”Mot topp sex-lagen var vi bara inställda på damage control”

Publicerad:
Uppdaterad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

FOTBOLL

VEM? Robin Söder.
VAR? Lokeren, Belgien.
NÄR? 2017/18.

/Robin Söder berättar själv/

"När Lokeren först hörde av sig funderade jag absolut på varför så många svenskar haft det så svårt i Belgien. Det var inte något jag pratade om utåt, men jag kände ju till att Magnus Eriksson, Erik Berg och en del andra hade haft det tufft och flyttat hem igen efter bara ett år.

Jag var i Esbjerg då, och den sista tiden där hade vi en holländsk sportchef. Jag pratade faktiskt med honom om saken. Han förklarade det med en kontrast som bottnade i religion, att det skulle vara enklare för svenskar att anpassa sig till Holland än det mer katolska Belgien.

Hur det än var med den saken så ville jag ta chansen. Jag var ute efter mellansteget, klivet mellan Skandinavien och de ännu större proffsligorna. Det fanns lite intresse från annat håll i Danmark, men den här gången ville jag ha något nytt och något annat för att se om jag skulle klara det.

Lokeren hade en isländsk tränare som heter Rúnar Kristinsson. Han hade spelat i Örgryte på 1990-talet och kunde hyfsad svenska. Det gjorde så att allt kändes lite enklare. Ari Skúlason var där också, och efter sina år i Häcken och Sundsvall kändes han lite som en halvsvensk.

De ljög inte för mig heller, utan hjälpte mig att skapa en ganska bra och rättvis bild av vad Lokeren egentligen var för klubb. Sett till faciliteter hade de inte hängt med i utvecklingen de senaste tio, femton åren och sportsligt hade de haft tre, fyra ganska tuffa år – men i det här läget ville de göra en nystart, förändra klubben och modernisera den litegrann.

Robin Söder i Lokeren-tröjan.
Foto: Carina Johansen / TT NYHETSBYRÅN
Rúnar Kristinsson.

När jag kom ner var det första intrycket att det absolut var ett steg upp från både Sverige och Danmark, sett till kvaliteten. Det fanns några killar i laget som var riktigt bra. Steve De Ridder kände jag till sedan tidigare, eftersom han varit i FC Köpenhamn. Tom De Sutter hade gjort en del landskamper för Belgien, och vunnit ligan flera gånger med Anderlecht. Lagkaptenen Koen Persoons var också duktig.

Det där med religionen märkte jag inte särskilt mycket av, men grupperingarna i omklädningsrummet var väldigt tydliga. Det var inte alls den här känslan av att vi tillsammans var ett och samma lag som höll ihop. Istället var det så att vi hade en fransktalande del för sig, en grupp med de som pratade flamländska och så ett tredje gäng med oss utlänningar.

Jag försökte mest bara komma in i det och hitta min plats, och med Rúnar Kristinsson som tränare kände jag ändå en ganska stark positiv tro på att allt skulle bli bra. Men sedan hade vi Club Brügge hemma i premiären, och de var helt otroligt bra. Det blev 4-0, vi hade inte en chans. I matchen efter blev det sedan torsk igen – och det räckte för att Rúnar skulle ryka.

Egentligen tror jag inte att det var resultaten som i första hand kostade honom jobbet, utan det var mer hans vilja att förändra och modernisera. De som jobbade med maten, materialarna – vissa av dem skulle bytas ut, allt sådant skulle bli bättre. Men så som Lokeren var uppbyggt var alla de människorna släktingar eller vänner till klubbpresidenten Roger Lambrecht, och hade jobbat där i 30-40 år. Så i efterhand var det inte så svårt att räkna ut att den striden var en sådan som Rúnar aldrig hade minsta chans att vinna.

Foto: EuroFootball / Getty Images Europe
Peter Maes.

Den nya tränaren som kom in heter Peter Maes, och det var en tränare med en helt annan karaktär. Vad säger man...? Management by fear. Det är en beskrivning som passar in ganska exakt på hans metoder.

Från första dagen blev det väldigt tydligt vem som bestämde. Vi skulle jobba och kriga oss till segrar, kort och gott. Maes menade på att vi skulle träna som vi spelade, så vi kunde lätt köra elva mot elva i 75 minuter på träningen dagen före match.

Det kan man väl tycka vad man vill om. Under en tidigare sejour i Lokeren hade Peter Maes vunnit cupen två gånger – de enda två titlar som klubben någonsin vann – så det fanns absolut ett förtroende för hans metoder. Jag kan väl tycka att humanismen försvann från hans ledarskap i lite väl hög utsträckning, men han var i alla fall rak och ärlig, och det var ingen skillnad på mig eller lagkaptenen eller junioren. Så även om jag inte höll med honom alla gånger så var det i alla fall rättvist.

