”Spelar ingen roll vad de skriker – jag är ingen pojke längre”

Niva-reportage: Cibicki om känsliga landslagsbytet

Foto: Robin Lorentz-Allard
”Har känt mig mer polsk än svensk”
FOTBOLL

MALMÖ/KONSTANCIN. Det var inte ett fadersmord, men det är väl så nära vi kommer inom fotbollen.

Tadeusz Cibicki har alltid stöttat sin son genom karriären. Han har skjutsat och tipsat och hjälpt till med besluten.

Men så kom det viktigaste valet av alla, och så blev det som det blev.

I sommar kommer han se sin son spela mästerskap i landslagströja – och hoppas att han förlorar.

Till en början är Tadeusz Cibicki lite defensiv och diplomatisk.

Vilka han håller på när Polen möter Sverige i U21-EM? På båda. Det spelar ingen roll. Hjärtat har plats för flera färger.

Från andra sidan vardagsrumssoffan reagerar sonen. Det här är minsann inte hur det brukar låta.

– Säg som det är bara, det är inte farligt. Du hoppas att det går bra för mig – men du håller på Polen. Du behöver inte sitta och låtsas.

Det räcker för Tadeusz Cibicki. Han kastar av sig masken, släpper loss den rödvita örnen.

– Det är klart att jag hejar på Polen. Absolut. Vad ska jag säga? Jag är polsk.

– Jag är också polsk.

Tadeusz Cibicki tittar misstroget på sin son. Under uppväxtåren var han på alla matcher grabben överhuvudtaget spelade, åkte till både Holland, Belgien och Polen. Men landslagsdebuten i blågula färger? Nej, den fick vara, den struntade han i.

Nu skakar han på huvudet och vaggar med fingret.

– Njaa... Jag vet inte... Halva kanske. Du är bara halv polack.

Foto: Robin Lorentz-Allard
Hemma hos familjen Cibicki i Hermodsdal.

FAKTA

Namn: Pawel Cibicki

Född: 9 januari 1994.

Hemstad: Malmö.

Klubbar: Malmö FF, Jönköping Södra.

Landskamper: 1 Polen U19, 1 Polen U20, 5 Sverige U21.

Foto: Szymon Gorski
2014. Pawel Cibicki i en U20-turnering i polska tröjan. Cibicki representerade till en början Polen, men känslan var inte den rätta.

▪▪▪

Vi börjar utanför Swedbank Stadion en varm och solig måndag i slutet av maj. Själv har inte Paweł Cibicki något körkort, så vi får lov att skjutsa honom den dryga halvmilen ut till Hermodsdal.

– Farsan kör mig fortfarande. Han har alltid gjort det – till varje match, varje träning – så jag har väl blivit lite för bekväm med det. Ibland när jag skulle till Jönköping tog jag tåget som gick 06.11. Då ringde jag pappa klockan fem på morgonen för att få skjuts till stationen.

• Och han kom?

– Varje gång.

Förutom säsongen i Jönköping kommer inte Paweł Cibicki ihåg ett liv någon annanstans än på Hermodsdal. På vägen ut kör vi förbi fotbollsplanen i grannområdet Nydala, där han en gång gjorde sin allra första träning.

– Jag var väl sex år gammal. Vi kom hit, och pappa skulle gå och köpa en kopp kaffe. Men när han kom tillbaka var jag borta. Jag ville inte träna, utan jag hade sprungit hem. Men nästa dag tog han mig hit igen. Och dagen efter det också.

Gräsplanerna ser både friska och fina ut, men ligger öde den här eftermiddagen. Paweł Cibickis moderklubb Nydala IF finns inte längre.

– De har lagt ner nu. Det fanns inget intresse, inga pengar, inga brydde sig. Det sket sig.

Det är alltid lätt att prata med Paweł Cibicki. Han har ett öppet och sorglöst sätt som gör att även allvarliga saker framstår som ganska lättviktiga. Några större problem finns aldrig. Händer det något tråkigt finns det ingen anledning att fastna i det. Bara att gå vidare, fortsätta framåt.

– Här börjar Hermodsdal. Det var här allt började, och det är fortfarande mitt område. Jag är aldrig inne i stan. Jag är alltid hemma.

• Vad är det för sorts område?

– Det är okej. Alla känner alla, men det händer ju mycket skit nu. Det har kommit hit också. I förrgår var det en bil som voltade precis där vi bor. Någon hade snott en bil och åkt in på vår gata, och så hade den kört in i någon kant eller något och bara vält.

