Patrik Andersson: Helt obeskrivligt. Vad ska man säga...

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Patrik Andersson.

VAR? FC Bayern München, Tyskland.

NÄR? 2000/01.

1 av 2 | Foto: BILDBYRÅN
Patrik Anderssons glädjefnatt efter den klassiska frisparken mot Hamburg.

/PATRIK ANDERSSON BERÄTTAR SJÄLV/

”Egentligen var det Real Madrid jag skulle till, egentligen var det där jag skulle vinna Champions League. På så sätt börjar den här historien redan sommaren 1997.

Jag var på semester, satt ute i Öresund och fiskade då jag blev uppringd av Jupp Heynckes. Han hade tagit Teneriffa till semifinal i UEFA-cupen, och därför blivit rekryterad till Real Madrid. Nu ville han hämta in mig som den mittback som skulle komplettera Fernando Hierro, och jag tyckte självfallet att det var otroligt smickrande.

Själv upplevde jag att jag hade börjat köra fast lite i Borussia Mönchengladbach. Jag hade kommit dit 1993, och då var Gladbach en förening på uppåtgående. Under de första åren där hade vi ett väldigt bra lag, och i en enskild match kunde vi konkurrera med alla.

Min personliga utveckling tog verkligen fart efter VM 1994. Jag testades enormt, men växte hela tiden och kände att jag kunde konkurrera med de bästa. Vi hade en tränare som hette Bernd Krauss, och hans modell innebar att mycket landade på individen. Det var många matcher-i-matchen, så det gällde att vinna din egen duell och kamp.

Vi hade några fina år, men sedan kände jag att vi hade nått taket, att vi inte kom vidare. Bosmandomen gjorde så att gapet till de finansiellt starka klubbarna bara blev större och större. I Gladbach spelade vi på gamla Bökelberg, med bara 8 000 sittplatser. Det blev inga stora intäkter, och vi kunde inte heller göra några tunga transfers.

Så när Real Madrid hörde av sig hade jag redan funderat ganska mycket på min egen utveckling, min egen framtid. Vad var nästa steg? Madrid verkade idealiskt. Det första jag gjorde efter att Jupp Heynckes hade ringt var att flyga ner till Mönchengladbach. Jag tog ett möte med Rolf Rüssmann som var general manager, och bad dem att lösa mig från mitt avtal. Men tyvärr så nådde vi ingen lösning. Klubben vägrade släppa mig, och jag fick snällt stanna kvar.

Så Real Madrid tog in Aitor Kairanka istället, och vann Champions League direkt den säsongen. I Borussia Mönchengladbach klarade vi precis kontraktet. Martin Dahlin hade redan lämnat, och nu lämnade Stefan Effenberg också. 1998/99 hade vi därför en trupp som inte alls var konkurrenskraftig, och då trillade vi ur Bundesliga.

Nu fanns det inte längre någon diskussion. Nu behövde jag komma vidare.

Foto: ITSUO INOUYE / TT NYHETSBYRÅN
Ronaldo, Hierro, Raul och Salgado i Real-tröjan 2002.

Under de här åren hade både Dortmund, Kaiserslautern och Stuttgart legat på mig om en övergång, men från början kände jag mig så lojal mot Borussia Mönchengladbach att den enda flytt jag kunde tänka mig var en som gick utanför Tysklands gränser. Relationen till klubben och fansen var så stark. Men i och med att vi ramlade ur blev läget ett annat. Då skulle jag inte behöva åka tillbaka till Bökelberg och spela i en annan tröja, och då kändes det helt okej.

När FC Bayern kom in var det egentligen självklart från första stund. Jag hade fått uppleva dem och deras kraft på nära håll, fått möta laget och följa klubben. I Tyskland har de en särställning – de är klubben som alla vill gå till – så för mig var det inte något snack. Inget annat var intressant längre.

Förmodligen var FC Bayern redan Europas bästa lag när jag kom dit, sommaren 1999. De hade vunnit Bundesliga med 15 poäng, och borde ha vunnit Champions League också. Men de tappade mot Manchester United på Camp Nou – otroligt eftersom det egentligen borde ha varit 3-0 snarare än 1-2 – och till råga på allt så förlorade de tyska cupfinalen på straffar också.

