Fagerlund: Osäkerheten pyr omkring José Mourinho

avFrida Fagerlund

När mörkret är som värst syns det minsta ljus som tydligast.

Manchester United höll på att skruva upp belysningen på full styrka och ge José Mourinho den skönaste segern i karriären.

Då kom Ross Barkley och tryckte på off-knappen.

Manchester United har Premier Leagues bästa trupp” utbrast Maurizio Sarri på sin presskonferens inför mötet.

Han menade givetvis inte att United har den bästa tränaren eller att det ens är det bästa laget. Säkerligen fanns det även en underton av inlindad förolämpning i utspelet.

Men det är samtidigt inte svårt att förstå vad han menar. José Mourinho anlände till sitt gamla hem Stamford Bridge med en Marcus Rashford som var enastående i Englands historiska seger borta mot Spanien, Romelu Lukaku som har gjort två eller fler mål i åtta av sina senaste 18 landskamper för Belgien, och vår egen Victor Lindelöf som var mer än solid mot VM-sensationen Ryssland förra veckan. För att nämna några.

Hazard visade vägen inledningsvis

Även om det blir anmärkningsvärt i sitt sammanhang så ska det här gänget definitivt, spelare för spelare, kunna kliva ut och utan problem spela jämnt med Chelsea. Det gjorde de också inledningsvis, med hög och aggressiv press som hemligheten bakom. Mot ett sämre lag, i en sämre period, hade de förmodligen lyckats få en tidig ledning.

Men Chelsea är ett bra lag, i en bra period, även om Sarris bygge är långtifrån färdigt. Dessutom har de en spelare som kommer fortsätta växa den här hösten.

Eden Hazard befann sig nämligen i ett parallellt universum i den första halvleken. Var han inte uppe vid offensivt straffområde och ordnade frisparkar i bra läge så stoppade han Marcus Rashford från att löpa hela vägen fram till Kepa Arrizabalaga. Gång på gång fick han stryk, varenda gång reste han sig upp och fortsatte. Det är förmodligen Eden Hazards finaste egenskap som fotbollsspelare.

Det var också Hazard som slog inlägget som Luke Shaw rensade ut till hörna för Chelsea. Lindelöf och Pogba befann sig i den bortre delen av straffområdet när den skulle slås, liksom Antonio Rüdiger. Det är oklart huruvida det berodde på kommunikationsbrist eller bara var ett ärligt missförstånd, men när tysken accelererade mot bollen signerad Willian hängde ingen med, allra minst Pogba. Resultatet blev således att Rüdiger nickade in 1–0 medan United-mittfältaren viftade hjälplöst med armarna.

José Mourinho? Han höll säkert sina i kors.

Foto: DYLAN MARTINEZ / TT

Martial fick upprättelse

Något som ofta definierar lag som är inne i en svacka är att det kan finnas en rädsla för att misslyckas.

Juan Mata var däremot inte rädd. Inte Anthony Martial heller.

Efter att ha forcerat mot Chelseas straffområde tog bollen till slut olyckligt på Jorginho och damp ner rakt framför Martial som dundrade in kvitteringen. Ett efterlängtat mål för en spelare som har väntat, väntat och åter väntat på sin tur. Han var fortfarande hungrig så nästa gång Mata kom med stora kliv och Rashford vinklade fram bollen så var Martial återigen där och fullbordade vändningen. Även om hemmalaget inte var helt utan chanser kändes det helt rättvist sett till matchbilden.

José Mourinho var på väg mot en seger borta mot Chelsea, Uniteds första sedan 2012. Hur opinionen hade svängt efter en sådan vinst kommer vi dock aldrig få veta.

För på bara några sekunder sattes hela Stamford Bridge i brand.

Barkley sänkte José Mourinho

En stund innan hade Ross Barkley klivit in på planen. Denna spelare som anlände till Londonklubben i det tysta, med en enträgen skada som tog lång tid att läka. Vad som skulle hända med honom när Sarri klev in i bilden visste ingen, men nu stod han där, på rätt plats vid rätt tillfälle framför David de Gea. Med matchens sista spark räddade han Chelsea och sänkte José Mourinho.

Samtidigt som arenan exploderade, gjorde även Mourinho samma sak. Någon ur motståndarens stab måste ha sagt något, vad spelar egentligen ingen roll. När tränaren kastade sig upp för att ge igen och därefter blev bortdragen av matchvärdar blev det tydligare än någonsin att det är en människa som känner sig angripen från alla håll och kanter. När han senare visade tre fingrar mot hemmasupportrarna (”så här många titlar har jag”) osade osäkerheten värre än någonsin. Att känna ilska över att bli häcklad är fullständigt normalt, men hade Mourinho hållit huvudet kallt i stället hade han förmodligen kunnat gå vinnande ur matchen ändå. Hans lag gjorde, förutom några defensiva misstag, en bra insats mot en stark motståndare.

En seger hade kortsiktigt räddat José Mourinho, men de långsiktiga problemen (”var är vi egentligen på väg?”) hade knappast reparerats. Även om Manchester United i dag visade att de faktiskt fortfarande kan spela som ett lag även under portugisen.


Se fler höjdpunkter på viafree.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se

Laddar Matchöversikt
ARTIKELN HANDLAR OM