Paweł Cibickis identitet består av flera lager, men visar sig ändå vara ganska lätt att bena ut. I första hand ser han sig som malmöit, i andra hand är han polack och först därefter svensk.

– Ska jag vara ärlig har jag känt mig lite mer polsk än svensk. Du vet, hemma pratar vi alltid polska, om jag och brorsan snackar svenska säger farsan åt oss att låta bli. På varje semester åkte vi till Polen. Jag kommer alltid att vara polack.

Om jag och brorsan snackar svenska säger farsan åt oss att låta bli

Trots att Paweł Cibicki bara är 23 år gammal får han nästan ett nostalgiskt stråk i rösten när han pratar om barndomens semestrar.

– Att åka till Polen var ju det som var det roliga när jag var liten. Vi hade alltid packat bilen helt full. Man kunde inte sätta ner sina fötter någonstans, för där fanns resväskor överallt. Alltid bilen härifrån till Karlskrona, sedan färjan därifrån till Gdynia. Tio timmars färja, sedan fem timmar vidare därifrån med bilen.

• Varför flyttade familjen hit till Sverige från första början?

– Ingen aning, faktiskt. Jag har aldrig frågat.


▪▪▪

När vi kommer fram väntar Tadeusz Cibicki utanför porten, och vi får syn på honom innan han ser oss. Kortvuxen, men grundtränad och kompakt på ett sätt som syns till och med på 30 meters avstånd.

Paweł Cibicki bromsar in stegen, pekar bort mot sin pappa.

– Hur gammal tror du att han är?

• Vad ska jag gissa... Kan han vara 55?

– Fyller 70 i år. Men om du kollar på honom ser du aldrig att han är 70, aldrig. Ingen du frågar kan gissa hur gammal han är. Helt otroligt. Jag hoppas att jag får ta över de generna.

• Hur är han?

– Vad ska jag säga...? Han är speciell. En typisk polack, från botten till toppen. Han tror att han vet bäst, där ligger ju problemet. Alla diskussioner och allt han gör – farsan har aldrig fel. Men jag har tagit över det, jag märker ju det när jag pratar med grabbarna i laget och så. Jag har fan aldrig heller fel. Han har smittat av sig.

• Du är lik din pappa i sättet?

– Ja, det måste jag nog säga.

Hur blev det som det blev? Hur kom det sig att en exceptionellt begåvad fotbollsgrabb växte upp på Hermodsdal i Malmö, alltid kände sig som polack men ändå valde att spela för Sverige?

Redan i trapphuset på väg upp till lägenheten växlar far och son samtalsspråk till polska, men när vi väl sätter oss runt vardagsrumsbordet så berättar Tadeusz Cibicki sin historia på grovhuggen men effektiv svenska.

Egentligen trivdes han fint med livet som rörmokare strax söder om Warszawa, men en särskild sorts ansvarskänsla tog honom ändå till Sverige.

– I slutet av 1980-talet hade min första fru redan varit två år i Sverige. Hon ringde många gånger till mig i Polen: ”Kan du komma hit? Det är ett fint land”. Och vår dotter sa till mig: ”Pappa, jag älskar mamma också”. Så vi flyttade efter. Jag började jobba efter ett halvår, läste aldrig svenska. Jag har jobbat på en plastfabrik, men de gick i konkurs.

Under den första tiden flyttade Tadeusz Cibicki runt bland flera olika områden i Malmö. Ett tag bodde han i Holma, sedan i Bellevue och därefter i Lindängen.

Det är stor spridning mellan hans barn. Äldsta dottern föddes när han var 23 år gammal, yngsta sonen kom när han var 57. Paweł Cibicki är mellanbarnet, föddes samma år som familjen flyttade in i hyresrätten här i Hermodsdal.

– Så jag har bott här hela tiden.

– Nej.

– Jo. Vadå?

– Det var först när du var tre, fyra månader vi flyttade hit. Först bodde du i Lindängen.

Paweł Cibicki ser förbryllad ut. Hans egen livshistoria skrivs om framför hans ögon i realtid.

– Bodde jag i Lindängen i början? Föddes jag där? Jajaja... Där ser man.

Foto: Robin Lorentz-Allard
”Det är klart att jag hejar på Polen. Absolut. Vad ska jag säga? Jag är polsk”, säger pappa Tadeusz hemma i vardagsrummet.

Starten i det nya landet var inte enkel. Tadeusz Cibicki kände sig avskuren, isolerad.