Fotbollsmässigt var problemet att Peter Maes ville spela rakt och direkt – och att han tyckte att jag var för kort för att spela central anfallare i den modellen. Det var ju inte så lätt för mig att göra något åt, men även om jag ofta fick gå på kanten tyckte jag ändå att det gick hyfsat bra för mig. Jag gjorde en del mål och poäng, samlade väl på mig de siffror jag skulle.

På planen funkade allt trots allt helt okej. Det var andra saker som blev fel.

Foto: Pontus Orre
Ari Skúlason.
Foto: EuroFootball / Getty Images Europe

Från det att jag först kom ner satt jag på ett hotellrum i sju veckor. Tanken var ju att boendebiten skulle lösas ganska direkt, men plötsligt var det semester – och då var det inga mäklare som jobbade. Klubben gav väl inte den support som jag hade hoppats på, men Ari Skúlason kände lite folk runtomkring och till sist fick vi tag på ett hus.

Vi hamnade i ett litet ställe som heter Lochristi, en kvart ifrån träningsanläggningen åt det ena hållet och en kvart utanför Gent åt det andra. Det var ganska lantligt, med hästar som gick runt på baksidan av huset.

Tjejen och våra två barn hade blivit kvar hos svärföräldrarna i Sverige lite längre än vi hade tänkt oss, men nu kunde vi i alla fall installera oss. Men terminerna började den 1 september, så vår äldsta pojke blev mer eller mindre inkastad i en skola där de bara pratade flamländska. Skolsystemet i Belgien sträcker sig ända ner till barnen som är två och ett halvt år, så trots att vår grabb bara var fem så var det väldigt mycket mer fokus på lära än på lek för honom.

De mentala ärren sitter kvar

Det var ganska mycket disciplin och raka led, så han fick kämpa ordentligt. I början tyckte han att det var ruskigt tufft. Och det är ju inte så svårt att förstå. Att behöva vara där från 8.20 på morgonen till klockan 16 på eftermiddagen och få en massa order utan att begripa ett ord av språket som talas... Det är klart att det blir jobbigt.

Han ville inte gå dit, och som förälder är det naturligtvis så att tankarna kommer: ”Är det här rätt att göra? Är det rimligt att utsätta honom för det här?”.

Belgarna verkar leva för sin soppa, så inför varje skolmåltid så fick barnen ett glas med soppa. Oftast var det typ broccolisoppa, och det var inget som vi hade fått honom att vänja sig vid hemma. Men nu var han tvungen att dricka den där soppan innan han fick någon mat, och det skar sig helt. Till slut fick vi gå till fröken och säga: ”Det här går inte, det funkar inte att tvinga i honom soppa”. Då handskrev fröken en lapp med ett snöre med texten: ”Ingen soppa”. Eftersom han inte kunde säga ett ord på flamländska fick han fick hänga den där lappen över huvudet och gå runt med den varje gång de gick till matsalen.

Med tiden löste det väl sig hyfsat, och framme i december kunde han i alla fall förstå det mesta och säga några ord. Men de mentala ärren sitter kvar, eller vad man nu ska kalla det. Det är med soppan är ett trauma som fortfarande hänger i, såhär tre år senare rör han fortfarande inte soppa överhuvudtaget.

Det var den förståelsen och den synen de hade på hela den situationen. Ändå missade jag ju en match för förlossningen, och det var inte direkt superpoppis.

Sedan föddes vårt tredje barn i Belgien. Någon gång i december förklarade jag för klubben att vi skulle få barn framemot våren, och när det sedan kom närmare så berättade jag att det preliminära datum vi hade fått för förlossningen låg på en av de kommande lördagarna. Då fanns det en assisterande tränare i Lokeren som tyckte att vi skulle åka in redan på torsdagen och säga åt sjukhuspersonalen att bara ta ut ungen – så att jag sedan kunde vara tillgänglig för att spela match den där lördagen istället.

Det var den förståelsen och den synen de hade på hela den situationen. Ändå missade jag ju en match för förlossningen, och det var inte direkt superpoppis.

Efter det så var det någonting som hände, det kändes väldigt tydligt. Direkt då jag kom tillbaka efter förlossningen så hörde jag ett rykte om att de skulle sätta mig på läktaren framöver, att det fanns någon eller några i klubben som tyckte att jag inte ens skulle få sitta på bänken längre.

Riktigt så blev det inte, men i den första matchen blev jag kvar på bänken och i den andra matchen fick jag bara ett kort inhopp. Någonting hade förändrats, förtroendet för mig hade sjunkit. Och det hängde sedan i under resten av säsongen.

