Laul: Vi bestämmer vad vi skriver – enda alternativet

avRobert Laul

Det är många som vill styra och bestämma över mediernas fotbollsrapportering.

Spelare, förbundspampar, supportrar.

Men det enda alternativet är att medierna fortsätter att ta de publicistiska besluten.

I går inledde Sportbladet en artikelserie om den viktiga och intressanta protestmanifestation som pågår runt svensk fotboll. Initiativtagare är ett 30-tal olika supporterorganisationer som samlats under namnet Positiv Läktarkultur med nästan 7000 ”gilla”-markeringar på Facebook. Nätverket startades i våras av AIK-supportrar som en motreaktion på den allmänna debatten om fotbollsfans och läktarproblem som anses snedvriden. Änglarna (IFK Göteborg) och MFF Support (Malmö FF) står utanför, precis som Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU (fansens riksorganisation). Bland annat anser de att insyn och kontroll saknas.

Kontroll är något man ofta stöter på som journalist. Det är många som vill kontrollera medierna och styra rapporteringen i en särskild riktning. Det är allas fulla rätt att försöka påverka, göra sin röst hörd.

Zlatan Ibrahimovic hade i många år en konflikt med svenska medier i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet (på grund av den så kallade kontaktannonsen). Efter flytten från Barcelona till Milan har relationen normaliserats och vad jag vet har Zlatan inte haft en synpunkt på något som skrivits om honom på över ett år, trots att vi tar samma publicistiska principbeslut nu som då: det som hamnar i tidningen ska vara sant, relevant och intressant. Ibland blir det fel och det svider lika mycket som när man slår en avgörande felpassning på fotbollsplanen (om inte ännu mer).

Omöjligt att bemöta

Företrädare för Svenska Fotbollförbundet har inte sällan synpunkter på rapporteringen även om det (nästan) aldrig går så långt som att de bojkottar tidningar eller TV-kanaler. I våras menade ordföranden Lars-Åke Lagrell att han jagades och var utsatt för ett mediedrev i samband med ”domarjävel”-debatten.

Slutligen har nu även Positiv Läktarkultur mediekritik som en av sina viktigaste punkter:

”Oproportionerliga rubriker och allmän hetsjakt i media som rapporterar oproportionerligt och sensationellt om de relativt få problem som finns runt fotbollen”, heter det.

Egentligen är det omöjligt att bemöta, vilka ingår i ”media”? Är det svenskafans.com? P1? Aftonbladet? SVT? Och vem bestämmer vad som är en proportionerlig rubrik? Vad består hetsjakten i? Vem ska ha tolkningsföreträde när ett problem storleksbedöms?

Jag kan å ena sidan få reaktioner från folk om att AIK ska kastas ur allsvenskan på grund av sina supportrar, att medierna är för flata, att vi inte tar i mot huliganerna ordentligt. Å andra sidan har vi Positiv Läktarkultur med flera som menar att det pågår en hetsjakt på supportrar.

Debatten är inte ny och min inställning har hela tiden varit den samma: Sportbladets rapportering ligger ungefär mittemellan, bevakningen är balanserad. Varje månad publiceras hundratals artiklar om allsvenskan, en bråkdel av dessa handlar om fotbollsrelaterat våld, resten rör matcher, övergångar, fotbollsekonomi med mera. Det är mätbara fakta, räkna på det och återkom om ni inte håller med.

Sällan positivt om klackarna

Om man enbart tittar på rapporteringen om fotbollssupportrar blir kritiken mer förståelig. Nästan allt supporterrelaterat i TV och tidningar är negativt då det är supportrar som kastar knallskott, hotar och bråkar. Sällan eller aldrig reportage om allt det positiva klackarna står för, i form av stämning och stöd, tifon och sånger. Det blir en ensidig bild trots att det i dag är mindre bråkigt och färre antal polisingripanden kring arenorna jämfört med för några år sedan.

Samtidigt har ett gäng fotbollssupportrar inget automatiskt nyhetsvärde. Som en jämförelse gör vi sällan reportage om flaggviftarna vid Fredrik Reinfeldts tal eller fjortistjejerna längst fram på Lars Winnerbäcks konserter. Det är först om flaggviftaren slänger ett knallskott på Reinfeldt eller om fjortistjejen stormar scenen och bryter spelningen de hamnar i mediernas strålkastarljus.

Sedan kan man fråga sig om fotbollsmatcher bryts för lättvindigt i Sverige men i förstaläget spelar det ingen roll – konsekvenserna av en avbruten match är lika stora oavsett det var rätt eller fel att bryta. Det är det nyhetsmedierna har att förhålla sig till.

Den här krönikan kan aldrig ses som något annat än en partsinlaga då jag är anställd av Aftonbladet. Jag kan ha en bestämd åsikt om hur många sidor en ”läktarskandal” är värd – men är det en spalt, en sida eller sex sidor? Ju större nyhet, desto fler sidor. Nyhetsvärdering går att diskutera i oändlighet, den påverkas av många olika faktorer, men likt alla andra publicistiska beslut måste den göras av medierna själva eftersom det bara är de som kan hållas ansvariga.

Det finns lagar som TV och tidningar måste följa, ansvarig utgivare kan åtalas och dömas. Dessutom har tidningarna en egen kontrollinstans, Allmänhetens Pressombudsman, PO, dit artiklar kan rapporteras och senare fällas av Pressens Opinionsnämnd med böter och krav på att ”domen” publiceras.

ARTIKELN HANDLAR OM