– Efter ett halvår ville jag bara åka hem till Polen igen. Det var en mycket svår tid för mig. Jag hade inga kompisar här, jag kände ingen – bara henne. Men sedan köpte jag en flaska vodka och frågade runt: ”Känner du några polacker?”. ”Ja, det bor en där”. Så jag knackade på: ”Jag är från Polen, jag har en flaska – får jag komma in?”. Då gick det. ”Okej, okej – kom in bara”. Sedan blev det lättare.

• Funderar du fortfarande på att flytta tillbaka?

– Inte nu. Pawełs lillebror är fortfarande för liten. Men sen.

De flesta svenskar ser på den politiska utvecklingen i Polen med ganska misstänksamma ögon. Inte Tadeusz Cibicki.

I hans ögon är nationalkonservativa majoritetspartiet Lag och rättvisa (PiS) bra för landet. Han blir frustrerad när han inte lyckas förklara sig så tydligt som han önskat sig på svenska, men trycker på sin uppfattning om att partiet är mindre korrupt än sina företrädare, mer vänt mot folket.

– Det är stor skillnad i Polen nu mot när jag lämnade. Idag är det mycket, mycket, mycket bättre. Nu är det till och med svenskar som flyttar till Polen. Jag känner en kille som bodde 30 år i Stockholm. Han har flyttat tillbaka nu – och några svenska killar han kände flyttade också. Om 20 år kommer det vara helt annat. Då har alla svenskar flyttat till Polen, haha. Jag lovar, när du åker dit får du se med egna ögon hur fint det har blivit.


▪▪▪

Konstancin är inte vad jag väntat mig.

Jag har gjort den här typen av resor många gånger förr – tillbaka till immigrantfamiljens rötter – men i stort sett aldrig stött på något liknande.

Hemstäderna brukar vara tilltufsade, undanskymda ställen; den sortens platser där möjligheterna tagit slut och invånarna dragit vidare. Men ett par mil söder om Warszawa ligger här ett samhälle av helt annan karaktär.

Gatorna kantas av stora, välskötta villor. Insprängt i grönskan ligger ett storlaget kasino, och en annonstavla gör reklam för den lokala hästpoloklubben. På parkeringen utanför gallerian i centrum trängs Porschar med Mercedes-bjässar, en menytavla som rekommenderar Foie gras.

Det visar sig att den gamla kurorten numera är ett av de allra rikaste samhällena i hela Polen, en tummelplats som lockat till sig de rika och berömda inifrån Warszawa.

Familjehemmet är inte heller vad jag väntat mig.

Vi har fått en adress strax utanför den prunkande parken som hela Konstancin kretsar kring, och när vi närmar oss blir det uppenbart att det handlar om en av den välmående stadens allra mest välmående delar.

De jättelika husen här påminner om amerikanska mansions, ägor där man väntar sig att det finns anställda som öppnar grindar, krattar mattor och puffar kuddar.

Men mitt bland dem ligger ett raserat och övergivet gammalt kråkslott, en grandios och imposant byggnad som nästan som ser ut som någon sorts kyrka.

Foto: Robin Lorentz-Allard /

Extracheck och dubbelkoll. Kan det verkligen...? Jodå. Środkowa 22 ska vara adressen.

Mitt uppe i grubblerierna bromsar en bil in jämte oss. Ut kliver Kamil Kowalczyk – kusin till Paweł Cibicki – och gestikulerar in mot byggnaden.

– Kom med här så ska ni få höra några historier.

Vi hackar oss in på tomten genom ett vildvuxet buskage, och Kamil Kowalczyk går igenom bakgrunden. Under andra världskriget fördrevs många välbärgade judiska familjer från Konstancin. Efter krigsslutet konfiskerade det kommunistiska statsstyret fastigheterna, och förvandlade dem till ett slags kollektivboenden.

– Vår familj bodde här i tre generationer, delade huset med några andra familjer. Jag själv föddes här, precis som Pawełs mamma. Varje gång de kom tillbaka från Sverige var det här vi samlades, hade stora middagar och fester och spelade fotboll i trädgården. Det var ett fantastiskt vackert hus. Vi ville aldrig flytta, men för sju år sedan var vi tvungna. Huset var så slitet att det inte var säkert längre.

Fyra våningar, tio sovrum, någon typ av klocktorn allra högst upp där fladdermössen brukade samlas. Kamil Kowalczyk tittar på sitt gamla hem med längtan i blicken, och konstaterar att folk som honom aldrig kommer att bo där igen.

Huset väntar på renovering, men sedan är det de rika människorna som drar in. I stort sett hela grannskapet har redan gått igenom den processen – de andra husen i området hann före in i upprustningen – och alla grannarna från hans egen barndom är redan borta.