Så jag kom till en klubb med stark revanschlust, men med ett lag som i stort sett var intakt. Det var bara Thomas Helmer som flyttat till England, och jag som skulle fylla luckan efter honom. Men mitt första riktiga samtal med Ottmar Hittzfeld hade jag under det första träningslägret vid sjön Tegernsee, och han sa ju bara: ”Det finns inga garantier här, utan du måste bevisa dig för att ta din plats i laget”.

Från början var det inte helt enkelt. Efter VM 1994 hade jag bidragit till att Borussia Mönchengladbach blel det första laget i Tyskland att spela rak fyrbackslinje med zonförsvar. Så funkade det inte i FC Bayern. Hittzfeld hade haft sina största framgångar med en libero och två mandecker, två man-man-spelare. Han hade vunnit Champions League i Dortmund med Matthias Sammer som libero bakom Júlio César och Jürgen Kohler.

I Bayern var utgångsläget att Lotthar Matthäus spelade libero. Men han spelade inte som en klassisk libero, utan han låg nästan alltid framför de markerande backarna. Det gjorde att det blev väldigt svårt att spela markerande mittback, för i den rollen hade du ingen support.

Redan från början kände jag av att det fanns två läger där. Ett med Matthäus, ett med Oliver Kahn och Stefan Effenberg.

Matthäus status var oerhört stark. Han var extremt populär bland fansen, och dessutom styrde han medierna som han själv ville. Han var fortfarande en fantastisk fotbollsspelare, men det var ändå mycket runt honom som var komplicerat. Dels var det allt det här med hur han påverkade vår formation, men sedan var det också hans position i omklädningsrummet. Redan från början kände jag av att det fanns två läger där. Ett med Matthäus, ett med Oliver Kahn och Stefan Effenberg. Motsättningarna sträckte sig egentligen hela vägen tillbaka till EM 1996, när Tyskland vann turneringen utan Matthäus.

I mars 2000 lämnade flyttade sedan Matthäus från Bayern till USA. Vi tappade såklart vissa saker, medan annat blev lite enklare. Det blev mer harmoni i omklädningsrummet – behövde inte tassas runt – och vi gick över till en fyrbackslinje med renodlat zonspel. På så sätt vann vi både ligan och cupen. Under Champions League-spelet slog vi Real Madrid tre gånger också – vann med både 4-1 och 4-2 i gruppspelet – men till sist torskade vi fel semifinal mot dem. Men det satte sig en trygghet den här våren som jag både bidrog till och hade nytta av.

Sommaren 2000 värvade vi sedan in Ciriaco Sforza. Jag såg honom egentligen inte som en försvarsspelare, men ibland använde vi honom som spelförande libero och var därför tillbaka i ett litet tvivel hur vi egentligen skulle formera oss.

Men vi vann tyska Ligacupen med 5-1 mot Hertha Berlin i finalen, och vi vann den här Opel Master Cup i konkurrens med Galatasaray och Manchester United. Efter det inledde vi säsongen med åtta segrar på de nio första matcherna, så vi var kontinuerligt formstarka.

1 av 4 | Foto: ARNE FORSELL / BILDBYRÅN
Alvaro Santos i duell med Patrik Andersson.

Champions League inleddes med att jag fick åka tillbaka till Skåne, till ett regnigt Helsingborg. Medan det fortfarande bara stod 1-0 till oss blev Kuffour utvisad, samtidigt som HIF fick straff. Men efter alla år tillsammans med Rolle Nilsson i landslaget visste jag ju hur han ville slå sina straffar, så vi hade faktiskt snackat med Kahn om det inför matchen. ”Stå kvar bara, så räddar du den”.

Det gjorde han ju, och även om vi sedan spelade resten av matchen med tio man så vann vi rätt bekvämt, gick upp till 3-0 innan de fick göra ett sent reduceringsmål. Det var enligt plan. Jag hade släkt och vänner på läktaren, och det är klart att det låg lite prestige i att jag inte ville falla mot ett svenskt lag.

