Simon Bank
KORKAT, HAMRÉN
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Bank: Festen blev en svensk maskerad
KIEV. Sveriges förbundskapten lät lirare klä ut sig till grovarbetare, och blev besviken över att kläderna inte passade.
Du är inte ensam om att känna dig lurad, Erik Hamrén.
Den där festen du bjöd in till – den var bara en korkad, svensk maskerad
När allt är för sent och Kiev är mörkt som en sotarnäve är det Erik Hamréns tur att prata.
Vi vet ju redan vad han ska säga.
Sverige förlorade för att de inte vågade, för att spelarna inte nådde upp i sin maxkapacitet, för att attityden inte fanns där.
Vi vet. Vi har hört det. Ibland har vi till och med trott att det är sant.
Men om det viktigaste i fotboll vore mod, övertygelse och attityd så hade USA vunnit VM vart fjärde år. Om framåtanda avgjorde matcher hade Erik Hamrén dansat kosackdans på hotellrummet i natt. Om en uppumpad bröstkorg är en nyckel så hade Sverige vunnit det här redan när Olof Mellberg skrek nationalsången som om han ätit upp Gennaro Gattuso.
Men det är inte så enkelt.
I början var det kanske det. Vi kom tidigt till Olympiastadion, och det var som att gå rakt in i solen. Tiotusen gula supportrar åt ena hållet, tiotusen åt det andra, ytterligare tiotusen åt vilket håll jag än tittade.
Det var EM som började, men det kändes inte längre som EM.
Det kändes som Berlin. Det kändes som Paraguay. Det kändes som 2006, och en dröm vi drömt förut.
Jag ville så gärna att det skulle vara så, att det inte skulle spela någon roll att Erik Hamrén just ställt ut sitt lag både snett och naivt.
Varje val blev offensivt – inte nära att lyckas
Inför EM har han haft en serie val att fatta, och i varje fall fastnade han för det offensiva alternativet. Lustig före Granqvist som högerback, Granqvist före Olsson i mitten, Elm istället för Svensson, Toivonen istället för Elm.
Den här elvan var designad för att spela ut Ukraina på bortaplan, i en EM-premiär.
Och den här elvan var inte nära att lyckas med det.
Svensk landslagsfotboll har så länge jag kan minnas byggt på en total, stundtals överdriven självinsikt. Det här var motsatsen. Det här var ett lag där man mötte Ukrainas starkaste offensiva vapen – högerkanten – med att ställa Ola Toivonen i vägen.
Ola Toivonen är ingen grovarbetande defensivdemon, men han såg minsann till att försöka härma en. Han jobbade hem, sjönk djupt, slet lojalt. Det var som att se en jockey kliva upp i tungviktsringen. Det var en maskerad.
I första halvlek hade Sverige ett bollinnehav på 38 procent, en passningsprocent på 61,2. EM:s sämsta hittills.
Ukraina hade sina blixtsnabba kontringar, sitt kvicka passningsspel, en glimrande Tymosjtjuk i playmakerrollen, och en offensiv 3-3-4-uppställning där högerbacken Husiev klev Dani Alves-högt så fort som de vann bollen.
Sverige hade Zlatan Ibrahimovic och inget mer.
Ska jag förklara vad det berodde på kommer jag inte att prata om uppumpade bröstkorgar.
Jag kommer att peka på en backlinje som inte vågade eller kunde spela upp bakifrån, utan istället valde det långa alternativet. Jag kommer att tala om att den långa bollen inte gick mot Zlatan Ibrahimovic – som var placerad längre ner – utan mot en ensam toppforward som heter Markus Rosenberg och som är allt annat än en targetspelare.
Jag kommer sedan att konstatera att Sverige av just det skälet inte fick en andraboll att kriga om, inte ett etablerat anfall högt upp. Rasmus Elm rörde inte bollen, knappt Kim Källström heller.
Det var systemfel, mer än vad det var spelarfel.
Vill du ha säkra spelare så ge dem en säker struktur, ge dem roller de känner igen sig i och uppgifter de kan gå i land med.
Toivonen är inte Fredrik Ljungberg
Be Ola Toivonen vara Fredrik Ljungberg, och det stora problemet kommer inte att vara att han inte är Ljungberg – utan att han inte längre är Ola Toivonen.
Sverige fick ändå sin chans i den här matchen. Direkt efter paus vandrade Zlatan Ibrahimovic – han var en formidabel enmans-armé igår – ner till backlinjen och såg till att Sverige spelade upp bollen, för en gångs skull. Ett moment senare kom ett Sebastian Larsson-inlägg, en arrogant Ukraina-nick, ett inspel från Kim Källström och en Zlatan-styrning. 1–0 till Sverige. De där drömmarna vi pratat om, de där sagorna vi skissat på – visst fick vi dem.
Det var bara det att det till slut var någon annan som höll i pennan.
Efter 1–0-målet hann sången om ZLAAATAN IB-RA-HI-MOVIC bara rulla två varv runt Olympiastadion innan en ännu större Milan-ikon bestämde sig för att nog fick vara nog.
Om ni undrat varför Andrij Sjevtjenko ännu spelar fotboll så är det ju för det här, för just den här kvällen. Tanken på ett EM hemma i Kiev, i hans stad inför hans folk, har fått honom att plåga en 35-årig kropp trots att knän och rygg sagt nej.
Vid 1–1-målet var han ensam mot fyra backar, vid 2–1-målet var han en kobra som högg före en koala-sömning Ibrahimovic.
Ukraina förtjänade varje millimeter av den här drömmen, men det finns ingen anledning för Sverige att ge upp EM. Varken England eller Frankrike skräms, och de sista 20 minuterna igår såg Sverige ut som ett fotbollslag igen. Anders Svensson var formidabel som spelbyggare, Rasmus Elm tryckte upp 20 meter, en kvittering var inte långt borta.
Det kan fortfarande komma stora dagar för Sverige, men den här tillhörde någon annan.
När Olof Mellberg gick rakt av planen och Zlatan Ibrahimovic långsamt krängde av sig sin kaptensbindel stod Andrij Sjevtjenko kvar mitt på sin plan, i sin stad, i sitt land, och hörde sitt namn rulla mellan läktarna.
När vi gick och la oss i natt somnade vi i Kiev.
Det är mycket möjligt att de döpt om stan till Andrij innan vi vaknar.
Sveriges mörka facit mot värdnationer
Sverige har mött värdnationen i stora mästerskap vid fem tillfällen.
I samtliga matcher har Sverige förlorat:
VM 1950: Förlust mot Brasilien, 1–7.
VM 1974: Förlust mot Västtyskland, 2–4.
EM 2000: Förlust mot Belgien, 1–2.
VM 2006: Förlust mot Tyskland, 0–2.
EM 2012: Förlust mot Ukraina, 1–2.