– Jag saknar det här. Det gör vi alla.

Foto: Robin Lorentz-Allard
Till skillnad från övriga släktingar har kusin Kamil Kowalczyk uppmuntrat Paweł att välja Sverige.

Vi tar bilen till en annan del av staden och ett sånt där hyreshusområdet som finns så gott som överallt i det gamla Östblocket, men nästan ingen annanstans här i Konstancin.

Hit flyttades Paweł Cibickis mormor, och hit följde även släktsammankomsterna. I de tidiga tonåren var det här på gården som den beryktade svensken visade upp sig för grabbarna på gården.

– När han kom hit så var han Stjärnan. När killarna häromkring fick höra att han skulle komma så väntade alla på honom: ”Är han verkligen så bra?”. Men han visade dem varje gång.

När han kom hit så var han Stjärnan

Kamil Kowalczyk är två år yngre än Paweł Cibicki, och öppen med att storkusinen alltid varit en förebild för honom. Sommardagen då den svenskregistrerade bilen rullade in var en av årets lyckligaste.

– Vi tävlade alltid mot varandra, men framförallt var vi vänner. Jag ser inte på honom som en kusin, utan som en bror. När jag var liten så grät jag när de skulle åka tillbaka till Sverige.

• Blev du förvånad över att han valde att spela för Sverige?

– Ja, det blev jag. Framförallt eftersom jag visste hur väldigt, väldigt gärna hans pappa ville att han skulle spela för Polen. Det var hans stora dröm.


▪▪▪

Tillbaka i Malmö tjuter Paweł Cibicki av skratt när jag dundrar in knät i ett märkligt, runt ornament som pryder det robusta vardagsrumsbordet.

– Välkommen till kanten! Hur många gånger har jag slagit mig där, pappa? Den berömda kanten...

Mycket av familjens liv och umgänge utgår från den här soffan. I vanliga fall brukar tv:n visa polsk politisk debatt på dagtid – ”pappa ser politik fem, sex timmar om dagen, jag svär” – men nu är det tennis med polska kommentatorer.

En torsdagskväll i januari fick skärmen ännu större uppmärksamhet än vanligt. U21-EM skulle lottas, och det hängde någon sorts oundviklighet i rummet.

– Det var skrivet i stjärnorna, jag bara visste det. Jag sa till farsan: ”Det kommer att bli Polen”. Jag visste det, väntade bara på att få det bekräftat. Men ändå: ”Hoppas inte det. Inte Polen, inte Polen”. Pang – första lotten. Polen-Sverige.

Paweł Cibicki visar med tummen över axeln, mot den lilla balkongen bakom de neddragna persiennerna omedelbart utanför vardagsrummet.

– Han gick ju bara rakt ut där. Inte ett ord. Jag tror att han tog en cigg. Officiellt röker han inte, men när han blir stressad eller arg så tar han en.

Precis som vanligt såg familjen lottningen på polsk tv. Det bidrog till den nästan ödesmättade stämningen.

– Efteråt så snackade de om mig där. De pratade om att jag hade tackat nej, så nu var jag inräknad med Klose och Podolski och den ligan.

Av en eller annan anledning zappar Paweł Cibicki nu till svensk tv, men det är uppenbart att vare sig han själv eller hans pappa har någon relation till det som visas där.

En repris av ”Smartare än en femteklassare” med Lasse Kronér blir stående okommenterad samtidigt som Paweł Cibicki nystar upp sin egen landslagshistoria.

– Jag har ju aldrig varit med i något här. Inget Skånelag, inget landslag – ingenting. Det var det polska landslaget jag hörde först ifrån, så från början var det ju en självklarhet att välja Polen.

I mars 2013 debuterade Paweł Cibicki för det polska U19-landslaget i en 3–1-seger mot Georgien. Matchen spelades i Puławy – en stad bara tio mil nerför motorvägen från Konstancin – och både pappa och kusin var på plats på läktaren.

Ett halvår senare möttes de svenska och polska U21-landslagen på Swedbank Stadion i Malmö. Håkan Ericsons lag vann med 3–1 och tog ett av de första stegen på resan som skulle kulminera med EM-guld, och Paweł Cibicki var där som vanlig åskådare.

– Då höll jag på Polen, det ska jag inte ljuga om. Undrar om jag inte hade tagit på mig en polsk tröja till och med. Det var då jag träffade Marcin Dorna för första gången, förbundskaptenen för det polska U21-landslaget.