Turneringen fortsatte sedan mot PSG borta i september. Vi torskade med 1-0, de gjorde ett jävla skitmål i 92:a minuten. Jag spelade med Sforza, och en boll tog på honom och ändrade riktning så att den gick fram till någon snubbe som kunde göra mål. Oliver Kahn blev helt vansinnig, vände upp och ner på omklädningsrummet efteråt.

Han var ju annars en målvakt som kunde göra räddningar när bollen egentligen redan var halvvägs inne. Otroligt bra reflexer, otroligt bra man-mot-man, otroligt träningsflitig – och framförallt otroligt fokuserad. Det var nästan så att man bara lät honom vara i omklädningsrummet, han fick sitta där själv i sitt eget hörn och sin egen bubbla. ”Säg inte fel saker till honom, och säg inte något i fel läge”.

Kahn var vice-lagkapten, Effenberg lagkapten. Utöver dem fanns Jens Jeremis, Carsten Jancker och flera andra drivande tyskar, så det var ett starkt omklädningsrum.

Foto: CHRISTOF STACHE / TT NYHETSBYRÅN
Oliver Kahn.

Trots att fotboll är en lagidrott så gällde det att försvara sin position. Vi var 22 landslagsspelare som tävlade om 11 platser. Arvoderingen i avtalen var så att 50 procent av den framförhandlade summan var en grundlön – men de resterande 50 baserades på prestation. Du var tvungen att uppnå ett visst antal matcher för att få full betalning. Du behövde kanske spela minst 25 matcher i Bundesliga för att få full lön, så du kan ju tänka dig hur det gick till på träningarna. Fan, det var hårt.

Det var både höga krav och högt i tak. Dagen efter matcherna tog Hitzfeld varvet i omklädningsrummet, och som inte hade motsvarat hans förväntningar och instruktioner höll han ansvarig inför alla de andra. Tanken var alltid: ”Måtte han inte stanna framför mig”. Så var det.

Jag hade ont och mådde dåligt på flyget tillbaka, men gick inte på toaletten förrän jag var hemma i huset i München. Då kissade jag blod.

I början av november åkte vi oväntat ur cupen på straffar mot Magdeburg från tredjeligan. Det var såklart underkänt, och vi fick mycket stryk både internt och i pressen – men i matchen direkt efteråt gick vi sedan ut och slog Borussia Dortmund med 6-2. Och för mig sa den reaktionen mer om oss än nederlaget gjorde.

Min egen säsong fick en första vändning i ligamatchen som följde därpå. Schalke borta – en sorts tidig seriefinal – och jag hade tidigt en duell med Émile Mpenza, som ju gjort mål mot Sverige i EM-premiären samma sommar. Något gick sönder där, något gjorde väldigt ont. Men ibland är man ju jävligt korkad. Jag tänkte att jag skulle bita ihop för att gynna laget, men det var ett tankesätt som allt som oftast varken gynnade laget eller dig själv.

Det blev en hård match – vi förlorade med 3-2 – och under en sådan match tappar du så mycket vätska att du inte går på toaletten efteråt. Jag hade ont och mådde dåligt på flyget tillbaka, men gick inte på toaletten förrän jag var hemma i huset i München. Då kissade jag blod.

Klockan var kanske halv elva på kvällen, men jag ringde vår fysioterapeut som kom och hämtade upp mig och så åkte vi direkt till sjukhuset. Det visade sig att jag hade fått en blödning i njuren, och det innebar ju att jag inte fick vara igång på ett tag.

Jag hann göra något inhopp innan ligan tog vinteruppehåll, men medan jag var borta så kom laget in i en period då Ottmar återigen letade litegrann efter rätt formation och uppställning. Han testade Jeremies som libero några gånger, och ibland lät han Sforza spela där. Jag var lite in och ut ur laget, och så såg det sedan egentligen ut fram till slutet av februari då vi åkte till Moskva för att möta Spartak i Champions League.

När vi kom dit och skulle träna hade de inte slagit på planvärmen, så mattan var helt frusen. Men vafan skulle vi göra? Vi behövde ju träna, så vi kasade runt där. Dagen efter när det var match slängde de ut sånt här grönt pulver över planen, bara för att det skulle se bra ut på tv.