Uppenbart att jag inte ingick i planerna

I Belgien är upplägget så att det finns en grundserie som tar slut i mars. Då är det en klubb som åker ut direkt, medan resten delas upp i två olika slutspel. Topp-sex spelar om mästerskapet, medan resten av klubbarna spelar om en möjlighet till ett slutkval om en plats i Europa League. Men det är en serie som ingen vill vinna, alla vill bara gå på semester.

Vi hade vår bästa period under hela säsongen då – förlorade bara en av tio matcher – men motståndarna var inte supersugna på tre poäng i alla matcher. Luften hade gått ur de flesta av lagen.

Det där serieupplägget är konstigt, men sedan är också skillnaden mellan de bästa lagen och resten alldeles för stor i Belgien. Mot topp sex-lagen var vi bara inställda på damage control, det var fråga om att undvika att förlora med för många mål. Vi spelade tajt och försökte mer eller mindre bara komma någorlunda oskadda till nästa match. På alla matcher vi spelade mot Club Brügge, Anderlecht, Gent, Genk och Standard Liège tror jag att vi fick med oss en enda poäng – och det var för att vi lyckades hålla 0-0 mot Genk.

Veckan innan säsongen tog slut och vi skulle gå på ledighet ringde så Lokerens sportchef till min agent. Han sa visserligen att de var nöjda med hur jag hade spelat – men att de ändå inte kunde garantera något runt min position inför nästa år.

Så fort försäsongen sedan började blev det också tydligt att jag inte var i närheten av någon förstaelva. När laget sparrade mot något lokalt gäng från fjärdedivisionen fick jag på sin höjd kliva in med några juniorer och spela av slutet av andra halvlek. Det var väldigt uppenbart att jag inte ingick i planerna.

Första matchen i ligan blev jag kvar på bänken hela matchen, andra matchen satt jag på läktaren. Vi spelade med en forward, och mig verkade de se på som truppens femteforward. Det var inte värt det. Jag hade kunnat köpa det om det hade fallit på det prestationsmässiga, men nu var det ju något annat.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Robin Söder i Blåvitt förra säsongen.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var mycket med Lokeren som kändes fel. De var på många sätt fast i dåtiden, och även när jag var där insåg jag mer och mer att de där förändringarna som Rúnar Kristinsson först försökte driva igenom aldrig skulle bli av.

Och okej, det funkade att driva en fotbollsklubb på deras sätt med viss framgång på 1980-talet, men förr eller senare kommer tiden ikapp. Men det kändes inte som att Lokeren var villiga att följa med i fotbollens utveckling.

Nu när klubben faktiskt gick i konkurs kan jag inte påstå att jag blev särskilt överraskad. De åkte ur högstaligan direkt säsongen efter att jag hade flyttat, och hade väl sedan inte förmågan att reagera konstruktivt på det. Även om Lambrecht till sist sålde klubben förra sommaren så klarade de tydligen inte av att nystarta.

Jag har fortfarande kontakt med Ari Skúlason, och även om han spelar för Oostende idag så bor han kvar i Lokeren. Redan i december berättade han att Lokeren hade svårt att betala ut sina löner samtidigt som de låg sist i andraligan, så då anade jag väl vartåt det lutade.

Hur kände jag när jag fick höra att de gått omkull...? Svårt att säga. Jag vill inte vara den som önskar någon annan något ont, men jag kan ju konstatera att det inte riktigt var samma känslor för Lokeren som det är för Blåvitt. Även om det på ett sätt var lite tråkigt att de gick omkull så är det inte så att jag har de största sympatierna för den klubben.

Det är vad det är.

Gynnade min fotboll också

För egen del skulle jag ändå säga att året i Belgien har hjälpt mig att bli tryggare i mig själv. Det är svårt att förändra en personlighet, och nuförtiden tror jag egentligen inte ens på värdet av att göra det. Det är bättre att stå fast vid det man tror på, och sedan får det någonstans gå som det går. Det blir enklast både för dig själv och alla andra om de vet vad de får. Jag kan inte göra något annat än att vara den jag är, och gillar de inte det så får det vara så.

Tiden i Belgien blev på ett sätt ett test av min karaktär. Jag tror verkligen att det var bra för mig att komma ifrån Blåvitt och tvingas stå på mina egna ben. Skillnaden på mig idag jämfört när jag först flyttade ut är mest mentala, personliga. Jag behövde hitta vem jag själv är, och när jag lyckades med det så gynnade det min fotboll också”.

Foto: EuroFootball / Getty Images Europe
Daknamstadion – Lokoerens hemmaplan – 2014.
Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.