Dorna tog ut Cibicki till en U20-landskamp mot Tyskland, och de två höll kontakten även när speltiden frös inne i Malmö FF. När målen sedan började rasa in i Jönköping ifjol så reste den polske tränaren till Sverige för att knyta ihop överenskommelsen.

– Han var och träffade mig när vi mötte Falkenberg borta med Jönköping förra sommaren. Det var ett bra snack, och jag sa ju att jag kommer att köra för Polen. Det kändes så.

Det var ett bra snack, och jag sa ju att jag kommer att köra för Polen. Det kändes så

I vanliga fall är Paweł Cibicki en motormun som pratar i 130 kilometer i timmen. Nu stannar han upp, och verkar inte riktigt veta vad han ska säga.

– Allt det här är ju lite mitt eget fel, för jag tackade ja till bägge landslagen. Jag var för snabb.

Tadeusz Cibicki har mest suttit tyst den senaste kvarten. Nu reser han sig ur soffan, försvinner ut i köket för att fylla på kaffe.

– Vet du vad han mest var sur på? Att jag inte ringde till Polen och berättade. De ringde ju till pappa tio gånger om dagen sedan och undrade vad som hade hänt – och vad skulle han säga?

• Du berättade inte ens för Polen att du ändrat dig? Det borde du ha gjort.

– Ja. Egentligen. Jag vet. Jag tror att de är mycket besvikna, och det förstår jag. Det hade jag också varit.

Från köket kommer Tadeusz Cibicki tillbaka med bister uppsyn, hötter med kaffekannan som om den vore en käpp.

– Kanske vore det bäst om han inte bestämde något alls själv. Om jag bara bestämde allt.

Foto: Emil Langvad/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Bildbyrån
Pawel Cibicki gjorde sitt första mål mot Kroatien i september.
Foto: Bildbyrån
Pawel Cibicki den svenska landslagströjan när Sverige ­kvalade till U21-EM. Ett kontroversiellt val – inte minst bland släktingar. 

▪▪▪

Det räcker med några timmar i deras gemensamma sällskap för att inse att far och son Cibicki har en relation baserad på tough love.

En hel del barska ord, ett rejält batteri med avfärdande gester – men också en stor reservoar med innerlig kärlek alldeles under ytan.

– Han lyssnar inte på mig. Det är problemet. Jag är pappan. Därför... Det måste vara jag som bestämmer.

Vi börjar prata om den allsvenska toppmatchen mellan Malmö FF och IFK Norrköping dagen före, och Tadeusz Cibicki växlar mellan brett leende och stenansikte. För en utomstående är det aningen svårt att veta hur stora inslag av allvar det är i skämten, eller om det nu är tvärtom.

Paweł Cibicki inleder med att be om en recension av sin egen insats.

– Norrköping igår... Gjorde jag fel?

– Absolut. Du springer här. Och här. Och här och där och där efter bollen, fram och tillbaka, och sedan...

Samtidigt som Tadeusz Cibicki imiterar en flämtande hund förtydligar sonen. I hans pappas ögon behöver han bli bättre på att hålla sin kant ifall det nu är ytter han ska vara.

– ”Ut på kanten, stanna på kanten”. Alltid. Vet du vad han sa igår? Att jag alltid haft samma problem, att jag måste börja tänka.

• Vi som tittar utifrån tycker nog att Paweł har en ganska bra fotbollshjärna, fin spelförståelse.

– Han måste tänka mycket mer på fotbollsplanen. Jag ska visa. Titta här...

69-årige Tadeusz Cibicki fiskar upp ett kollegieblock och ritar upp några taktiska skisser. Han har fått upp ångan på allvar.

– När det är hörna – han står här. Det är fel. Han måste stå här! Vad ska du göra där?

• Men det är väl inte Paweł som har bestämt att han inte ska stå på 16-meterslinjen? Det är väl hans tränare som givit honom i uppgift att gå på motståndarmålvakten?!

– Vad ska jag säga...?

Tadeusz Cibicki slår ut med armarna i en uppgiven gest. Han var själv anfallare hemma i Polen – var uppe i tredjedivisionen med Piaseczno – men fick karriären förstörd i förtid.

– Målvakten kom rakt såhär på knät... Det gick i två bitar. Jag var 23 år. Sedan blev det inte mer, bara spel i femman och sexan.

– Då blev det inte så seriöst, va?! Efter matcherna drack ni lite. Whiskey, vodka...

– Ibland före också. Det var en gång som det var en timme till matchen, och vi delade en liter vodka på fyra man. Vi spelade mycket bra då. Mycket, mycket bra.


