”Inte EM det var fel på – det var Europa”

FOTBOLL

Simon Bank summerar ett mästerskap som handlade om så mycket mer än bara fotboll

PARIS. Det gnälldes på negativt spel, grymtades om storstjärnor som inte orkade.

Efter 51 matcher är EM över, en del är tydligare efter än före.

Det var ju inte EM det var fel på. Det var Europa.

På väg ut till Saint-Denis brakar metron ihop, tömda vagnar, stopp i trafiken.

Det var ingen fara, det var bara att ge sig ut och gå de sista kilometrarna. Det var stekhett, i vägrenen längs med motorleden blandades provisoriska utetoaletter med matrester, madrasser, rester av människors nattläger. Och sedan militärer, poliser, kravallutrustning, vattenkanoner, automatvapen, säkerhetskontroller.

Det var det här Frankrike vi kom till, man tar inga risker vid Stade de France längre.

Och det är klart att EM präglades av allt det här.

Mer ett förstoringsglas

Den radikale brasilien-amerikanske filosofen Roberto Unger har skissat bilden av en globaliserad värld där länder och människor blivit väldigt lika varandra, och att det skrämmer oss. Vi vill vara unika, vi vill vara rotade i historien.

Unger föreslår en tredje väg, med fri rörlighet, öppna gränser – och en positiv nationalism.

Och det är ju så man kan se fotboll, eller idrott. Som ett lekfullt flaggviftande, en ställföreträdande, utlevd patriotism. Manifesterandet av olikheter i en jämlik kontext av möten över gränser.

Det här var inget sådant EM.

EM blev mer ett förstoringsglas än en flykt den här gången, mer ett stickprov kring var Europa och fotbollen befinner sig sommaren 2016.

En svensk fotbollsmiljardär avslutade sin landslagskarriär med att bolla reklamkontrakt, klubbövergångar och varumärkesbyggen. FC Barcelona bevisade att toppfotbollen blivit galen och kapat alla band till jorden när de gick ut med en kampanj där alla skulle backa Leo Messi, fotbollsmiljardären som skatteplanerat undan miljoner i ett land som just gått igenom en ekonomisk kris som kostat Barça-familjer arbete och bostad.

De försökte stå bredbent över ett inbördeskrig

Klyftan mellan Ryssland och väst växte till ljudet av glaskross och asfalt i Marseille. Över hela Frankrike var det kravaller under protesterna mot en ny arbetslag.

Ungern kom med fantastisk publik, men också med svartklädda unga män som stod längst fram och heilade. Kroatien blandade nationalistiska yttringar med protester mot ett korrupt styre på läktarna. Engelska fans skanderade ”Fuck off, Europe, we all voted leave”. Och Ukraina fick inte ihop ett lag av en trupp som försökte stå bredbent över ett inbördeskrig.

Och allt spelades alltså till ekot av den nya tidens stadionterrorismen just här, för åtta månader sedan.

I helgen skrev jag om Manuel Dias, busschauffören som blev det enda av 130 offer som dog av bomberna utanför Stade de France den 13 november. Han var portugisisk invandrare, han var fransman, och inför finalen skrev hans 31-årige son Michel ett meddelande till både en död far och till alla oss andra.

”Jag är säker på att det här, en final mellan Portugal och Frankrike, hade varit en stor kväll för dig” skrev han. ”Du var ett levande bevis på att integration är möjligt. Du hade vänner av alla nationaliteter, du respekterade alla. För dig var Frankrike den gemensamma nämnaren som visade att vi var en och samma, det är den bilden av tolerans som jag fick av dig”.

Michel fortsatte:

”Vi har turen att leva i ett land som Frankrike, där våra liv – trots alla svårigheter – korsas och där vi berikas av den blandningen”.

Rent fotbollsmässigt blev det ett mästerskap där två sorters lag gjorde bra resultat. Dels de begränsade lagen som var tydliga och taktiskt samordnade lag: Island, Wales, Nordirland, på sätt och vis Italien. Dels de begåvade lagen som var flexibla och smarta: Frankrike, Tyskland, Portugal.

Drömmar har tunn hud

Vi fick se slitna målkungar (Mandzukic, Kane, Ibrahimovic, Lewandowski, Müller) som inte orkade göra mål, vi fick se Spanien och Belgien gå under med man och allt, vi fick se trebackslinjen göra storstilad comeback i lag som Italien, Tyskland och Wales.

Annars då?

Jo, det blev väldigt tydligt att fotbollsmästerskap 2016 samtidigt spelas i en parallellvärld, där den mediala verkligheten är precis lika verklig som det som faktiskt händer i verkligheten.

Joachim Löw hann inte klia sig i rumpen förrän internet exploderade, Will Grigg hann inte sätta sig på bänken förrän alla världens supportrar sjöng hans sång, Island hann inte klappa klart sin sista vulkan.

Det som var spontana uttryck blev på en sekund Uefa-stämplade pr-trick (ja, kanske inte Löw då).

När EM 2016 blev till fanns det en drömbild det skulle leva upp till. Michel Platini tog EM med sig hem, hela Frankrikes 1984-hjälte skulle delat ut pokalen på Stade de France i går, om han nu inte hade hunnit sväljas hel i ett svart Fifa-hål av korruption långt före avspark.

Drömmarna har tunn hud nu för tiden.

Istället är det ju de enskilda ödena vi kommer att bära med oss, som vi alltid kommer att kunna bära med oss.

Dario Srnas tårar, Dimitri Payets, den enorme Gigi Buffons. Raphaël Guerreiro som kom hem till sitt Paris och spelade final för sin pappas Portugal. Didier Deschamps som i alla fall enade ett lag i ett splittrat land. Zlatan Ibrahimovics hela historia, trots allt. Wales i skuggan av Gary Speed. Nordirlands alla brevbärare och kontraktslösa hjältar. Antonio Contes näsblod. Lars Lagerbäck.

Det är människor som gör ett mästerskap, jag är glad över att vi fick hålla alla de här otroliga ödena i handen en sommarmånad i ett fantastiskt, fruktansvärt land.

Det märks innanför – också

Portugal vann till slut, Cristiano Ronaldo lyfte en pokal, på Stade de Frances storbildsskärmar visade man Michel Platinis ansikte vid meddelandet ”merci pour tout”, tack för allt.

Sedan åkte vi hem och hade blivit påminda om att fotbollen inte står utanför någonting längre, att det som händer utanför sidlinjerna också märks innanför.

Europe’s on fire.

We should be terrified.

ARTIKELN HANDLAR OM