Men vi vann matchen klart, höll nollan med en rak trebackslinje där jag spelade tillsammans med Samuel Kuffour och Thomas Linke. Vi spelade zon, och släppte över motståndarna till varandra utifrån hur de rörde sig. Bixente Lizarazu tog korridoren till vänster, och Willy Sagnol den till höger. Det satte sig, så från Moskva spelade jag egentligen alla matcher hela vägen in i mål.

Ändå gick vi på en riktig smäll i Champions League-matchen som följde, en 3-0-förlust i Lyon. Jag tyckte ändå att vi höll matchen uppe hyfsat, men målen bara small in bakom oss. Kutym var att vi hade en bankett med sponsorer och andra efter Champions League-matcherna, och på dem hölls det alltid tal. Den här gången fick vi en sån otrolig sågning av Beckenbauer eller Rummenigge – värsta sågningen någonsin – och dagen efter var egentligen en sådan dag då man inte borde läsa tidningen. Men jag kommer ihåg att en tidning hade ställt upp hela laget, och givit var och en förslag på alternativa yrken att sadla om till nu när vi bevisligen inte dög som professionella fotbollsspelare. Någon skulle bli snickare och någon skulle bli slaktare och någon skulle bli smed, eller vad det nu var.

Jag tyckte att klubbledningen var otroligt duktig på att känna av när det var dags att trycka på. Och det fanns ju en respekt för ledningen bland spelarna, för människorna som kommunicerade var ju en Beckenbauer, en Rummenigge eller en Hoeness. Alla hade de haft väldigt fina spelarkarriärer – spelat VM-finaler allihop – och dessutom så hade de varit med och byggt upp den här klubben. Det var någonstans helt okej när de kritiserade oss, för de hade förtjänat rätten att göra det.

Foto: Clive Brunskill / Getty Images Europe
Patrik Andersson och Thierry Henry i bakgrunden.

På den här tiden bestod Champions League av två olika gruppspel, och efter förlusten i Lyon var vi piskade att vinna mot Arsenal för att överhuvudtaget gå vidare från det andra. Arsenal var ju väldigt bra, men vi kontrollerade matchen och vann välförtjänt. Alltmer blev det tydligt att det här var ett signum för det här laget – att vi klarade av att prestera under press, att vi vann de matcher vi verkligen behövde vinna.

Vi hade otrolig spets i laget också. Idag kanske de stora klubbarna mäktar med att ha tre kanoner i sina trupper innan det blir för dyrt, men i vår offensiva uppställning hade vi sju, åtta man som alla var väldigt duktiga på absolut högsta nivå. Giovane Élber, Paulo Sérgio, Roque Santa Cruz, Mehmet Scholl, Carsten Jancker, Alexander Zickler, Hasan Salihamidžić.... Vi kunde alternera mellan dem, spela med två anfallare eller med tre anfallare. Det var grymt, otroligt imponerande.

I kvartsfinalen lottades vi sedan mot Manchester United. Det var väldigt bra matcher – böljade fram och tillbaka med väldig intensitet – men totalt sett hade vi faktiskt bra kontroll på dem också. Efter den första matchen sa jag att det var min bästa match för FC Bayern, och fram till den punkten var det så. Men det skulle komma fler matcher.

Från mitten av mars eller så var egentligen varenda match en final. Vi behövde tömma oss otroligt mycket i Champions League under veckorna, och då var det svårt att sedan vara 100 procent där till helgen också. Men var du inte noggrann i duellerna kunde du torska de matcherna. Inför matchen mot Manchester United mötte vi Werder Bremen, och mot ett sådant lag har du inte råd med att ligga på 90 procent. Vi föll med 3-2.

På andra sidan av Old Trafford skulle vi sedan möta Dortmund och Schalke direkt efter varandra, och där var vi på väg att tappa ligan. Mot Dortmund blev det en helt bisarr match. Vi spelade med nio man i mer än en halvtimme. Effenberg blev utvisad, Lizarazu blev utvisad – och precis alla i laget blev varnade förutom jag. Från den matchen fick vi med oss 1-1 med ett litet nödrop, men mot Schalke förlorade vi med 3-1. Vi led i ligan i det här läget, och i och med att Schalke besegrade oss tog alla för givet att de skulle vinna hela Bundesliga.