▪▪▪

Det finns inte så värst många tegelväggar i Konstancin, men nästan alla är täckta av stora muralmålningar som hyllar Legia Warszawa. Kamil Kowalczyk nickar upp mot en av dem.

– Många av mina vänner lever och dör för Legia, men det har aldrig varit min klubb.

• Vilka håller du på?

– Malmö FF.

Vi är på strövtåg i samhällets norra utkanter, positionerar oss på en banvall med utsikt över en prydlig, välskött liten fotbollsarena med plats för ett tusental åskådare.

Här huserar Roman Koseckis egen klubb, Kosa Konstancin. Kosecki är ju den gamle storspelaren – bland annat i Galatasaray och Atlético Madrid – som blev politiker och parlamentsledamot.

Klubben han grundade är smått unik med polska mått mätt, eftersom den uttryckligen fokuserar på ungdomsutveckling och talangförädling. Paweł Cibicki brukade träna här på somrarna förut.

– När han sedan skulle lånas ut från Malmö var det flera stora polska klubbar som var intresserade, både Wisła Krakow och Korona Kielce. Men jag är glad att det inte blev så. Polsk fotboll vore inte bra för honom.

Foto: Robin Lorentz-Allard /
RYMMER ETT TUSENTAL. I samhällets norra utkanter finns fotbollslaget Kosa           Konstancins hemmaarena som rymmer ett tusental åskådare. Den gamle storspelaren Roman Kosecki grundade klubben som riktar in sig på att förädla unga talanger. Foto: robin lorentz-allard
Foto: Robin Lorentz-Allard /
Tegelväggarna är få i Konstancin, men nästan alla är täckta av stora muralmålningar som hyllar klubben Legia Warszawa.
Foto: Robin Lorentz-Allard /
Foto: Robin Lorentz-Allard /
Foto: Robin Lorentz-Allard /
Foto: Robin Lorentz-Allard /
Kamil visar flera olika sidor av Konstancin. På vissa ställen har det renoverats ordentligt – på andra krävs det en rejäl upprustning.
Foto: Robin Lorentz-Allard /

Kusinen Kamil Kowalczyk har inte resonerat likadant som de andra i släkten. Han har istället alltid uppmanat Paweł Cibicki att välja det svenska landslaget.

– Situationen inom den polska fotbollen är katastrofal. Det är bara korruption och nepotism, det finns ingen fungerande struktur och ingen som tänker långsiktigt. Ska du ha en möjlighet att slå dig fram måste du ha viktiga kontakter och mäktiga vänner.

• Om Paweł hade vuxit upp här i Konstancin snarare än i Malmö – hade han nått lika långt då?

– Nej, aldrig. Vi har pratat om det bland släkt och vänner, och vi är alla överens. Han hade inte blivit upptäckt, han hade inte fått möjligheten att förverkliga sin potential. Och det är samma sak även utanför fotbollsplanen. Det finns ingen framtid för de som stannar i Konstancin.

Ett ensamt godståg ska passera på banvallen, så vi traskar tillbaka in mot centrum. Trots att Warszawa bara ligger ett par mil bort och trots att både intelligentian och inflytandet redan finns här ligger det en bubbla av avskurenhet över Konstancin.

Mycket har hänt sedan Tadeusz Cibicki flyttade härifrån på 1980-talet – en världsordning har fallit, till att börja med – men någon sorts grundkänsla har blivit kvar.

Det som händer, det händer inte här. Världen pågår någon annanstans.

– Jag vet inte om det är något som är speciellt här, eller om det är så med småstäder överallt. De gamla längtar alltid tillbaka. De unga vill alltid härifrån.

En generation senare är nu Kamil Kowalczyk i färd med att göra samma flytt som hans släktingar gjorde för en generation sedan.

Biljetten är redan bokad. Några dagar efter finalen i U21-EM sätter han sig på planet till Malmö, och den här gången åker han för att stanna.

I dag jobbar han på en bilhandel här i trakten. I morgon får vi se.

– Jag bor hemma hos morbror och Paweł till att börja med, så jag hoppas att de kan hjälpa mig att hitta ett jobb. Sedan får vi se. Om jag bara kommer i ordning och börjar bygga upp ett eget liv så hoppas jag att min flickvän vill komma efter.

• Du vet vad du ger dig in på?! Malmö idag är en ganska tuff stad.

– Rosengard, tak...?!

Kamil Kowalczyk skrattar.

– Jodå, jag vet. Jag har varit där mer än tio gånger, sett staden förändras. Det är stor skillnad idag jämfört med när jag var liten – mycket mindre tryggt och säkert – men jag fyller 21 i sommar. Det är dags för mig att se något annat, prova något annat.

