Lucic större än Zlatan...

FOTBOLL

Simon Bank: Det gamla Sverige räddar oss

KÖLN-BREMEN. Sverige kom till VM i finskjorta, med nya spelare, ett nytt spel och...

Och, eh, här sitter man med Teddy Lucic.

Det finns bara ett nyfött lag på lördag - och det laget heter Tyskland.

Foto: På podiet Under gårdagens presskonferens var lagmoralen och organisationen i fokus. Teddy Lucic - ansiktet bakom just de orden.

Inget ont om Teddy Lucic. Först som sist: Inget ont om Teddy Lucic. Teddy kan balansera Wayne Rooney på vristen, Teddy kan skjuta på volley, Teddy kan inte riktigt göra mål, Teddy kan ge Staffan Lindeborg mardrömmar bara genom sitt efternamn.

Men i går satt Teddy Lucic och hästsov på en presskonferens i Köln och det enda jag kunde tänka var det här:

Teddy var aldrig aktuell som affischnamn för det nya svenska fotbollslandslaget.

Den självförtroenderevolution som inleddes någon gång för tre-fyra år sedan, och som kulminerade med konstaterandet att Sverige kan vinna VM, byggde på tanken att det här var ett lag med stora stjärnor.

Den store fanbäraren för drömmen om ett lag som spottade begränsningarna i ansiktet var förstås Zlatan Ibrahimovic. Det Lars Lagerbäck kunde göra med fysiologer, GIH:s bibliotek och åtta tunga mittbackar kunde Zlatan göra med en apelsin.

Sverige gjorde EM:s bästa mål och spelade EM:s bästa halvlek, det var den identiteten laget skulle segla vidare på i VM.

Organisation och moral

I går satt vi på ett hotell bakom en byggarbetsplats i centrala Köln och lyssnade på Teddy Lucic, Niclas Alexandersson, Lars Lagerbäck och Henrik Larsson.

Allt de pratade om var det gamla Sverige. Lagarbete, organisation, moral, hela den gamla ramsan.

Sverige har stundtals spelat kompetent anfallsfotboll i gruppspelet, men den där postmoderna, individualistiska briljansen - var är den?

Vilka är det som burit laget? Fredrik Ljungberg, förstås, men också Tobias Linderoth, Teddy Lucic, Olof Mellberg. Och Marcus Allbäck. Vilka är det som överraskat oss mest? Teddy, Niclas Alexandersson.

Om två dagar spelar Sverige en gigantisk match på Allianz Arena i München, och det kommer att vara som om inget hänt de senaste fem åren.

Organisation, ordning, lagarbete, en försiktig första kvart. Revolutionen kommer inte att tv-sändas.

Femton år sedan

På andra sidan står ett Tyskland som är så dräktigt att det knappt kan andas.

Jag älskar dem för det.

På min tv rullar bilder av ett Tyskland som viftar flaggor som de inte gjort på femton år. En färsk prognos visar att VM-framgångarna lär lyfta butiksförsäljningen med 20 miljarder kronor och bryta en femårig negativ trend.

Hela landet bubblar av ett självförtroende och en nationalism som inte doftar unket, och i en talkshow på ZDF sjunger publiken allsång till gitarr:

- Es gibt nur ein Jürgen Klinsmann, det finns bara en Jürgen Klinsmann.

För inte särskilt länge sedan ansåg en majoritet av tyskarna att det var exakt en för mycket - men gruppspelet i VM har förändrat allt. Det är verkligen Ett Nytt Tyskland som forsar fram. Ingen är särskilt rädd för dem, många tycker om dem - förmodligen hänger det ihop.

Importerad psykolog

Jag får aldrig nog av bilderna av hur de tyska spelarna dansar runt med gummiband, pinnar och något som ser ut som avancerade massagestavar i nyskapande övningar som Klinsmanns amerikanske fysiolog Mark Verstegen importerat.

Jag har aldrig sett något sådant förut. Och jag har aldrig sett ett sådant här tyskt lag förut.

1998 spelade de med åtta spelare som var på väg att döda fotbollen; det var Kohler och Wörns, Heinrich och Jeremies, Hamann och Tarnat, och jag menar allvar, fotbollen var tvungen att ta igen sig på ett vilohem i Schweiz efter deras matcher. I förra VM hade de fått en Ballack, en Schneider och den rolige Neuville, men det var ändå bara ett steg på vägen mot det här.

Klinsmanns Tyskland har släppt alla spärrar.

Det är fyrbackslinje med en hyperoffensiv Lahm, och ett gäng spelande mittfältare med fart och ambitioner.

Tappat efter skada

Nu som alltid har de en överjävlig huvudspelare längst fram, men Klose är mer atletisk än Oliver Bierhoff - och Tyskland slår ändå inte bara inlägg hela tiden. Mittbackarna är inte kvicka, men jag har alltid varit förtjust i Christoph Metzelder som har den där svårbeskrivliga egenskapen att han s e r u t som en perfekt mittback (som Van Buyten, Kompany). Han har tappat efter hälskadan, men jag gillar honom ändå mer än monstret Huth.

Är Tyskland ett roligt lag? Ja.

Är de ett revolutionerande nytt lag? Ja.

Är de ett bra lag? Ja, men fråga mig inte hur bra. Tyskland har inte vunnit mot någon riktigt tung motståndare på sex år, och de har inte testats av någon den här gången heller. De har all anledning att vara lite fundersamma inför matchen i München på lördag.

Tyskarna tror på det nya Tyskland.

Men de vet lite för mycket om det gamla Sverige för att känna sig säkra.

Läs också:

Simon Bank