Bank: Det som hänt pekar knappast åt rätt håll

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYR N
FOTBOLL

Har Zlatan Ibrahimovic klivit in genom kanslidörren? Har Joel Asoro sprungit in i landslagsbilden? Har Janne Andersson tappat förståndet?

Ett strävsamt steg mot VM senare vet vi:

Cirkulera. Ingenting har hänt.

Och det där ska förstås inte läsas som att det inte finns något att se.

Det är tolv år sedan ett svenskt landslag var såhär intressant vid den här tiden ett mästerskapsår, det är evigheter sedan de fyllde nationalarenan på beställning i vänskapsmatcher, och det är tio år sedan vi hade en eventuell superstjärne-comeback att ställa frågor om.

Förbundet kallade till truppresentation igår, inför matcherna mot Chile (hemma) och Rumänien (i Craiova), och det finns massor att se.

– Det är ett fassinerande jobb det här, på olika sätt, som förbundskapten Janne Andersson sa på sin halländska.

Varje liten skiftning, varje ändring i tonfallet, varje liten skadekänning ligger redan på guldvågen.

– Det här är ingen VM-trupp, betonade Andersson.

Sedan betonade han också att det väl inte lär hända hur mycket som helst heller.

Vi har vad vi har, ett lag där Andersson och Peter Wettergren är de viktigaste stjärnorna, och de har använt en kvalcykel till att visa att det kan räcka väldigt långt.

Och vad har egentligen hänt sedan dess? Sedan en hallucinatorisk novembernatt på San Siro då upp var ner, ner var upp, när Robin Olsen tappade talförmågan av rörelse och Andreas Granqvist var världens bäste fotbollsspelare?

Det oroväckande svaret är det som hänt knappast pekat åt rätt håll.

Jimmy Durmaz och Ola Toivonen sitter kval i samma kylskåp som vi la dem i, Jakob Johansson går runt i våtväst och rehabiliterar, Victor Nilsson Lindelöf letar fortfarande efter sin plats i Manchester. Robin Olsen har opererat sitt nyckelben, och Albin Ekdal hattar vidare i en tillvaro som en av Bundesligas mest skadade spelare.

På plussidan står vi med John Guidettis nödvändiga, välgörande bask-flytt, Isaac Kiese Thelins målflyt, Ken Semas dansande ute i Europa League och… ja, det är väl i stort sett det hela?

Jag tror att vi ska sluta hoppas.

Inte på VM, men vi kan sluta drömma om de stora, Brolin-formade (bildligt, så att säga) genombrotten som stormar in och välter VM-truppen över ända.

I klartext: Om inte Robin Quaison tagit sig förbi Oscar Hiljemark nu så lär han inte ha gjort det i maj heller. Om inte Joel Asoro får visa upp sig nu så ska ingen räkna med att han Theo Walcott-rycker till sig en Rysslands-biljett.

Vi har vad vi har, vi får vad vi får, och de senaste fyra månaderna har vi varit ganska stolta över vad vi är.

Och Zlatan Ibrahimovic?

Om vi ska ägna oss åt kremlologi och tonfallsanalyser så tror jag att Janne Andersson inte bara är trött på frågor om Zlatan. Han är trött på Zlatan också.

Det var en tuff skilsmässa för svensk landslagsfotboll att bli lämnade av honom, det har varit en resa att bli självständiga och säkra utan honom. De där flörtarna och halvt öppnade dörrarna påminner mest om ett ex som försöker försäkra sig om att hen fortfarande är nummer ett.

Förbundskaptenen säger som han ska: ”Vill du på allvar så hör av dig, du har mitt nummer. Annars lägger jag inte en tanke på det här”.

Om det förändrades, om samtalet verkligen kom? Det är inte särskilt svårt att läsa in att förbundsledningen väldigt gärna skulle se en till, sista dans kring guldkalven. Det är inte särskilt svårt att förstå att världen skulle kalla Andersson för idiot om han sa nej till en sådan chans. Och det är inte särskilt svårt att inse att det skulle ställa hans ledarskap inför en utmaning som är större än något annat han varit med om.

Fassinerande vore det, om inte annat.

ARTIKELN HANDLAR OM