bestod av en bisvärm och en bergvägg.

Wernbloom och Gustav Svensson bröt, Rasmus Elm hittade ett 30-metersspel i djupled som väldigt få svenskar behärskar, och Marcus Berg löpte på ett sätt han lärt sig i Eredivisie (”han har ett väldigt tydligt kroppsspråk” sa Elm).

När Sergej Kisljak skickade upp en förlupen boll i nättaket från 30 meter var det bara ett sätt att reta en björn som inte ens sovit från början.

Lennartsson har koll på siffrorna, han vet att bara nio procent av matcherna i Champions League vinns av det lag som släppt in 0–1 – men han vet också

att hans eget lag vänt underläge till vinst i tre raka matcher.

Sverige var alltså aldrig hotat.

Vågen rullade runt glest besatta läktare (Uefas sponsorslick slog tillbaka mot arrangemanget, vip-gästerna ville synas på matchen, inte se den), och Lars Lagerbäck hängde på.

Det var den sortens party.

Fyra av de fem svenska målen var små mästarprov; Berg tvåfotsdribblar på en kvadratmeter, Berg volleydundrar in en Laudrup-lyftning från Toivonen, Berg lyfter in en klinisk 40-metrare från Elm, Svensson kvitterar Kisljaks mörsare med ett ännu värre långskott i krysset.

Vitryssland rullade boll i ofarliga zoner

Om det fanns något motargument mot uppvisningen så var det att Vitryssland inte hade några motargument. De hanterade matchen på samma sätt som president Lukasjenko behandlade det inplanerade mjölkkrigsförhandlingarna med Dmitrij Medvedev häromdan:

De dök aldrig upp.

De rullade boll i ofarliga zoner, hotade inte en enda gång i djupled, lät Sverige försvara sig rättvända i 90 minuter och bjöd på enkla misstag. Italien kommer inte att göra det, Serbien kommer inte att göra det heller.

Men när Sveriges nya älsklingslandslag går in till en midsommardans mot Italien kommer det likafullt att göra det med 5–1 och en övertygelse i ryggen.

I ansiktet?

Där har de ett flin, brett som hela Kungälv.

Av: Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN