”Jag vill inte bara vara hon som var sjuk”

Av: Johan Håkansson

Publicerad:
Uppdaterad:

UMEÅ. Sarah Mellouk höll på att gå under av det monster som vi kallar för ”ätstörningar”.

En vidrig tid som hon har bestämt sig för att prata öppet om.

– Men snart vill jag bara vara fotbollsspelaren Sarah. Inte hon som var så sjuk.

Sarah Mellouk från Trelleborg var superlöftet som debuterade i Damallsvenskan redan 2013 som 15-åring.

Redan året efter tog hon det, för en skånetjej, vågade steget att flytta ända upp till Umeå för att på allvar bli en etablerad toppspelare i Sverige. En tid som började så bra och som hon än i dag minns enbart med värme.

– Jag har nog aldrig trivts så bra. Jag tyckte om klubben, skolan, hela grejen med att klara sig själv. Alla var så trevliga.

Hon fick eftertraktad speltid och började även att lära sig att ta ansvar på planen, att vara en viktig spelare som fanns där, fullt närvarande, i match efter match.

Sarah Mellouk är tillbaka i allsvenskan efter flera mardrömslika år.
Foto: SIMON ELIASSON
Sarah Mellouk är tillbaka i allsvenskan efter flera mardrömslika år.

LÄS VIDARE

Kommentaren som startade allt

Det var under hennes andra år i Umeå som mardrömmen började. Och Sarahs historia liknar så många andra unga människors. Något triggade igång sjukdomen och i Sarah Mellouks fall räckte det med en kommentar, som förmodligen var både klumpig och okänslig.

– Jag hade ätit lite väl mycket pizza och gått upp några kilo. Min fystränare sa till mig att jag var tvungen att få fart på fettförbränningen.

Det räckte.

– Varför just jag? Jag vet inte, men förmodligen var det något som fanns i mig.

Foto: SIMON ELIASSON
En kommentar från en ledare var början på självskadebeteendet.

Efter det kom allt mer av Sarahs liv och tankeverksamhet att kretsa kring just detta – att bränna fett och gå ner i vikt. Till en början för att hon ville bli bäst i fotboll och trodde att hon gjorde vad som krävdes. Men med tiden kom vikten och detta att bränna fett att bli viktigare än själva fotbollen. Och till sist kunde hon inte en spela fotboll längre. Faktiskt var det inte mycket hon kunde göra alls.

– Jag har vaga minnen från den här tiden eftersom hjärnan slutade fungera som den ska.

Kan du beskriva hur en dag kunde se ut under den här tiden?

– Jag klev upp på morgonen och for genast ut och sprang en mil. Sedan satte jag mig och mätte och vägde min frukost. Sedan gick jag till gymmet. Allt handlade om vad jag skulle träna och äta. Jag hade svårt med både kompisar och skolan.

När det var som värst vägde jag 40 kilo

Sjukdomen kom inte över en natt. Och till en början var viktminskningen något som hjälpte henne. Hon märkte att hon rörde sig snabbare och lättare. Men ändå hade det börjat ta över hennes liv och hon skulle komma att sjunka betydligt djupare än så.

– När det var som värst vägde jag 40 kilo. Då hade jag gått ner 25 kilo. Kollar jag bilder på hur jag såg ut då så ser jag fördjävlig ut. Men jag såg det inte då.

Foto: SIMON ELIASSON

Vi sitter nere vid den vackra älven som går genom Umeå, det är en alldeles strålande sommardag och Sarah är en rolig tjej som sprudlar av energi. Hon gillar att skoja och småflamsa, men så fort hon berättar om det förflutna förvandlas både hennes ögon och ansikte och hela kroppen sätts liksom i spänd försvarsposition.

– En dag vaknade jag upp med enormt mycket mer ångest än normalt. Det var som om allt verkligen kom över mig och jag förstod då att det här inte gick längre.

”Jag har honom att tacka för allt”

Hon berättar om hur hon flyttade hem till Skåne. Och sedan till Göteborg för att bo med sin pojkvän Gustav, som hon träffat i Umeå.

– Det måste ha varit hemskt och frustrerande för honom och som med många andra sjukdomar blir man väldigt bra på att ljuga.

– Men Gustav fanns alltid där för mig och utan honom vet jag inte hur det hade gått. Jag har honom att tacka för allt.

Det är onekligen starkt att lyssna till hur hon berättar hur hon fick börja följa med sin pojkvän till hans arbete varje dag, bara för att få sitta med, att börja prata med folk och att sitta med när de åt.

Där någonstans började på allvar vägen tillbaka. Hjärnan började så sakta fungera normalt igen och så småningom även kroppen.

Foto: SIMON ELIASSON
TILLBAKA. Efter återkomsten till Umeå är det allsvenskan som gäller 2020.

När hon väl kunde börja spela fotboll igen var det inget stort steg att gå från några matcher i division 3 till att spela ettan med Jitex.