Men vi vann ett par matcher, och på så sätt klamrade vi oss kvar i kampen då det bara var tre omgångar kvar. Till att börja med behövde vi besegra Leverkusen borta, och på den här tiden var det ett riktigt starkt lag.

När vi spelade i Leverkusen bodde vi alltid i Düsseldorf, och åkte från hotellet till arenan med poliseskort. Men den här gången tänkte Paulo Sérgio – som spelat i Leverkusen – att vi skulle ta en genväg. Så poliseskorten fortsatte rakt fram, men vi tog av och hamnade i ett bostadsområde med höghus. Och där var det så jävla trångt att vi körde fast med bussen.

Normalt sett ville vi vara på plats på arenan minst en timme före matchen, men den här gången kom vi väldigt sent. Det var bara att dressa om snabbt som fan, värma upp kort – för sedan var det match. Men vi avgjorde den sent – Roque Santa Cruz på nick i 87:e – och lyckades på så sätt hänga kvar i kampen om ligatiteln en vecka till.

Fortfarande var dock läget svårt. På något sätt behövde vi knapra in poäng på Schalke, och i den näst sista omgången såg det mörkt ut ännu en gång. Matcherna gick parallellt, och med bara några minuter kvar hade vi bara kryss mot Kaiserslautern samtidigt som Schalke höll sin poäng i Stuttgart.

Men då avgjorde Alexander Zickler för oss på stopptid, och så gott som samtidigt släppte Schalke in ett mål mot Stuttgart. På något sätt förstod vi vad som hade hänt nere på planen, och det är ett otroligt starkt minne. Det var helt sanslöst hur det hade svängt, för på en enda minut hade initiativet i kampen om Bundesliga svängt tillbaka till oss.

Sportbladets framsida dagen efter matchen mot Hamburg.

I och med de här resultaten skulle det räcka för oss med en poäng i Hamburg på den sista dagen, och det var vi ganska övertygade om att vi skulle klara. Därför gick vi in för att bara kontrollera matchen och spela av den, vilket egentligen kanske var ett misstag.

Carsten Jancker gjorde visserligen ett korrekt mål som blev bortdömt, men sett över hela matchen var det inte speciellt många chanser åt något håll. In i den 90:e minuten, vi är några få minuter från titeln. Men då var det en hel situation med hafsigt försvarsspel där vi inte fick undan bollen, och när den sedan kom in igen hade vi tappat positionerna. Jag försökte rädda upp läget med att plocka upp Sergej Barbarez, men var sen in och kom därför heller aldrig ens upp i nickduellen.

Mål för Hamburg.

Alla trodde såklart att säsongen var över, men jag kommer ihåg hur Oliver Kahn hämtade ut bollen ur nätet och rusade upp med den till mittpunkten. Allt framåt bara. Både jag och Kuffour flyttades upp, och vi hade någon tilltrasslad situation innan vi så fick en sista möjlighet genom en indirekt frispark.

Så som jag såg det var det ett korrekt domslut. Även om det var tajt så var det en kontrollerad bakåtpassning tillbaka mot Mathias Schober, och jag fattade aldrig varför han plockade upp den. Han hade bara kunnat skicka den med fötterna, så hade matchen varit slut.

Effenberg pekade bara på mig och sa: ”Du får ta denna”. Han hade själv haft ett antal misslyckade frisparkar i matchen, och ingen av de andra som brukade skjuta var på planen. Scholl var utbytt, Tarnat hade blivit kvar på bänken. Och sedan hade ju definitivt jag och ”Effe” en speciell relation sedan tiden i Gladbach. Han hade sett mig slå ett antal frisparkar och göra ett antal mål där.

Det var rätt irriterat runt hela situationen. Oliver Kahn var uppe och höll på, så avbrottet innan frisparken skulle slås blev ganska långt. Tusen tankar hann gå genom huvudet: ”Vad är prioriteringen här?”. Jag landade i att jag inte skulle ha mycket tid, så det gällde att ta kort ansats, komma snabbt till boll, försöka få en så bra träff som möjligt och hålla bollen lågt. ”Den kan alltid ta på någon”, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Sedan är det ju små marginaler när historien skrivs, för Hamburg bytte ut Mehdi Mahdavikia på stopptid och satte in Andreas Fischer istället. De ställde Fischer vid stolpen – men han tryckte muren inåt samtidigt som han själv ryggade. Jag hann se att Stig Töfting och Nico-Jan Hoogma kom från andra hållet, men Fischer gjorde så att det blev en lucka.

