Bohman: Nu prövas AIK:s tålamod

Foto: BILDBYRÅN
Henok Goitom är saknad i AIK.
FOTBOLL

Per Bohmans fem punkter efter J-Södra-AIK (2–1).

1. Norling trygghetsnarkoman snarare än excentriker

Det är sedan Rikard Norlings första sejour som AIK-tränare ganska populärt att beskriva honom som en galen vetenskapsman vars intensiva personlighet spiller över på lagbygget. Att han är typen som aldrig kan sluta mixtra med startelvor, positionsbyten och formationer. Jag tycker att den bilden är mycket förlegad. Sedan det lyckade formationsbytet till 5-3-2 i somras har Norling mer framstått som en trygghetsnarkoman än en experimenterande excentriker. För även om han rent retoriskt är charmigt oberäknelig är själva fotbollsidén konsekvent. Den numera principfaste Norling vilar lugnt i fembackslinjens trygga famn, vilket inte är orimligt sett till att den borgat för vad som åtminstone förra hösten var allsvenskans kanske allra starkaste försvarsspel (även om defensiven varit medioker under 2017).

Att han, till exempel, envist plockar in Nils-Eric Johansson som wingback när det kantkrisar är säkert förståndigt, men ett dunderdefensivt beslut i dubbel bemärkelse. Sådan har han varit sedan återkomsten, Norling. Rätt rimlig, men defensiv.

2. J-Södra pressades ner... men till vilken nytta?

Ett par småintressanta förändringar kunde vi dock skönja mot J-Södra. Nils-Eric Johansson och Daniel Sundgren hade en rejält mycket högre utgångspunkt än som vad fallet mot Hammarby och för första gången på länge kändes det som att AIK spelade med wingbacks snarare än ytterbackar.
Samtidigt: Vill man verkligen ha Johansson som en slags felvänd offensiv bollvinnare just utanför motståndarnas straffområde?

Men det pressade nog Jönköping längre ner i planen än vad Jimmy Thelin hade önskat och skulle ha kunnat vara förödande för hemmalaget om inte AIK var så förbannat... trubbiga.
När Ishizaki, Thern och Blomberg svärmar kring straffområdet blir det emellanåt farligt, men Krpic är fortsatt osynliga mannen, ytterspringrarna inte i grunden offensiva spelare och en frustrerad Kristoffer Olsson (är han stark nog mentalt att spela i AIK eller är det lex Eliasson?) ofta alibispelande som playmaker.

3. J–Södra växte under matchen

Vi bländas alla av de lediga positionsbytena och att varje mittfältsspelare verkligen behärskar så många olika roller på planen. Att Fredric Fendrich ena sekunden droppar ner mellan mittbackarna för att fördela boll och i situationen efteråt är den som är högst uppe av hemmaspelarna när AIK:s backlinje ska pressas gör J-Södra svårlästa. Det är ständiga taktiska finurligheter från Jimmy Thelin som stör mer traditionellt spelande motståndare.

Ändå var jag inte särskilt imponerad av J-Södra under den första halvleken. På grund av ett direkt oansvarigt slarvigt passningsspel – parat med AIK:s höga utgångsläge – pressades smålänningarna ner alldeles för långt ner på egen planhalva.

Efter paus blev det bättre. Mittbackarna Joakim Karlsson och Andre Calisir kunde lika enkelt som Richard Magyar och Joseph Aidoo under derbyt rensa undan AIK:s ofta oinspirerade inläggsfotboll. Mittfältet med Fendrich och Gojani i spetsen var i sin tur älskvärt disciplinerade. Offensivt glimrade Jönköping i ärlighetens namn inte, men det behöver ett fotbollslag heller göra vara när de i princip får två mål till skänks.

4. Förödande med skadad Goitom

Så sent som i slutet av februari var han inte ens intressant för AIK. Först i den elfte timmen – efter att ha berövat Henok Goitom på en vettig försäsong – förbarmade sig klubben över anfallaren, som själv velat tillbaka till AIK under en längre period.
Visst: Björn Wesström kämpade säkert stenhårt hela vintern för att få in andra kvalitetsersättare för Chinedu Obasi och Alexander Isak. Men eftersom han misslyckades – och det till slut ändå blev Henok Goitom – är det lite skit samma.
Och nu står hela laget faller med Goitoms eventuella närvaro till den milda graden att Norling stressade ut honom på planen under inledningen av allsvenskan. Anfallaren var tydlig med att han behövde träningstid på sig att hitta formen, men verkar i stället ha dragit på sig någon typ av klassisk försäsongsskada (sliten?) i mitten av april...

Goitoms frånvaro mot J-Södra var inget mindre än en febrig mardröm för AIK. Som alltså startade med en anfallare i stackars Sulejman Krpic som rört bollen typ femton gånger på fyra matcher. Matchens sista minuter fick vi se den gråmelerade massan Krpic, Avdic och Markkanen lunka runt tillsammans på topp – men jag tror nästan att Nils-Eric Johansson ensam gjorde större nytta i offensivt straffområde än hela anfallstrion tillsammans.

5. Nu prövas AIK:s förtroende för Linnér

Man har förstås imponerats av att AIK vågade satsa på oprövade Oscar Linnér mellan stolparna. Nu prövas dock förtroendet i grunden. Linnér gav mycket lättvindigt bort två mål mot J-Södra, det går inte att komma ifrån. Kritiken blir svidande från supporterleden. Den berättigade frågan kommer att ställas om och om igen: Kan man verkligen unna sig en ung talang i målet i jakten efter det allsvenska guldet?

Finns tålamodet att stå bakom sin unge målvakt inom AIK? Det är en smal sak när allt rullar på, men långt mycket vanskligare när det börjar blåsa. Men tålamodet måste finnas där – allt annat vore kontraproduktivt – för det finns nämligen ingen ersättare av god allsvensk klass i truppen.

Ett prekärt läge, minst sagt.

ARTIKELN HANDLAR OM