• När Paweł flyttar vidare ut i Europa om något halvår eller så – följer du med honom?

– Om han vill så skulle jag göra det med glädje. Men jag vet inte om han behöver någon hjälp, eller om han föredrar att stå på egna ben.

Foto: Robin Lorentz-Allard /
FAKTA

Tre polska röster om Cibicki

Marcin Dobosz, krönikör Przeglad Sportowy:

”Jag kan inte förstå hur han kunde bete sig på detta sätt. Oseriöst beteende. Han lämnade efter sig avsky.”

Marcin Dorna, tränare för polska U21:

”Vi pratade med Pawel och hans pappa flera gånger och han sa att han ville spela för oss. Men det hände något annat. Han gav inte några skäl utan dök helt enkelt inte upp på träningslägret på måndagen i Arłamów.”

Fotbollssajten weszlo.com:

”Han är som en liten flicka som lägger flera timmar i ett köpcentrum bara för att välja en klänning. Vi hoppas bara, Pawel, att du i vardagen fattar beslut snabbare. Får du frågor som ”fårkött eller kyckling?”; säg till innan restaurangen stänger.”

Foto: Bildbyrån
Cibicki slog till med en läcker bicykleta i april för Malmö FF.

▪▪▪

Det finns något ganska bedårande i att kontrastera rubrikryktena runt Paweł Cibicki med hans faktiska vardagsliv.

I den ena världen är han bicycletakungen som brittisk press kopplar ihop med en 85-miljonerstransfer till Manchester United. I den andra är han pojkvaskern som fortfarande delar rum med sin tolvårige lillebror

– Varför skulle jag flytta någon annanstans i Malmö? Var har du det bättre än hos farsan? Han lagar mat, fixar allt...

• Kan du laga mat? Eller tvätta?

– Nej. När jag var i Jönköping åt jag ute varje dag. Och pappa tog med sig tvätten ner varannan vecka.

Det är fortfarande Tadeusz Cibicki som ser till att sonen kommer upp ordentligt på morgnarna, och han berättar att han har arbetat fram en ny effektiv taktik. Ifall han bara flyttar mobiltelefonen utom räckhåll från sängen så följer till och med en trögstartad Paweł Cibicki snabbt efter.

Själv härdades han under en evighetslång militärtjänstgöring med sovjetiska förtecken under 1960-talet. Att det ska vara svårt släpa sig ur sängen för att kicka lite boll har han svårt att begripa.

– Jag har alltid varit lite sådär bekväm. När jag var yngre var det ganska ofta som jag ville hoppa över någon träning: ”Pappa, jag är sjuk”. ”Jag får kolla”.

Jag har alltid varit lite sådär bekväm. När jag var yngre var det ganska ofta som jag ville hoppa över någon träning

Paweł Cibicki håller handen mot pannan för att visa på en feberkontroll.

– Sedan bara ett enda ord: ”Träning”. Han visste alltid när jag var sjuk på riktigt, och när jag inte var det.

Om man tittar lite närmare på karriärsbesluten under Paweł Cibickis tonår så var de aldrig helt hans egna. I någon mån var det så att han gjorde, men hans pappa bestämde.

– Jag hade en period då jag ville sluta. Jag var 16, 17 år och sa till pappa: ”Jag vill lämna MFF”. ”Vart ska du då? Du ska inte gå någonstans”. Jag var en i mängden, max. Alla från U17 blev uppflyttade till U19, men jag blev kvar, fick sitta på bänken... Det var tufft. Jag kom hem från en träning och sa till pappa: ”Jag ska sluta, jag ska inte spela mer”. Det var inte kul längre. Men pappa bara: ”Nej, nej, nej. Träna, träna, träna”.

• Hade du blivit fotbollsspelare utan honom?

– Jag hade aldrig varit där jag är idag. Aldrig. Hade det inte funnits någon som brytt sig hade jag inte haft disciplinen. Jag hade nog spelat, men det hade varit i division tre eller fyra, bara för skojs skull.

Ifall man ska få far och son att prata om varandra på allvar är det nästan enklast att passa på när de inte sitter tillsammans, då den ena är i ett annat rum.

När Paweł Cibicki går på toaletten så blir jag kvar och tittar på ett ark med bilder tillsammans med hans pappa. Skolfotografier i tidsordning, en ny bild för varje år av barndomen.

Vi tittar i tystnad, innan jag skjuter in ytterligare några frågor om U21-EM. Det ska väl ändå bli bra? Så dumt är det väl trots allt inte med en son i en blågul landslagströja?