Och där försvann bollen in.

Helt obeskrivligt. Vad ska man säga... Precis i själva jublet efteråt var extasen så stark att jag egentligen inte hade någon möjlighet att uppfatta vad som hände, så jag har behövt titta på tv-bilderna i efterhand för att förstå alla reaktioner. De filmade bänken, Ottmar, Hoeness, Beckenbauer och Rummenigge, och att se hur folk i kostym tappade besinningen fullständigt var bara helt galet.

Än mer emotionellt blev det sedan med tanke på hur det samtidigt var i Gelsenkirchen där Schalke spelade. Fansen där hade blivit felunderrättade om att allt redan var klart, så tusentals människor hade stormat planen för att kramas och fira. Men så kom vår match upp på deras storbildsskärm, och alla där fick stå och titta på samtidigt som jag slog in frisparken och deras titel försvann.

Helt sanslöst. Att överhuvudtaget hitta ett emotionellt starkare ögonblick inom fotbollen är nog svårt.

Foto: FC Bayern TV
Patrik Andersson bombar in frisparken som ger ligatiteln.
Foto: FC Bayern TV
Foto: HERIBERT PROEPPER / TT NYHETSBYRÅN
Jublet efter frisparken.

Samtidigt är FC Bayern en klubb där euforin snabbt får en lite annan färg. Även om det var en otrolig glädje så fanns absolut en stark lättnadskänsla också där. Hur mycket det än kan tvistas kring om titeln var välförtjänt eller oförtjänt så hade vi i alla fall uppfyllt det som alltid är minimikravet i Bayern: Ett mästerskap.

Direkt efter matchen behövde vi sedan flytta fokus någon annanstans. Vi hade en stilla middag på Am Seehaus i Tiergarten på kvällen, men dagen efter flög vi ner till Milano.

Mitt under den här vilda Bundesliga-spurten hade Champions League fortsatt, och vi hade tagit revansch från året före genom att slå ut Real Madrid i semifinalen. De var regerande mästare – hade Figo och Raúl – men ändå var min upplevelse att vi aldrig riktigt var hotade. Och det trots att vi själva var ganska långt ifrån att vara ordinarie.

Hela den här våren hade Ottmar ständiga utmaningar. Vi hade flera spelare som var väldigt aggressiva, och därför ofta blev avstängda. Jag tror att Effenberg var avstängd både i måstematchen mot Arsenal, i seriefinalen mot Schalke och i den avgörande semifinalen mot Real Madrid. Och så hade vi rätt mycket skador, men trots att vi hela tiden behövde anpassa uppställningen så lyckades vi göra resultat. Det blev aldrig lugnt – men ändå lyckades vi hålla ihop allt.

Ottmars skicklighet låg i att ta ut precis det lag som var bäst för stunden. Han kunde anpassa både spelsättet och uppställningen utifrån vilka spelare som var tillgängliga. I den avgörande semin mot Real Madrid var alltså Effenberg avstängd och Thorsten Fink var skadad, så vi fick spela med Jens Jeremies och Owen Hargreaves på mittfältet. Hargreaves hade kommit in i laget bara en månad tidigare, men han var jätteduktig och Jeremies gjorde till och med mål.

Foto: FELICE CALABRO' / TT NYHETSBYRÅN
John Carew i duell med Patrik Andersson i Champions League-finalen 2001.

I Champions League-finalen mötte vi Valencia. Det var ett otroligt starkt och bra lag – vi hade spelat oavgjort mot dem två gånger säsongen före – men vi var ändå ganska relaxed. Jag hade stor respekt för Héctor Cupér och visste att det skulle bli tajt, men vi var väldigt trygga i oss själva. Fokus var alltid på det egna laget och den egna prestationen. Vi gick in till matcherna med den här känslan: ”Vi är jävligt bra, och det ska mycket till för att vi inte ska vinna”. Det hängde på oss själva.

