Inga sympatier för fuskare – men inte heller för hycklare

FOTBOLL

BANK: Ingen gillar fuskare - fast det beror förstås vilket land de kommer ifrån

RIO DE JANEIRO. Dopningsfällda ryskor och kineser hånas, hatas och buas ut i simhallen.

Ingen gillar fuskare.

Fast det beror förstås på vilket land de kommer ifrån.

Världsrekord, personliga öden, tårar och otroliga uppgörelser i bassängen.

Det är ett fint OS, på så vis.

Men när vi slår oss ner för ett nattpass till i simhallen så studsar andra känslor mellan kakelplattorna. Det hatas en hel del.

– Sun Yang pissar lila, säger franske stjärnan Camille Lacourt när kinesen vinner 200 meter frisim.

– Jag har varken tid eller respekt för dopade fuskare, fräser australiensiske mästaren till Sun efter att ha slagit honom på dubbla distansen.

– Du håller upp ett finger och visar att du är nummer ett, trots att du åkt fast för dopning? väser amerikanskan Lilly King i riktning mot ryska Julija Jefimova.

Just Jefimova buas ut varje gång hon visar sig i hallen, och det är lika begripligt som det är falskt.

Det är klart att en simmare som Jennie Johansson, som kämpat hårt för att nå en finalplats, blir vansinnig när hennes plats i finalen går till Jefimova, som åkt fast två gånger om de senaste två åren.

Första gången åkte hon dit för att ha använd prohormonet DHEA (Dehydropiandrosteron), som hon sa att hon fått i sig av misstag i ett kosttillskott. Andra gången

åkte hon dit för att, liksom Maria Sjarapova eller vår egen Abeba Aregawi, ha använt meldonium även efter att det satts upp på Wadas lista över förbjudna preparat.

Propaganda plus pengar

I fjol satt jag i en pressal i Kazan där ryska journalister applåderade Jefimova, samtidigt som litauiskan Ruta Meilutyte undvek att ens dela scen med henne.

Det är förstås inte helt omöjligt att Jefimova verkligen talar sanning, att hon gjort enskilda misstag, men alla ser det i ljuset av ett ryskt system. Därför möts hon av förakt, därför springer hon gråtande från poolen.

Jag har inga sympatier för henne.

Men jag har inga sympatier för blint hyckleri heller.

Simsporten har blivit allt mer ekonomiskt lukrativ, samtidigt som världen blivit allt mer politiskt polariserad. Propaganda plus pengar gör att det blivit allt viktigare att vinna, allt lättare att söka genvägar.

Inför VM i Ryssland i fjol inträffade två saker som sa en del om det internationella simförbundet Fina.

När hela världen var upptagen med att fördöma Rysslands aggressioner mot Ukraina gav Fina sin allra finaste utmärkelse till Vladimir Putin. Lite senare publicerade det ansedda danska institutet för idrottsstudier en granskning av hur det är ställt med demokratin och transparensen i de stora internationella förbunden i 35 olympiska idrotter.

Fotbollens Fifa rankades tvåa, simsportens Fina rankades på nittonde plats.

Det berodde inte på att Fifa är en särskilt vit och transparent organisation, om någon trodde det.

Dopningsfrågan är akut för simningen.

Det handlar om pengar, om trovärdighet, men också om barn.

Varför dog 17-åringen?

Qing Wenyi, 17-årig supertalang, och ensambarn i en kinesisk medelklassfamilj, hade just börjat simma med landslaget när hon gick och la sig en kväll i november i fjol. Hon vaknade aldrig, men vi kommer aldrig att få veta varför.

Det spekulerades i att skälet var hjärtfel i kombination med dopning, men hennes föräldrar valde att avstå obduktion. Kroppen kremerades ett par dagar senare.

Vi vet inte särskilt mycket om Quing Wenyi. Däremot tror vi att vi kan räkna ut hur det kan komma sig att Ye Shiwen – som var ännu yngre när jag satt och såg henne göra monstersimningar i London för fyra år sedan och vinna dubbla medleyguld (på 400 medley simmade hon de sista 50 meterna snabbare än både Ryan Lochte och Michael Phelps) – är här och simmar på usla tider, mil efter vad hon gjorde då.

– Det finns tvivel kring vad man egentligen gör för att stoppa dopningen. Avsaknaden av transparens är oroande, har Australiens nederländske topptränare Jacco Verhaeren sagt.