– Att inte bo i sitt eget hemland är speciellt... Känslorna för Polen blir bara starkare och starkare, det är väldigt viktigt för mig.

Foto: Robin Lorentz-Allard /

• Men du är väl stolt över Paweł ändå?

– Ja. Mycket, mycket stolt. EM ska bli väldigt roligt. Jag ska ta med mig Pawełs lillebror, och varje dag frågar han mig: ”Pappa, när ska vi åka? När ska vi åka?”. Snart. Mycket snart.

• Kommer det bli svårt för dig att hantera alla känslor?

– Jag tror inte det. Jag är polsk. Jag dricker lite sprit – sedan inga problem.

Jag är polsk. Jag dricker lite sprit – sedan inga problem.

1 av 7 | Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527

▪▪▪

Exakt varför Paweł Cibicki valde det svenska U21-landslaget vet han knappt själv. Det är inte så att det finns en lång rad tydliga och konkreta orsaker – det var mer en känsla, en instinkt.

När han drog iväg på de polska samlingarna var det som att åka bort. När han istället testade med Håkan Ericsons gäng var det mer mer avspänt, mer hemtamt.

– Det var något med Polen som inte kändes helt rätt, jag trivdes inte riktigt. Det var inte riktigt det jag förväntade mig. Alla var inte lika öppna. Jag kände mig inte riktigt som en bland alla de andra spelarna. Jag ska inte säga att jag var utfryst eller så, men det var något som inte kändes 100 procent. ”Vafan, de kanske inte vill att jag ska vara här”. Jag var inte riktigt lycklig när jag var där.

Vi drar runt i Hermodsdal, kickar lite boll på de olika småplaner som format Paweł Cibicki. En asfaltsyta inne bland husen (där var de mest hela tiden), en idyllisk gräsplätt i skogsbrynet (där var de så gott som aldrig).

Så nyss, men ändå så avlägset. Det är nytt livsläge nu och Paweł Cibicki är mycket väl medveten om det.

– Du vet, det ska vara bra varje match nu. Jag har inte varit van vid att det ska vara så. Själv tycker jag inte att jag har varit dålig det senaste – men utåt ser det inte bra ut, för det har inte blivit några mål, inte så många assist. När jag gjorde den där bicycletan mot Halmstad... Det blev för mycket. Jag gör en bra match, två mål – sedan ska jag till Manchester United. Det är ju inte verkligheten.

När jag gjorde den där bicycletan mot Halmstad... Det blev för mycket. Jag gör en bra match, två mål – sedan ska jag till Manchester United. Det är ju inte verkligheten.

• Det kommer inte direkt bli färre blickar på dig under EM.

– Nä, jag vet. Jag har ju redan fått allt det där från Polen: ”Du är en förrädare. Du är bara en liten flicka som köper dina kläder på Ikea”.

• På ett sätt har du inte ens valt ännu. Tills du gör en officiell a-landskamp kan du fortfarande byta tillbaka.

– Man vet ju aldrig. Men det går inte att hålla på att tänka för mycket på allt hela tiden.

Foto: Robin Lorentz-Allard
Paweł Cibicki formades som fotbollsspelare på flera olika småplaner i Hermosdal. Nu är Malmöanfallaren i ett nytt livsläge.
Foto: TT
Polska fansen är ökända.
Foto: Robin Lorentz-Allard /

Under de senaste två åren har Paweł Cibickis karriärsraket klarat av uppskjutningsfasen. Han har fått sitt allsvenska genombrott, hissats upp bland stjärnorna och sugits tillbaka ner mot jorden. Han har blivit utfrusen av en tränare, och flyttat hemifrån. Han har vänt tillbaka igen, och ställts inför ett omöjligt val han egentligen inte var redo att göra.

I slutändan var det viktigaste kanske inte vilket val han gjorde, inte vilka argument han vred och vände på. Kanske var det snarare att han tvingades fatta ett beslut som verkligen var hans eget, och att han nu får lära sig att stå upp för det.

Väldigt ofta befinner sig U21-spelarna i ett läge där de ska börja stå på egna ben, där de ska börja hävda sig själva i den riktigt stora fotbollsvärlden. Sällan blir det så tydligt som med Paweł Cibicki.

– När jag tänker på EM så tänker jag att det inte ska spela någon roll vad de skriker, hur mycket de buar. Det ska inte röra mig, jag måste vara starkare än så. Jag är ingen liten pojke längre. Det är jag som spelar där nere, det är inte de på läktaren som gör det.

Se bilder från U21-uppladdningen i Helsingborg