Finalen spelades på San Siro i Milano, och faktiskt var det så att det var den arenan där jag gjorde min första internationella stormatch också. Som 18-åring var jag med när Malmö FF slog ut Inter ur Europacupen 1989, och nu skulle cirkeln på något sätt slutas.

När finalen väl började fick vi en mycket olycklig inledning. Efter bara några minuter inträffade en jättemärklig situation. Jag skulle blocka ett skott, och gick ner för att täcka. Sedan fastnade bollen kring min kropp, och många spelare var där som försökte sparka på den. Det var bara allmän kalabalik – tills domaren blåste för straff. Bollen hade liksom tryckts mot min arm, och på något sätt hade han fått det till en avsiktlig hands. 1-0 till Valencia.

För min del blev det en krävande final. Som om det inte vore nog med den där straffen så trampade jag fel också. Jag fick spela den största delen av matchen kraftigt lindad, men jag gick på adrenalin och kände egentligen inget förrän efteråt. Men dessutom blev jag varnad innan första halvlek var slut, och som försvarsspelare är det alltid komplicerat att spela varningsbelastad under lång tid.

Faktum är dock att det här var den enda varningen jag fick under hela den här säsongen, och genomgående i min karriär drog jag på mig ganska få kort för att vara försvarare. Speluppfattningen och spelförståelsen hörde alltid till mina styrkor. Kan du förutse var bollen kommer att spelas in så kan du vara där i tid, och jag hade ofta en klar idé om när jag skulle tackla och om vart bollen skulle ta vägen både före och efter en brytning.

Men i finalen var domarens nivå märklig rakt igenom. Vi fick själva två straffar, och båda var tveksamma. Tyvärr brände Mehmet Scholl den som vi fick redan i den sjunde minuten, för hade vi kvitterat så tidigt hade vi vunnit matchen. Istället fick vi fortsätta jaga. Valencia spelade mest bara tajt – försökte ta läget om det gavs – och gav mer eller mindre bort initiativet. När vi sedan fick vår andra straff klev Effenberg fram och visade ansvar som kapten.

Efter kvitteringen trodde vi att vi skulle kunna avgöra också, men istället gick förlängningen och allt skulle avgöras på straffar. För mig var det självklart att ta en straff ifall frågan ställdes. Genom åren hade jag slagit en del straffar. Jag hade varit ordinarie skytt både i ungdomslandslagen och i Malmö, men i det här läget var det väldigt länge sedan jag slog dem regelbundet.

Är du inne i det blir allt mycket mer naturligt, allt från ansats till hur mycket du ska öppna upp kroppen vid själva bollträffen. Sedan är det ju en sak att träna straffar – något helt annat när det verkligen gäller. Det är så mycket psykologi i allt det här med straffar. Och om du inte är en van skytt så är det lätt att du börjar tänka på fel sätt. Istället för ”tänk att jag får chansen att avgöra” så blir det ”tänk om det blir jag som missar”. Och lite så blev det för mig.

På straffarna som andra slog före mig gick Cañizares till höger hela tiden, så planen var att bara slå den i andra hörnet. Sedan får jag ju erkänna att vare sig bollträff eller placering var bra, så när han väl gick åt rätt håll blev det en enkel räddning för honom. Med facit i hand skulle jag definitivt bara gått på kraft, tagit en kort ansats och bara skjutit hårt.

Så fort Cañizares räddade bollen så bara mörknade allt för mig. Jag har inga som helst minnen från det att han tar straffen till det att jag stod uppe vid mittlinjen igen. Allt blev bara ett töcken.

Jag har alltid varit en perfektionist med väldigt höga krav på mig själv, så det här tog hårt så in i bomben. Även om Kahn räddade nästa straff och sedan vann matchen åt oss så påverkade missen mina känslor även när allt var klart. Jag kunde inte glädja mig fullt ut, och det bar jag med mig ett bra tag. Det retar mig fortfarande, faktiskt. Jag kan tänka: ”Fan, att jag inte tog chansen när jag hade den”.

Sedan inser jag ju att det här är både på gott och ont. Min drivkraft var alltid att jaga det perfekta, och hade jag inte haft det i min karaktär så hade jag aldrig kommit i närheten av någon Champions League-final.