– Kroppen mindes ju vad elitfotboll är för något. Och när konditionen och styrkan kom tillbaka så var det inte så svårt.

Förra året återvände Sarah Mellouk till Umeå och var med om att spela upp laget i Damallsvenskan.

Var det aldrig något som oroade dig – att flytta tillbaka till den stad där du blev sjuk?

– Nej, jag har aldrig tänkt så. Det var snarare så att jag ville tillbaka. Jag trivdes ju så oerhört bra här. Umeå känns faktiskt mer hemma än Skåne i dag.

Sarah Mellouk har en algerisk pappa och en svensk mamma. Hon berättar att det var väldigt religiöst under hennes barndom.

– Men det slutade jag med när mamma och pappa skildes.

Var bor din pappa i dag?

– I London.

Har ni bra kontakt?

– Nej, det har vi inte.

Foto: SIMON ELIASSON

Men den tidiga religiösa barndomen är inte helt utraderad. Bland annat ägnar Sarah en stund före varje match åt en ritual där hon säger några meningar på arabiska. En form av bön. Exakt vad hon säger vill hon inte avslöja.

– Men det hjälper ju ändå inte, säger hon och skrattar. Och jag tror inte att Gud bryr sig om vad som händer på fotbollsplanerna. Men det har blivit något jag alltid vill göra.

Fintar bort Sportbladets reporter

Om hennes pappa är frånvarande har resten av hennes familj varit väldigt viktig för henne. Det räcker med att se henens tatueringar för att förstå det. Även om hon börjar med att dribbla upp Sportbladet på läktaren när vi frågar om vem Adam är, som står stort på hennes vänstra arm.

– Det är mitt ex, säger hon snabbt.

Tankar av medlidande hinner ju gå i reporterhjärnan om vad man kan göra som ung och kär, men när hon möts av ett ”Oj”, skrattar hon bara.

– Nejdå, det är min storebror. Haha, det var bara så roligt att driva lite.

På höger arm finns mamma Therese och lillasyster Samiras namn.

Dessutom finns ett lejon (hennes stjärntecken) och intill det står ”mormor och morfar” – två personer som alltid varit ett viktigt stöd.

Foto: SIMON ELIASSON
Familjen finns alltid nära – både i hjärtat och på armen.

I dag har Sarah Mellouk hunnit bli 21 år och hon är redo för damallsvenskan igen. Men nu är plattformen en helt annan. Hon är inte bara ung och lovande längre. Hon har spelat i Sveriges U 23-landslag och ska vara med om att bära det här laget mot ett nytt kontrakt.

– Jag har aldrig varit i så bra fysisk form som jag är nu. Jag känner mig verkligen redo.

Har inga världsstjärnor som Rosengård och Göteborg

Vad blir din roll?

– Förhoppningsvis ska jag ha en viktig roll. Men alla måste verkligen prestera, för vi har inga världsstjärnor som Rosengård och Göteborg. Min uppgift blir att tunnla, haha. Det finns inget bättre än att tunnla. Nä, allvarligt, jag vill vara en spelare som producerar mycket. Helt många assists. Jag är bra på att hitta in med bra passningar.

Passningar som gärna får förvaltas av Therese Simonsson, nyförvärv från AIK.

– Hon och jag hittar varandra bra.

Aldrig ställt ledaren mot väggen

Vad har Umeå för målsättning?

– Vi har inte pratat om mål. Vi ska göra det så bra som vi kan. Vi är ju nykomlingar och det är svårt att säga hur vi mäter oss mot de andra lagen. Men vi är ett lag som gör allt för varandra och vi har bra spelare. Får vi allt att klaffa så kan det gå jättebra.

Jag märker ju att du tycker att det är klart roligare att prata om nuet. Men jag har faktiskt ett par frågor jag skulle vilja avsluta med angående din sjukdom. Är det okej?

– Jadå.

Har du någonsin pratat ut med den ledare som sa de där orden som triggade igång allt?

– Nej, och jag har inte känt något behov heller. Jag var länge både skitarg och frustrerad, men ju längre tiden går så förstår jag att jag inte kan skylla allt på en enda person. Jag är besviken på sättet som det sades, men jag har också en del i det.

Foto: SIMON ELIASSON

Känner du dig på säker mark nu – eller finns risken att du kan bli sjuk igen?

– Nej, jag är inte alls orolig. Jag mår så bra nu och det finns så mycket jag värdesätter betydligt mer i livet i dag.

Och snart vill Sara Mellouk att rubrikerna hon skapar ska handla enbart om fotboll.

– Jag pratar gärna om det här för jag förstår att det är viktigt och att det är så många som är i den situation jag var i. Men sen vill jag bli bara fotbollsspelaren.

När spelar Sara Mellouk i Sveriges A-landslag?

– Inom tre år.

Publicerad: