Niva: Ronaldos saga, hans cirkel som ska slutas – på egna ön

Foto: AFP
Ronaldo anländer till Madeira med EM-bucklan på flygplatsen som snart bär hans namn. Till höger besöker en liten pojke stjärnans staty i Funchal.
FOTBOLL

FUNCHAL. Avståndet i verkligheten är en sak, avståndet i ditt huvud är en annan – men från missbrukarhuset i fattig­kvarteren på Madeira var det långt precis överallt, på alla sätt du överhuvudtaget kan tänka dig.

Cristiano Ronaldo erövrade världen ändå.

I kväll är han tillbaka där allt började, och väldigt få har behövt resa så långt för att komma hem.

I några timmar flyger vi rakt ut över den blåa Atlanten, ­innan planet till sist dyker och manövrerar sig ner på en av Europas mest svårbemästrade landningsbanor.

Vi är faktiskt några av de allra sista som tar mark på Madeiras flygplats. Från och med i morgon heter den ju inte så ­längre, utan blir då officiellt Aeroporto Cristiano Ronaldo.

Hans flygplats, hans ö.

Hans saga, hans cirkel som ska slutas.

Ändå är det inte helt enkelt och okomplicerat här heller. Det är ju nästan aldrig det.

Hemma i Sverige brukar det heta att vi är alldeles för dåliga på att hylla våra hjältar, stöpta som vi minsann är i småsint missunnsamhet och Jantelag. Så är det kanske, men när det kommer till relationen till de största fotbollsstjärnorna är det faktiskt ingen skillnad på oss och andra.

Genom åren har jag besökt tjogvis av ordinära kvarter som på ett eller annat sätt fostrat exceptionella spelare. Klimatet varierar och byggmaterialen är olika, men i slutändan finns det alltid mycket mer som binder de här områdena samman än det finns som särskiljer dem.

Den stora världen pågår alltid någon annanstans, fattigdomen är alltid mer eller mindre påtaglig. Och han som en gång var en av dem är inte längre kvar.

Stoltheten finns närvarande, men där finns även den där dubbelbottnade känslan som stundtals riskerar att slå över
i bitterhet. Idolbilderna av honom som tog sig därifrån förstärker ibland vanmakten hos dem som blev kvar.

Underskattad som människa & fotbollsspelare

Utanför Cristiano Ronaldos självförhärligande museum här i Funchal står ju en särskilt självförhärligande staty. Så sent som ifjol vandaliserades den, och stjärnans syster Katia reagerade starkt:

”Jag tycker att det är skamligt med avundsjukan som omringar honom och ursinnet som några tjockskallar visar offentligt. Sorgligt nog bebos min vackra ö fortfarande av frustrerade vildar som borde bo i Syrien bland andra människor som inte respekterar varandra”.

Bakom fasaden och under hårsprejen har Cristiano Ron­aldo lyckats med en av hela den europeiska idrottshistoriens allra starkaste, mest osannolika askungesagor.

Oönskad mamma, alkoholiserad pappa, missbrukande bror. Asbest i taket, kalsonger ärvda av grannfamiljer och släktingar. Ett liv på förhand utmätt bland skuggorna på den isoler­ade ön långt ute i havet. Det är inga förutsättningar som ­föder en tryggt självut­plånande ödmjukhet, som släcker ett brinnande bekräftelse­behov.

Trots alla bucklor och erkännanden tycker jag på fullaste allvar fortfarande att Cristiano Ronaldo är underskattad – både som människa och fotbollsspelare – och jag är övertygad om att det i slutändan är hans teatraliska fåfänga som är huvudanledningen.

Filip Helander får ursäkta...

Den skär i ögonen i de bortglömda barndomskvarteren här uppe på bergssidan precis som den bryts mot svenska folkhemsbrillor, men för egen del var det rätt länge sedan jag ­bestämde mig för att försöka se förbi den.

Jag vill inte låta alla ornamenten skymma själva monumentet. Jag vill inte gå miste om att uppskatta en av fotbollens mest beundransvärda framgångsmaskiner bara för att jag ­irriterar mig på hans manér.

Cristiano Ronaldo kommer hem i kväll. För allra första gången ska han spela en riktig match på arenan som en gång ­födde hans drömmar, och vi som får förmånen att hälsa på gör bäst i att inse hur privilegierade vi är.

Blågult och Janne Anderssons tio ändringar? Hörni, vi får allt lov att återkomma där. Karl-­Johan Johnsson och Filip Helander får ursäkta, men för en kväll är jag faktiskt mer intresserad av dem som Cristiano Ronaldos motståndare än som svenska landslagsmän. Det spelar inte ens någon större roll om han spelar eller inte, om han håller ett tårdrypande anförande eller om han bara rycker avmätt på axlarna.

It’s his party and he cries if he wants to, plays if he wants to. Hans flygplats, hans ö, hans match. Vår lott att på ett eller annat sätt hantera vår beundran.


Sportbladet på plats där allting började – läs dokumentet om Ronaldos mörka uppväxt: ”Jag ville ha en annan pappa”