Bank: För ett par år sedan hade det låtit som en Grotesco-sketch

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

BERLIN. Ibland är det väl precis så här framgång ser ut.

Nej, inte som ösregn, felpassningar och en missad straff. Utan som tretusen jämtar som faktiskt åkt ända till Berlin med sitt fotbollslag.

De står här och sjunger än, i februari ska de ut igen.

Olika sorters klubbar.

Hertha Berlin hade levt i hundra år innan ÖFK föddes, de har ett publiksnitt i Bundesliga som ligger i nivå med antalet invånare i Östersunds tätort och en lönebudget som är tio gånger större än ÖFK:s hela omsättning.

Det här, en meningslös torsdagsmatch i en turnering de redan gett upp, mitt i iskalla december, var ändå tillräckligt för att fem-sextusen Hertha-supportrar skulle ta sig ut till sin Ostkurve för att sjunga halsen hes som vanligt.

Wir holen die Meisterschaft, und den Europa-cup. Und den Pokal. Wenn nich’ is scheissegal. Vi vinner ligan, europacupen och cupen. Och gör vi det spelar det ändå ingen jävla roll.

I ur och skur, när de åker ur (och det gör Hertha, oftare än de vinner) – de är alltid här.

Tretusen i Berlin

Östersunds FK är inte den sortens klubb, men de vill bli. När vi inledde den här Europa League-trippen var de väl ett dussin som åkte till Lviv för att se ÖFK skrälla sig till tre poäng mot Zorija Luhansk.

Nu är de tretusen som sätter sig i bilar, på plan och tåg för att avsluta säsongen i Berlin.

En timme före avspark pratade vi med Graham Potter om utmaningen att hålla spelarna igång en månad efter serieslutet, tjugo minuter före avspark gick ordförande Kindberg en liten promenad nedanför kurvan där tusentals jämtar sjöng hans namn.

ÖFK skulle spela för gruppseger, Hertha skulle spela med b-laget.

Och… det märktes inte alls.

Pál Dárdai, tränare och klubbikon i Hertha, har haft en jobbig höst, men nu fick han i alla fall se en väldigt ung, väldigt talangfull mittfältare komma in och ta för sig i sin allra första match från start. Palko Dárdai är 18 år, lite kvickare än pappa var på sin tid, och terroriserade ÖFK:s vänsterförsvar hela första halvlek.

ÖFK hade problem med sitt passningsspel på decembergräset, men framför allt hade de balansproblem. De blev lite överambitiösa när de skulle hem, blev baktungt packade i 5-3-2 nere i eget straffområde, och det gav Herthas smånätta, unga 4-2-3-1-elva chansen att börja spela passningsspel väldigt högt upp.

Lill-Dárdai sköt i ribban från 25 meter, han pressade Aly Keita till en fin frilägesparad, han fick ett farligt avslut blockerat i straffområdet.

ÖFK:s mittfält klarade inte att spela sig upp, Saman Ghoddos blev isolerad långt från mål, Alhaji Gero låste bollar till ingen, och kantspel var det helt enkelt inte tal om. Tretusen jämtar på läktaren – och de fick se Östersunds absolut sämsta halvlek hittills i Europaspelet.

Graham Potter kunde inte få dem att spela bättre passningsfotboll, men han kunde i alla fall ge dem en form att försöka i. En av ÖFK:s starka sidor är ju flexibiliteten, de olika modellerna de kan skifta mellan. Potter satte in Dennis Widgren för Alhaji Gero, skiftade till fyrbackslinje och fick ett bättre balanserat lag.

Det löste de defensiva problemen, det gav ÖFK mer av etablerat anfallsspel, och till slut gav det dem ett ledningsmål också. Sotte Papagiannopoulos tofflade in en andraboll efter en hörna, och ÖFK hade kopplat grepp om grupp J.

De höll det i en minut, lite drygt, tills Ronald Mukiibi hamnade illa till (det här var hans sämsta match i höst) igen, och Hertha-kaptenen Peter Pekarik kunde promenera in med 1–1.

Scheissegal

För ett par månader sedan hade det låtit osannolikt med ett besviket Östersund efter 1–1 på Olympiastadion. För ett par år sedan hade det låtit som en Grotesco-sketch.

Men här är de nu.

Tretusen som vevar rödsvarta halsdukar bakom ena målet, och ett lag som ska spela vidare i Europa League 2018.

När den här resan började så var det med att kaptenen Brwa Nouri satte slutminutstraffar mot Galatsaray och Paok. Nu fick han chansen att skjuta hem en gruppseger framför Ostkurve.

Han sköt lågt, till höger. Jonathan Klinsmann (ja, Jürgens pojk) dök och räddade.

Scheissegal.

Vad väntar nu? Ett transferfönster som det kommer att blåsa i. Papagiannopoulos? Bachirou? Sema? Ghoddos? Ett par logiska värvningar är redan gjorda. Och så ska de spela slutspelsfotboll mot Atlético Madrid, Arsenal, Milan, eller vad det nu blir.

När jag skriver det här står två stora klackar kvar och hyllar sina spelare efter en ganska medioker fotbollsmatch. En rödsvart som sjunger om att Brwa Nouri är deras kapten, en blåvit som sjunger för en ung målvaktsdebutant.

Det är hundra år och många miljoner mellan de här världarna – men det är kvällar som den här som gör avståndet lite, lite mindre.

ARTIKELN HANDLAR OM