Fotbolls-EM

Så blev de Jong en livsfarlig fotbollsmaskin

Av: 

Simon Bank

FOTBOLL

Tre vansinnestacklingar, två brutna ben, en identitetskris.

När Bert van Marwijk tog ut truppen räknade han ner till sitt tuffaste beslut hittills:

Noll Nigel de Jong.

Hur kunde det bli så här?

När man berättar holländska fotbollshistorier finns det olika sätt att börja.

De allra flesta börjar med Johan Cruijff.

När Holland förlorat VM-finalen mot Spanien skrej Cruijff om matchen i sin krönika i El Periodico. Han gillade inte vad han sett.

– De borde varit nio man direkt, då hade de redan haft två tacklingar som var så hårda och fula att till och med jag fick ont, skrev han och fortsatte:

– Den här fula, vulgära, hårda, oattraktiva, knappt-ens-fotboll-stilen... jo, den hjälpte Holland att störa Spanien. Om de är nöjda med det så visst, men de förlorade. Det var anti-fotboll.

Antifotbollen hade sitt epicentrum på

innermittfältet, det var de där två

spelarna som borde åkt ut direkt i finalen. Den ene som spelade där var Mark van Bommel, förbundskaptenens svärson och lagets store ledare.

Den andre var en gammal lirare från Johan

Cruijffs egen hemstad.

När en artonårig Nigel de Jong skrivit sitt första stora kontrakt med Ajax tog han fortfarande tunnelbanan till träningen. Han hade kunnat köpa en sportbil, men valde att låta bli.

– Mamma hade inte tyckt att det varit riktigt okej, förklarade han. Och dessutom – varför skulle jag köra en Ferrari när jag inte har uppnått något än?

Mamma Marja pumpade in en enkel regel i honom: Glöm aldrig var du kommer ifrån. Hon hade uppfostrat tre barn som ensam mamma hemma i ruffiga stadsdelen Geuzenveld i Amsterdam-West, men hon åkte ut och in på sjukhus och tvingades till tre

levertransplantationer. Hemma lärde han sig att ta ansvar, på gatorna runt Goeman Borgesiusstraat lärde han sig spela fotboll. Han fortsatte spela med polarna, bland gatsten och hundskit, även när han slagit igenom

i Ajax.

– Jag är en straatratje, sa han. Jag är en gaturåtta.

Pappan stal kreditkort

Och han var en råtta med ett arv. Pappa Jerry spelade ytterback i PSV, Maastricht och ett kort tag i landslaget med den holländska upplaga som vann EM 1988. När karriären gick utför blev Jerry de Jong ökänd snarare än känd, har polisanmäldes för att ha stulit kreditkort i Maastrichts omklädningsrum.

– Jag är ändå stolt över min pappa. Om man ser på vad han uppnådde dessförinnan så hade han en bra karriär, har Nigel berättat.

Uppväxten påverkade honom, förstås. Han lärde sig att arbeta hårt, skaffa sig en utbildning (han driver en lyxbilsfirma parallellt med fotbollen) och att slåss.

– Om en motståndare skadar någon i ditt lag är det dags att stå upp och visa vem du egentligen är. Jag kan ta hand om mig själv, för jag lärde mig spela fotboll på gatan. Det är inte bara en fajt, för grabbarna där är alltid väldigt skickliga, men det är hårt och man lär sig snabbt att ta hand om sig själv.

Nu märktes det inte så mycket i början. Under tiden i Ajax var de Jong en lirare, en teknisk playmaker som fick spela på den statusfyllda nummer tio-platsen. Det var en sådan spelare som Hamburg värvade 2006.

Men det var inte en sådan spelare som tränaren Huub Stevens ville ha.

Stevens tränade Hamburg, och han var holländare precis som de Jong. Men Stevens Holland är ett annat än det Cruijff-marinerade Amsterdam, han kommer från Sittard där fotbollen är hårdare, rakare, mindre konstnärlig. Han såg Nigel de Jong i ögonen och förklarade vad han ville:

– Det kanske kommer som en överraskning, men jag tänker göra dig till en defen

siv mittfältare. Lita på mig.

De Jong litade på honom – och plockade fram sina andra kvalitéer. Han fajtades, han glidtacklade, han vann boll och han sparkade. I Bundesliga blev han känd som das Rasenmäher, Gräsklipparen, och det var det spelsättet som öppnade dörren för honom till landslaget.

Han var hård, han tog hand om sig själv.

Och han lät gräsklipparen gå varm.

Förstod inte allvaret

Den 3 mars i år spelade Holland träningsmatch mot USA, en halvtimma in på matchen stormar Stuart Holden fram mitt i planen. De Jong möter hans fotled med sträckt ben, rakt framifrån. Holdens smalben går av, och direkt efter matchen söker van Marwijk upp sin mittfältare för ett allvarligt samtal.

– Han tyckte kanske att tacklingen inte var lika illa som de han gjort i tidigare matcher, men han måste få ut det där ur sitt system, sa förbundskaptenen.

De Jong förstod inte problemet.

– Jag gick på bollen och råkade träffa motståndaren. Det var inte meningen. Om bollen är mellan dig och spelaren så måste du gå för fullt. Gör du inte det kommer du att få smällen, och om du är feg på planen så kommer du att skada dig själv.

I VM fortsatte de Jong att spela som han lärt sig. När han satte dobbarna rakt i bröstkorgen på Xabi Alonso i finalen satt många hemma i Holland och var lite kluvna.

De tyckte inte om det cyniska spelet, men de tyckte om att vara i VM-final. Frågan var bara var gränsen gick någonstans. Hur cyniskt fick spelet bli? Hur hårt kunde man tackla?

Passerade gränsen

Amsterdamkonstnären Johan Cruijffs gräns passerades för flera år sedan. Sittard-cynikern Bert van Marwijks låg längre fram.

När Nigel de Jong satte dobbarna i Hatem Ben Arfas vänstra fot i söndags hade han passerat den också. Holland ska

möta Moldavien och Sverige, men de gör det utan sin fotbollsmördare på mittfältet.

– Jag har precis

talat om det för truppen, förklarade van Marwijk i går. Jag såg ingen annan möjlighet.

ANNONS

Fynda kläder, skor och allt till träningen på Nikes vinterrea

Extern länk från Nike

Shoppa här

Publisert:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Fotbolls-EM