Vad har Fina, egentligen, för intresse av att avslöja sina allra bästa simmare om de riskerar att få se sin sport stämplas som smutsig?

Den dopningsfällde Sun Yang utsågs till VM-kung i fjol, och är fantastisk att titta på när han simmar. Men misstankarna smittar, och 2016 finns det väldigt mycket som pekar på extensiva dopningsprogram i både Ryssland och Kina.

Det är därifrån föraktet kommer.

Men här sitter jag i Brasilien och tittar på finalpasset en sen torsdagsnatt och funderar på vad publiken tänker om de brasilianska simmarna.

Hur ser de på bröstsimsstjärnan João Gomes Júnior (femma på 100 meter)? För två år sedan blev han påkommen med det vätskedrivande hydroklortiazid i blodet under kortbane-VM i Doha och stängdes av ett halvår.

Hur ser de på medleysimmaren Etiene Medeiros, som friades i juni efter att ha blivit påkommen med hormonstimlerande fenoterol i ett urinen. Hon menade själv att hon fått i sig det i sin astmamedicin, och att problemet handlade om administration.

Inte enstaka fall

Medeiros fick sin plats i VM-truppen 2011 efter att Fabíola Molina testat positivt.

Molina, i sin tur, berövades ett par år tidigare på en lagkappsmedalj i panamerikanska mästerskapen efter att fristilssimmaren Rebeca Gusmão testat positivt för testosteron.

Det där är inte enstaka fall.

Brasilien hade ingen stor simhistoria när de röstades fram som OS-arrangör 2009. De tog inte en enda medalj på de fyra första långbane-VM:en på 2000-talet.

2010 gick David Howman, dåvarande vd för Wada, ut och beskrev läget i landet:

– De har fortfarande inte fått i gång en nationell antidopningsbyrå. Det finns mycket arbete kvar att utföra.

Under åren runt 2009 hände två anmärkningsvärda saker.

Det ena var att en mängd dopningsfall uppdagades, mellan 2009 och 2014 hade de 18 fall i olika vattensporter, samtliga testade i tävling.

Det andra var att de började få fram fina simmare.

I maj 2011 testade fyra brasilianska simmare (tre av dem i VM-truppen) positivt, däribland superstjärnan och OS-mästaren César Cielo. De hade spår av furosemid i blodet, en substans som kan maskera andra otillåtna ämnen, i blodet.

Ingen av dem hade fällts förut, de hade sannolika skäl för misstagsdopning, alltså klarade de sig undan med en varning.

Cielo menade att han använt kosttillskott, hans lokala apotek tog på sig skulden för att ha gett honom fel tillskott. Under två års tid fastnade nio brasilianska simmare

i tester.

Fina? De har svajat hit och dit med sina bestraffningar, och det finns mycket politik inblandat i bedömningarna. Simmare från stora nationer klarar sig undan med reprimander, simmare från småländer straffas hårt.

Och nu vill de göra ett rekord-OS

2014 vann Brasilien medaljligan i kort-bane-VM i Doha.

Det är inte bara Ryssland och Kina som är här i Rio med en historia.

I juli, en knapp månad före OS-invigningen, sparkades chefen för Brasiliens antidopningsbyrå efter att det nationella laboratoriet i Rio de Janeiro stängts ner av Wada. Wada ansåg inte att testerna levde upp till kraven. Samtidigt presenterade Ricardo de Moura, ordförande i Brasiliens simförbund, att deras 33 OS-anmälda simmare satsade på ett rekordmästerskap.

– Vårt mål är att göra det bästa mästerskapet ett brasilianskt lag någonsin gjort, sa han.

Simsporten kan överleva enskilda fall, men när trovärdigheten hotas vill man ha något att hänga upp frustrationen och föraktet på.

Här i simhallen grupphatar man Julija Jefimova och hånar Sun Yang. De har kanske förtjänat det, men deras deltagande här är en juridisk fråga, och stridslinjen går inte vid enskilda fall.

Den handlar om system, om resurser, om genuin vilja att komma åt systemen.

Det är inte enkelt, det kräver både tid, ansträngningar och total fördomsfrihet.

I natt satt jag i hallen under ytterligare ett pass där publiken här jublade åt brasilianska sprinters och buade ut Julija Jefimova.

Inte för att det löser någonting. Utan för att det känns skönt.

ARTIKELN HANDLAR OM