Sista matchen på engelsk mark - DÅ hyllades han stort av alla

Foto: Sven-Göran Eriksson tar emot hyllningarna på Old Trafford.
FOTBOLL

MANCHESTER

Ni tror mig inte, men jag svär:

Ismannen fick en klump i halsen.

Han var rörd, djupt rörd.

Vi har aldrig förr sett Sven-Göran Eriksson från den sidan.

Om jag räknat rätt var det i går hans 1 922:a dag som manager för England - "världens tuffaste fotbollsjobb" - och dessutom hans allra sista landskamp på engelsk mark. Han firade detta med att ta sin siffermässigt största seger, 6-0 mot Jamaica.

Det var, om vi ska vara ärliga, ett prov utan värde. Sverige skulle ha vunnit med lika stora siffror mot detta naiva, vidöppna försvar. Det var det som hände efter slutsignalen som var intressant.

Nära att bryta ihop

När spelarna gått sitt ärevarv och speakern önskat dem lycka till i VM lämnades The Theatre of Dreams öppen för en enmansshow:

Svennis gick ensam ut på det gröna fältet och hyllades med stående ovationer av folket på Old Trafford.

Jublet rullade runt i grytan medan Svennis, klart känslomässigt påverkad, vinkade och tackade. Jag kan inte tänka mig att han nånsin varit så nära att bryta ihop och gråta på en fotbollsplan.

Han fick ofantliga hyllningar av italienska Lazios fans när han gick avtackningsvarv på ett liknande sätt för drygt fem år sen - men det verkade nu som om den känslomässiga berg-och-dalbana han åkt under tiden i England kom i kapp honom.

En 57-årig man från Torsby, en ensam svensk fotbollscoach bejublad på en av världens största fotbollsarenor...hur mäktigt kan det bli?

Under tiden stod förresten sambon Nancy på hedersläktaren i vit keps och solglasögon, med ryggen mot planen, och skrev autografer. Ville bara säga det.

Svennis började presskonferensen efter matchen med att säga hur rörd och tacksam han var över publikens reaktion. Sen var det hyllningar till Peter Crouch, försäkringar om hur god stämningen var i truppen, små gliringar till pressen och den obligatoriska "David Beckham har världens bästa högerfot".

"Folk som inte vill bli av med mig"

Femtio frågor senare återkom jag emellertid till saken:

Svennis, berätta exakt vad du kände inombords när du lämnade planen under publikens ovationer?

- Det var... fantastiskt... så känslomässigt...jag kan inte beskriva hur stolt och glad jag kände mig.

Kom det en tår i ögat?

- Njae, kanske inte. Men... ja, vad ska jag säga (svälj, svälj)... det verkar som om det finns folk i det här landet som inte vill bli av med mig.

Det där sista var naturligtvis en suverän passning. Med en stockning i halsen.

Så sent som i höstas när jag var på Old Trafford såldes det röda armband med texten "Make Sven History". Han stod inte högt i kurs då.

- Okej, jag kan erkänna att det var jag som låg bakom den kampanjen, avslöjade Howard på The Sun för mig i går.

Han och alla vi andra i pressen sitter nu och vrider på Rubriks Kub och får ingenting att stämma.

När Svennis taktiska mönster ser som obegripligast ut och ingen förstår hans intentioner - då börjar bitarna falla på sin plats, då spelar England plötsligt bättre än på länge och tycks ha en harmoni i truppen som snuddar vid en ormgrop i Big Brother. Alla tycker så mycket om varann.

Jag vet inte, det känns som om jag har varit med om det här förr.

Final eller fiasko?

England åker till Baden-Baden i morgon fullpumpat av samma gamla gulddrömmar som alltid. Det är den vanliga visan.

Och så blir det kvartsfinal.

Eller möjligen semi.

Eller vafan... varför inte final.

Eller till och med... nej, lägg av nu.

Det kan också bli det största fiaskot genom tiderna om Sverige och Paraguay går vidare från gruppen.

Då ska ni få se på tårar från Svennis, tårar av en annan sort.

Peter Wennman