Med allt sammanvägt håller jag min Champions League-titel högst av allt, högre än både Bundesliga-bucklorna och VM-bronset.

Foto: LUCA BRUNO / TT NYHETSBYRÅN
Ottmar Hitzfeld med Andersson till höger om sig.

Efter matchen blev det otroligt sent, sedan flög vi tillbaka till München dagen efter. Vi hade en fantastisk dag. Först var det kortege med ett antal miljoner människor som kantade gatorna, sedan mottagning på Marienplatz och till slut vår officiella segermiddag med fest på kvällen. Men sedan var det slut med firandet.

Nackdelen med fotbollslivet var att det aldrig lämnade något utrymme för att stanna upp och njuta, utan det var hela tiden vidare till nästa, till nästa, till nästa... Dagen efter festen skulle jag först röntga foten, och sedan sätta mig i en bil och köra till Sverige för att inställa mig för VM-kvalmatcher mot Slovakien och Moldavien.

Det första jag sedan gjorde när jag kom fram till Sverige var att ringa Ottmar Hitzfeld, med avsikt att lämna FC Bayern.

Redan i samband med matcherna mot Manchester United hade jag blivit medveten om att Barcelona följde mig. Under våren så ställde de frågan, men fick svaret att Bayern inte villa sälja mig. Då bad min rådgivare Roger Ljung mig att prata direkt med Ottmar, bara för att känna av hur han såg på läget och möjligheterna.

Så den här dagen ringde jag honom för att berätta att det fanns en klubb som var intresserad av att förvärva mig. ”Är det Arsenal?”, frågade Ottmar, för de var i tydligt behov av en mittback. Sedan sa han att han egentligen inte ville släppa mig, men att han ändå skulle fundera på saken under landslagsveckan.

Dagen efter att vi spelat mot Moldavien i Göteborg ringde jag sedan Ottmar igen, men då fick jag bara samma svar. Han ville inte sälja. Samtidigt var det mycket snack om hans eget vara eller icke-vara i föreningen, så jag tänkte att jag borde kolla med någon annan också. Så jag ringde Uli Hoeness redan samma eftermiddag.

Först sa han också nej – ”du får respektera tränarens ord” – men en timme senare ringde de upp och sa att jag hade fått grönt ljus av Beckenbauer och Rummenigge. Jag fick lov att gå till Barcelona, så länge de fick exakt lika mycket pengar för mig som det skulle kosta dem att köpa Robert Kovač från Bayer Leverkusen, 8,2 miljoner euro.

Foto: Cesar Rangel / TT NYHETSBYRÅN
Patrik Andersson presenteras av Barcelona.

Efter åtta år i Tyskland kände jag att det här var en chans för mig att utveckla min fotboll ett hack till, att bemästra det här med possession och snabbt passningsspel. Men framförallt var det ju hela auran runt FC Barcelona, miljön och historiken... För mig som svensk var FC Barcelona något som jag visste fanns där, men som aldrig varit möjligt att ta på. Ingen svensk hade någonsin representerat dem vid den här tiden.

Får du en fråga från FC Barcelona så går det inte att säga nej, men det var ändå med jättepositiva känslor som jag lämnade Bayern. På de två åren jag var där var jag med och vann sju titlar. Jag kände verkligen att jag bidrog och gjorde avtryck, och under ett halvår från mars 2001 och framåt skulle jag själv säga att jag spelade den bästa fotbollen under hela min karriär.

Med allt sammanvägt håller jag min Champions League-titel högst av allt, högre än både Bundesliga-bucklorna och VM-bronset. Det är den svåraste turneringen som finns för en fotbollsspelare, och när jag tittar tillbaka på prestationen vi gjorde för att lyckas så var den helt fantastisk. Bättre än så blev det aldrig, bättre än så kunde det inte bli”.

Foto: LUCA BRUNO / TT NYHETSBYRÅN
Patrik Andersson (i mitten ovanför CL-bucklan) och Bayern München firar Champions League-titeln 2001.
Foto: ALBERTO PELLASCHIAR / TT NYHETSBYRÅN
Publicerad:

LÄS VIDARE