Lotta Schelin: Som långa, kalla klor

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Lotta Schelin.
Foto: ANDERS DEROS (ARKIVBILD)
Lotta Schelin.

En ovanlig sjukdom har gått i arv inom familjen.

I Lotta Schelins självbiografi berättar fotbollsikonen att mamma är drabbad – och att hon själv kan visa sig vara det.

”Det var som att långa, kalla klor borrade sig in i mitt bröst” skriver hon.

Förr sa man danssjuka. Nu heter det Huntingtons sjukdom och är en sällsynt men besvärlig diagnos.

Symtomen kan på samma gång vara neurologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska. Dina rörelser blir ryckiga och okontrollerade. Du blir ilsken eller ledsen eller apatisk. Du pratar sluddrigt och kommer med tiden behöva omfattande vård.

Det djävulska är att anlagen går i arv i hälften av fallen. Utvecklar du huntington är det femtio-femtio att ditt barn senare gör det.

I dag har blott tusen svenskar Huntingtons sjukdom.

En är mamma till Lotta Schelin.

Läste i sin ensamhet

Det fick Lyons anfallare reda på när hon var 27 år och på snabbvisit i Göteborg under en spelledig helg. Hon rafsade igenom en låda, sorterade och kastade, när blicken fastnade på ett brev från sjukhuset till hennes mamma.

Lotta skummade. Bekräftad huntington. Vänta nu, hade hon inte hört det förut? Jo, mamma berättade att hon var drabbad av samma sjukdom som hennes pappa och tre av hans syskon.

Tillbaka i Frankrike gick Lotta Schelin emot förnuftet och sökte på nätet, klickade på första bästa länk, gick vidare till nästa, till nästa.

I ”I huvudet på Lotta Schelin” (Norstedts) beskriver hon förfäran över att i sin ensamhet läsa om symtom och aggressiva förlopp.

Boken är en vindlande resa från Kållered till Rio, från knattefotboll till OS-silver och tre Champions League-titlar. Det berättas om målmedvetenhet och tankspriddhet, om bärgade titlar och glömd utrustning (”I La Manga glömde jag att ta på mig sport-bh:n till en match och mina lagkompisar fick stå och linda in brösten med elastisk linda”).

”I huvudet på Lotta Schelin” släpps i dag, 30 september.

Har varit hjärntrött

97 sidor in kommer kapitlet ”Min mamma”, där Lotta och mamman växelvis berättar hur diagnosen påverkat deras släkt.

”Pappa berättade aldrig någonting för mig om sin sjukdom, det gick inte att ta upp det med honom. Han hade fyra syskon varav tre också hade huntington.

Hans yngsta syskon dog tidigt, möjligen det på grund av huntington, jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att inget av pappas syskon skaffade några barn, de sa att världen var alldeles för hemsk, men mamma berättade att det var för att de inte ville föra sjukdomen vidare” beskriver mamman.

På telefon berättar Lotta Schelin hur boken kom till under promenader med frun Rebecca medan inspelningsappen rullade. I tre år har hon plågats av huvudvärk efter smällen som avslutade karriären, men hon har också varit hjärntrött. Inte orkat läsa, inte orkat gräva i skallen efter faktakunskaper eller koder.

Att rekapitulera sin karriär var en mjukstart för minnet, som en första löprunda efter semestern.

”Jag var ensam med mina tankar”

– I dag mår jag bra i min vardag. Det blir inte hundra procent, jag har kvar problematiken med huvudvärk och blir stel när jag tar ut mig för hårt. Men det är lätt att acceptera när man varit på botten. Vi får se om de sista procenten, om de kommer tillbaka om två, tre år.

När hängde du senast en boll i nättaket?

– En gång tog jag en boll och drog iväg till fotbollsplanen en bit ort. Min son Kalle fick springa runt på gräset och jag körde lite skott och volley och passningar. Touchen var helt okej.

Den här intervjun ska handla om Huntingtons sjukdom. Året bör ha varit 2011 och du kom tillbaka till Frankrike efter att din mamma berättat allt. Hur mådde du då?

– Jag satt i en tom lägenhet, ensam med mina tankar och frågetecken. Allt satte sig i hjärtat.

Bar du med dig oron in på planen?

– De första dagarna var jag riktigt ledsen. Jag var rädd. Det fanns så många frågor jag inte fått svar på. Sedan la det sig som en sorg, något litet som nöter på en.

Hjälpte Lyon till eller höll du dem utanför?

– Jag höll det helt utanför fotbollen. Det kändes inte naturligt att lyfta upp det för någon i Frankrike och landslaget var inte basen för mig som spelare. Men mamma hade en kontakt som bara jobbade med huntingtonsjuka, så jag pratade med den psykologen. Det hjälpte.

”Det kommer från fotbollen”

Du var liten när din morfar dog. Har du minnen av hans sjukdomsförlopp?

– Jag kommer ihåg att syrran lekte morfar en gång. Hon satte sig i hans rullstol och kallade på mig. När jag kom drog hon till med handen rätt i pallet på mig. För att härma morfars ofrivilliga rörelser.

Hon skrattar. Familjen Schelin har lärt sig att söka molnets silverkant, att inte fastna vid de värsta prognoserna.

Lotta säger att hennes föräldrar var på besök strax före vår intervju. Mamma är långt från sitt forna jag, men håller igång, håller humöret uppe.

Hon var en bra bit över 50 år vid insjuknandet, men det vanliga är att spår börjar märkas när du passerat 35.

Lotta Schelin är 36 år. Det är femtio procents risk att hon också bär på kromosomförändringen, men mer än så behöver hon inte veta.

– Det finns ingen anledning för mig att kolla om jag har något. Skulle testet vara positivt går det ändå inte att göra något. Den dagen det finns bromsmedicin eller har utvecklat något annat som kan hjälpa till ska jag kolla, säger hon.

Du sa förut att du var rädd därnere i Lyon. För vad?

– Ja. Först var jag rädd för en aggressiv utveckling för mamma, men också för konsekvenserna för mig och för syrran och för ungarna.

Hur gör du av att lägga rädslan för sjukdomen åt sidan?

– Det kommer nog från fotbollen. Jag har i hela mitt liv varit bra på att krama fast vid det som är positivt. Den dagen jag landade i att sjukdomen finns, att mamma har genen, så såg jag till att lägg tanken i min ryggsäck. Den ligger kvar där, jag bär den, men jag försöker fokusera på annat.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.