Jag blir chockad över bredden och kvalitén

FOTBOLL

Wennman: ”Kapprustningen är oerhörd

LONDON

Tre namn, framför allt:

Sven-Göran Eriksson, Fredrik Ljungberg och Christian Wilhelmsson.

Svennis, Freddie & Chippen...det låter som en popgrupp i nästa melodifestival, och lite av det stuket är det ju:

Man vill slå sig ner i tv-fåtöljen en lördag och följa hur folk röstar, sen när vinnaren skålar i champagne kan man svära och säga:

– Förbannat, fel lag vann.

Det skulle förenkla det hela.

Det skulle förkorta pinan, liksom.

Med pinan menar jag då de nio månader som alla fans av engelska fotbollslag måste genomlida innan de får facit i hand. Men med pinan menar jag samtidigt den masoschistiska njutning samma fans genomgår under resans gång.

Det har gått 90 dagar nu, 90 dagar sen Manchester United lyfte ligapokalen.

Det har gått 90 dagar sen Chelsea, Liverpool och Arsenal började grymta om revansch.

Känns som i går

Det känns som om det var i går som gamle Sir Alex Ferguson knäppte resten på näsan, det verkar obegripligt att allting redan ska börja om igen, och jag hänger inte med i tempot.

På 90 dagar har jag på min höjd hunnit slå i hjäl tre myggor och en geting, grillat en bit fläskkarré, åkt Flumeride på Liseberg och slagit sju golfbollar ut bland brännässlorna.

Under samma tidsrymd har klubbarna i Premier­ League handlat spelare för runt fem miljarder (!) kronor.

Sven-Göran Eriksson har gjort come back som klubbtränare och tagit över Manchester City, av

alla.

Fredrik Ljungberg har lämnat Arsenal efter nio säsonger och skrivit på för West Ham.

Christian Wilhelmsson har hastigt och lustigt hamnat i Bolton.

Till exempel.

Det har hänt så mycket

Jag har inte glömt andra svenskar som Olof Mellberg (det är stort att vara mittback i Aston Villa, men inte så sexigt mediamässigt) eller Birminghams Sebastian Larsson.

Ligan har rest jorden runt på 90 dagar.

Jules Verne och hans Phileas Fogg klarade det på 80.

Svennis fixade det på 30.

Det har hänt så mycket, så många spännande saker, medan vi slog ihjäl myggor och grillade kotletter.

Vad kan vi vänta oss nu, denna höst, vinter och vår?

Högre temperatur än nånsin, tror jag. Och det har inte med global warming att göra.

Premier League är en brännhet företeelse, sen får alla fans av italiensk, spansk, fransk och tysk liga­fotboll säga vad de vill. Det ligger ingen motsägelse i detta, man kan gilla Milan ena dan, Arsenal nästa, Barcelona, Bayern eller Lyon en tredje dag – är man sann fotbollsälskare kan man njuta av allt.

Men den engelska fotbollen har pumpat in pengar och talang i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det borde ge ökat underhållningsvärde.

”Klassen slår alla rekord”

Jag ser de största klubbarnas laguppställningar och blir nästan chockad av bredden, av kvalitén, av lönerna, av övergångssummorna...jag förstår inte en del av slöseriet. Om man som Manchester United redan har en Michael Carrick, måste man till varje pris ha en Owen Hargreaves också? Om man redan, som Chelsea, har en fyrbackslinje av absolut, oemotståndlig världsklass...måste man prompt jaga fantomlirare som Alex och Daniel Alves?

Kapprustningen är oerhörd.

Det gör å andra sidan det hela ännu intressantare.

Jag slog en signal i går till en veteran i Premier League-branschen, min vän Henry ”Eleganten” Winter på Daily Telegraph. Han kan sägas vara världens bäste fotbollsjournalist, och han sa:

– Klassen på ligan i år kommer att slå alla rekord. Vi snackar otrolig talang och kvalitet.

Eleganten avsåg då inte enbart de fyra stora – Manchester United, Chelsea, Liverpool och Arsenal – utan tittade lite mer på djupet.

– Ta ett lag som Portsmouth, sa han. Ingen fattar det men de kan slå sig in bland de fem bästa och därifrån bygga en plattform som tar dem långt ut i Europa.

Och när det handlar om klassen på de nya spelarna:

– Jag såg Bolton träna häromdan. Christan Wilhelmsson var alldeles lysande. Håll ett öga på honom!

Den stora snackisen bland Eleganten och hans kompisar i det engelska pressdrevet är förstås Svennis comeback, och mötet West Ham–Manchester City är något av premiäromgångens match.

Jag har emellertid inte sett en enda av herrarna som vågar sticka ut hakan och spå hur det går för Svennis. Eleganten då, apropå melodifestivalen:

– Svennis? Det är som om Abba­ skulle göra comeback. Ni i Sverige röstar förstås på dem. Men vad tycker resten? Inte en aning i det här läget. Det kommer att bli mycket intressant.

Vad säger ni?

Sweden?...twelve points?

ARTIKELN HANDLAR OM