Inter - numero uno i Italien

Publicerad:
Uppdaterad:

Hur ska man kunna förutspå slutställningen i en liga som inte ens har kunnat bestämma när den ska börja?

Det är inte lätt, men det går.

Tack vare Hector Cuper.

Det är lätt att peka finger åt serie A, på samma sätt som det alltid är lätt att driva med dem som stått högst upp och fallit.

Men det finns inget behov av det. När det gäller fotboll har italienare närmare till självkritik än, exempelvis, engelsmännen. Det tog bara en månad efter VM-fiaskot innan Bobo Vieri gick ut i Gazzettan och avfyrade en allvarligt menad salva mot förbundskaptenen Giovanni Trapattoni för landslagets fega inställning. Dessförinnan hade allt fokuserats på en domare från Ecuador. Projicering, kallas det.

De italienska klubbarna har tvingats ligga lågt på transfermarknaden i sommar, eftersom så gott som alla klubbar saknar pengar så satt det hårt åt även när världsspelare som Fabio Cannavaro och Alessandro Nesta ville byta klubb. Ingen hade råd att köpa dem.

Till slut hamnade båda på San Siro.

Precis som guldet kommer att göra.

Milan har spänt musklerna mest, med köpen av Nesta, Rivaldo, Seedorf och Tomasson, men jag tror mer på Inter.

Den 5 maj i fjol förlorade Hector Cuper scudetton under ligans sista dag, samma dag som "hans" Valencia lyfte bucklan i Spanien. Inter slarvade bort guldet på ett icke-cuperskt sätt, genom att läcka som ett såll i slutomgångarna, och plötsligt blev svärtan i Cupers förlorarstämpel ett par grader mörkare.

Det vore en poetisk rättvisa om han fick revansch i år.

För 20 månader sedan bokstavsmördade jag Inters president Massimo Moratti i en krönika om klubben. Hans nervösa anfalls-fetischism hade sänkt den klassiska klubben till en darrig elfteplats i ligan, och inget pekade på att han skulle hejda sig. Det har han gjort nu. Samarbetet mellan Cuper och Moratti har lett till ett nytt, tryggt Inter som får tid på sig att växa i lugn och ro.

Orosmomentet Ronaldo är borta, vilket faktiskt inte är någon större förlust. Ersättaren Hernan Crespo är ligans kanske stabilaste målskytt, och dessutom är han inte skadad nio matcher av tio.

Defensivt har Inter förstärkt med Cannavaro, en av de mest sympatiska fotbollsmiljonärer jag någonsin träffat. Även om han inte var lika fenomenal i fjol som tidigare, så är jag övertygad om att han kommer att få ett lyft av att äntligen spela i en klubb som aspirerar på stora titlar.

Jag unnar honom det mer än de flesta.

Största hotet kommer från Milan, om Ancelotti kan få laget att fungera som en enhet. Roma och Juventus räknas förstås också, men utanför de fyra toppklubbarna är det svårt att se något hot.

Italiensk fotboll är ute efter att stärka sitt varumärke även internationellt, det behövs som balsam för ett stukat självförtroende. Ekonomin är i botten, resultatet är usla och självaste ligapremiären har hängt i luften.

Nu ska det vara dags för fotboll.

Äntligen.

Serie A är ingen svenskliga längre, men det finns ett namn som fortfarande nämns med mycket stor respekt.

Jo, Daniel Anderssons.

Det finns ingen spelare som blivit så misshandlar i den svenska debatten som Daniel. Hans kvalitéer har hamnat i kläm i landslagets spel, och många har bestämt sig för att spotta på honom för det.

I somras ryktades det om att Daniel Andersson var på väg till Roma, och senast han spelade en tävlingsmatch i landslaget (Turkiet borta) så var han bland de bästa på planen. Inte illa för en spelare som majoriteten av alla tv-soffeexperter dömt ut som värdelös.

Sportbladet rankar serie A

Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.