Fem punkter: Östersund-Malmö FF

1 av 3 | Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

Per Bohmans fem punkter från Östersund-Malmö FF på Jämtkraft Arena.

1. Funkar Lewicki och Rakip tillsammans?

Den lille giganten Anders Christiansen är inte bara allsvenskans finaste mittfältare, han är hela seriens bästa spelare.
Ändå var det inte danskens själva frånvaro som tydligast ringade in den här matchen, utan vilka som ersatte honom.
Erdal Rakip och Oscar Lewicki är två högklassiga allsvenska spelare, men var gång de fogats samman till ett innermittfältspar hade det lett till ett skalv som fått hela MFF att skaka. Fem gånger i år hade Magnus Pehrsson låtit Rakip och Lewicki spela tillsammans centralt. Resultatet: noll segrar, fyra kryss och en förlust.
Tung tillfällighet eller talande trend?
Det skulle matchen mot Östersund få utvisa.

2. Pehrsson hade all rätt att vara orolig

Kingsley Sarfo sulfintsdansade, Carlos Strandberg löpte smart och Erdal Rakip rusade uppåt i understöd. Malmö FF:s forsade fram de första fem minuterna.
Sen skickade Graham Potter upp Ken Sema ännu högre upp i planen och ÖFK:s 5-2-3-uppställning utkristalliserade sig. Magnus Pehrsson erkände inför matchen att han oroade sig över jämtarnas fenomenala flexibilitet, och det hade han all anledning att göra. Ett disciplinerat MFF la sig djupt ner på egen planhalva och Jo Inge Berget fick vackert finna sig i att agera wingback i ett försök att hantera tv-spelsliraren Hosam Aiesh.
Ghoddos, Hopcutt och Sema vägrade låta Johan Dahlin få rulla ut bollen till sina försvarare och målvakten fick gång efter annan slå lyror i gapet på enorme Sotiris Papagiannopoulos som käkade upp Carlos Strandberg i nickduellerna som vore ÖFK:aren Traianaos Dellas.
Det gav hemmalaget chansen att gång på gång på gång nysta upp MFF med sina karaktäristiska kombinationer. Under drygt 20 minuter var det omöjligt för skåningarna att få kontrollera bollinnehavet. Ett ledningsmål hängde i den berömda luften.

Guldjakt i allsvenskan – återstående matcherna 00:20

3. Vilken roulette-piruett!

Men målet kom från ett oväntat håll. Till slut insåg Oscar Lewicki och Erdal Rakip att, nej, så här passiva kan vi nog inte vara även om det i grunden var klokt att ligga lågt.
Rakip klev högre på Fouad Bachirou. Lewicki skavde på Brwa Nouri. Det är inte så att passningsgenierna – med en puls så låg att den inte uppfattas av mänskliga hjälpmedel – började tappa massa boll bara för det, men det ledde till att de båda mittfältsmotorernas lagkamrater blev osäkra.
När det givna alternativet försvann så började mittbackar och yttrar missa passningar i fel del av planen, vilket ett mer framåtlutat Malmö FF var slipade nog att utnyttja.
Gabriel Somi, som aldrig riktigt blir bofast i ÖFK:s elva, slarvade och Strandberg – som var bra i djupled hela matchen – fick med sig bollen. Snett inåt bakåt, en roulette-piruett av Jeremejeff och Erdal Rakip, vem annars, rakade in bollen bakom Aly Keita.

4. ÖFK:s 4–2–4 och Lasse Nielsen

Ut med Ronald Mukiibi, in med Curtis Edwards och ytterligare ett formationsbyte av taktiske tungviktaren Graham Potter.
4-2-4 (!) med Edwards och Somi som offensiva ytterbackar och Ghoddos/Nouri som ansvarstagande ankare innebar en slags chockterapi för Östersund. Starten av den andra halvleken var nämligen elektrisk. Omgående rann Somi fram på vänsterkanten och dunkade in ett lågt inlägg som fastnade på Lasse Nielsens arm. Oturligt för MFF, men inte ett orimligt beslut.
Dansken kan förstås inte lastas för ÖFK:s mål. Det är emellertid inte oväntat att just Nielsen var inblandad i ett baklängesmål. Prestigeförvärvet plockades in för att styra upp MFF:s försvarsspel men har ofta sett smådarrig ut. Osnabb i de defensiva omställningarna och inte sällan otajmad i samband med inläggssituationer. Just mot Östersund var dock Nielsen tillräckligt stabil för att konstgräsallergiske och därmed bänkade Rasmus Bengtsson inte skulle saknas för mycket, särskilt som Franz Brorsson var en titan i eget straffområde.

5. En av årets allra bästa matcher

Erdal Rakip och Oscar Lewicki gjorde allt för att stå pall för det kanske tuffaste testet ett innermittfält kan utsättas för på allsvensk nivå. Att bli insvept i den passningstornado ÖFK alltid piskar loss på Jämtkrafts Arenas plaskigt översvämmade plastgräs kan göra den mest härdade rådvill.

Lewicki slet som ett dragdjur med oket att hålla samman MFF:s lagdelar och gjorde det som den genomlojala människa han är. Han var väl värd att få dundra in 2–1 med säsongens rakaste vristträff.

Erdal Rakip sprang i sin tur sönder kroppen i sitt schizofrena uppdrag som innebar att om vartannat understödja Lewicki och den utan honom isolerade offensiven. Han gjorde det skickligt, men föll på målsnöret genom att slutkörd skänka bort den onödiga frisparken som Ken Sema så vackert skruvade in till 2–2.

Att Johan Dahlin panterräddade Jamie Hopcutts straff i den sista sekunden var på något sätt rättvist mot hela kvällen. Det här var två lag som båda förtjänar beröm. ÖFK för sin konsekventa anfallsfotboll, och MFF för sin disciplinerade defensiv.

En av de absolut bästa allsvenska matcherna jag sett i år. Taktiskt drillade spelare, formationsbyten, individuella aktioner av högsta klass, hyperhögt tempo och en domare som inte blåste sönder spelet.

Mästerliga Malmö FF är uppenbarligen Sveriges bästa lag, men Östersund visar återigen varför de är en av Europas största sensationer.

ARTIKELN HANDLAR OM