Boxade sig till frihet

FOTBOLL

Amnat Ruenroeng har slagits mot knark och våld – sporten blev räddningen ut ur fängelset

Foto: Benådad för boxningen Amnat Ruenroeng hamnade tidigt i problem med snatteri, slog ner sin lärare i första klass och slutade skolan i andra. Till slut hamnade han i fängelse och för två år sedan började han boxas. Ett val som kom att ge honom friheten tillbaka.

PEKING. Boxning handlar, vad dom än säger, om att slåss. De som har mest att slåss mot och för boxas bäst.

Jag tittar på Amnat Ruenroeng.

Han har slagits mot heroin, våld och en fängelsedom på femton år.

Grabben kan boxas.

Foto: Det tog stopp för Ruenroeng i OS- kvarten mot Serdamba Purevdorj från Mongoliet.

När Amnat Ruenroengs pappa begravdes var han inte där.

Han vet varför, men han vet inte e x a k t varför.

Sannolikt visste han inte riktigt var han var under ceremonin, sannolikt var han stenad eller påtänd eller hög på heroin.

Han minns inte, men vetskapen plågar honom fortfarande.

Jag läser om Amnats livsöde i ett fantastiskt reportage i Time, det är av den sorten att det hugger tag och biter sig fast. Jag bestämmer mig direkt för att jag måste se honom, för att få ett ansikte till berättelsen.

”Ruonreng” betyder ”glädje”, det är en ironi på sitt sätt. Han föddes som det sista av nio barn i en grisfarmarfamilj, och hamnade i problem tidigt, som en del barn gör. Snatterier, småstölder, han slog ner sin lärare i första klass och slutade skolan i andra. 

Istället började han gå som lärling i en skola för thai-boxare, och det visade sig att han hade talang.

Inte i första matchen, då fick han stryk så han grät. Inte i andra matchen heller, han förlorade den också. Men vad det led.

Amnat var sju år och slogs, men han slogs utan riktning. Var han inte i ringen och gick matcher under artistnamnet Petch Por Burapa så knarkade han. Eller utförde rån.

Hans liv skrev sig självt, rakt in i fängelset. Gång efter gång, och efter ett rån i raden slog staten till stenhårt.

Femton år. Utan att passera Gå.

Det skulle ju slutat där, i en sovsal med många andra där sängarna är så överbefolkade att fångarna får sova på tvären.

Av 65 miljoner thailändare sitter 170?000 i fängelse. Det är en oerhörd siffra, en av de högsta i världen. Amnats öde är så långt inget undantag, livsbetingelserna är hårda, knarket lättillgängligt och myndigheterna hårda.

Men Amnats öde är ett undantag. Det är därför jag berättar om det i en svensk tidning.

”Ingen bryr sig om din historia”

I Time citeras generaldirektören i Thailands kriminalvårdsdepartement när han sammanfattar de två insikter som kan leda en knarkande rånare till en OS-ring.

– Den enda sak som folk i fängelse har mycket av är tid.

Och:

– I boxning bryr sig ingen om din historia.

För fem år sedan påbörjade Thailand en nationell kampanj för boxning i fängelserna. Fångarna fick chansen att träna under utbildade, skickliga tränare. För att ha något att göra, för att få utlopp för aggressioner, för att hitta något slags alternativ till drogerna och kriminaliteten.

Både kvinnor och män har fått chansen, hundratals unga tränar i gymmen på fängelserna och lär sig både teknik och den sorts nedärvda respekt som finns i boxningsringen.

Amnat Ruenroeng tog chansen. 

För två år sedan började han boxas, ett år senare hade han vunnit sitt första thailändska mästerskap i klassen för lätt flugvikt.

Dagen efter benådades han. Det hade gått trettio månader av hans fängelsedom, och Amnat var en fri man igen.

Skillnaden var att han hade något att göra, något han var bra på, och det kan man tycka vad man vill om – men jag kommer att tänka på tre saker när jag läser det.

Det ena är Michael Phelps, som fick diagnosen ADHD som nioåring och hade enorma problem med koncentrationen innan han hittade hem i simningen.

Det andra är att den svenska kriminalvården uppskattar att var fjärde fånge har ADHD, en störning som inte sällan leder till aggressivitet och sociala svårigheter.

Det tredje är att siffror visar att inte en enda av de benådade boxarna i Thailand återfallit i kriminalitet, motsvarande siffra bland övriga fångar ligger på minst tio procent.

Det finns förstås moraliska aspekter på hur man ska hantera brott och straff (alla aggressiva har inte ADHD, alla boxare hamnar inte rätt), men om man hellre vill ha brottslingar som kan göra upp med sin historia och hitta en flyktväg in i något annat så verkar Thailand ha hittat ett system som fungerar. 

Amnat Ruenroeng boxades sitt första VM i november i fjol, och kom trea. Han är hängiven, disciplinerad och träningsvillig.

– Om jag inte vore en mästare skulle jag fortfarande sitta i fängelse. Det får mig att anstränga mig väldigt hårt, säger han till Time.

Jag kommer till hallen i god tid före hans match i andra omgången mot dominikanen Winston Montero. Det låter som om en brunstig elefant står och brölar inne i Arbetarnas Idrottshall i Peking. Det luktar rengöringsmedel, kropp och värme, mer än tiotusen har fyllt hallen och åtminstone niotusen applåderar, skriker, jublar och slår ett slags neonfärgade klappstavar mot varandra.

Kinas Zou Shiming ska upp i ringen, det är han som ska vinna lätt flugvikt i OS.

Publiken viftar med kinesiska flaggor, det är som att sitta mitt i Ivan Dragos sovjetiska hemmapublik i Rocky IV (innan den blir frälst på demokrati, världsfred och hamburgare av Sylvester Stallone).

Zou Shiming är jättefavorit, men har problem med marockobördige fransmannen Nordine Oubaali. Stora problem. Det är bara sekunder kvar när Zou kvitterar till 3–3, och när domarna dömer honom som segrare lämnar fransmannen ringen utan att tacka för matchen.

När Amnat Ruenroeng går upp i ringen har publiken sjunkit ner i stolarna igen.

Bara en liten – de är kanske femton stycken – thai-klack håller volymen uppe.

Och Ruenroeng behöver dem inte för att vinna. Han är rätt sävlig för sin viktklass, men har bra räckvidd och sviterna efter viktproblemen han hade när han landade i Kina har gett med sig. Montero når inte in. Thailändaren petar på honom med sin vänsterjabb, och varje gång dominikanen gör utfall backar han och kontrar.

Åkte ut i kvartsfinalen

Det är utklassning, Amnat unnar sig att boxas passivt i sista ronden och vinner ändå med 7–3. Han tackar i fyra väderstreck efteråt.

Elva av Thailands sjutton medaljer i OS-historien har tagits av boxare, men Amnat Ruenroeng tar inte en tolfte. I?går åkte han ut mot en mongol i kvartsfinal, men det vet varken han eller jag när han lämnar ringen efter matchen mot Montero.

Jag hänger kvar utanför för att se Ruenroeng på närmare håll. Han studsar förbi utan att säga ett ord, och jag ser inte riktigt vad den stora tatueringen på hans vänstra överarm föreställer.

Men jag tittar ändå.

Han är, vad jag minns, den förste tatuerade, kåkfarande heroinskjutande världsboxare jag någonsin sett.

ARTIKELN HANDLAR OM