Dum, dummare... Dunne

FOTBOLL

Citys back en säkerhetsrisk

1 av 2 | Foto: Richard Dunne är en mästare på självmål.

Gårdagens snackis i Premier League handlade om ett efterlängtat mål av Andrij Sjevtjenko och en stormatch mellan stolparna av gamle David

James.

Men det finns ju andra målskyttar och målvakter att bekymra sig över:

Som Richard Dunne och Andreas Isaksson.

Det är ju lika bra att varna Isaksson redan nu:

Med såna lagkamrater som Dunne behövs inga fiender.

Jag har för länge sen tappat räkningen på alla pinsamma självmål Dunderklumpen gjort för Manchester City de senaste åren. Jag vet bara att siffran överstiger de sex mål framåt som han faktiskt gjort på sina 298 matcher för klubben.

Han börjar alltmer framstå som motståndarnas farligaste vapen.

Han gör minst två, tre självmål varje säsong, och förra året stod han för en oslagbar bedrift:

När Man City mötte West Bromwich hemma hade gästerna inte ett enda skott på mål. Ändå vann West Bromwich med 1-0.

Orsaken var givetvis att Richard Dunne i slutsekunderna slagit en hård bakåtpassning otagbart i nät.

I årets ligapremiär började han med att styra in en boll i eget mål på Stamford Bridge, och i Wigan i går var det direkt löjligt:

Han satte en klockren nick bakom Nicky Weaver, helt oattackerad, totalt obegripligt. Det såg nästan ut som om han inte kunde låta bli. Trodde han kanske att City låg i anfall?

Det senare vore kanske inte så underligt med tanke på hur förvirrat City öppnade matchen. Efter en minut hade Emile Heskey dundrat in 1-0. Efter fyra minuter hade Dunderklumpen gjort sitt och sänkt sina egna.

Det blev 4-0 till slut, och jag tycker uppriktigt synd om den Andreas Isaksson som går omkring och väntar på debuten för en klubb i fritt fall neråt i tabellen.

Nostalgikerna drömmer

Manchester City spelar utan stolthet, utan passion, utan glädje, utan energi.

Jag fattar inte att ett lag kan se så viljelöst ut, särskilt på bortaplan, med ligans mest engagerade manager vid sidlinjen. Men inte ens Stuart Pearce tycks klara att överföra lite entusiasm till spelarna.

Han heter förresten Pearce, inte Piirs. Trots att alla andra i tv-studion uttalar det rätt fortsätter Arne Hegerfors att säga Piirs, och det måste betyda att han antingen retas eller är korkad.

Man City retar också sina fans med att göra korkade självmål och spela dålig fotboll, det känns som om klubben inte har nån klar identitet eller målsättning längre. Man sitter och längtar efter gamla artister som Asa Hartford och Dennis Tuart. Man längtar till och efter en gammal galen drinkare som Malcolm Allison på tränarbänken, bara för att få lite profil över det hela.

När Andreas Isaksson är spelklar (om tidigast tre veckor) hamnar han i en miljö som i bästa fall kan beskrivas som otrygg. Han kommer garanterat att få mycket att göra.

Å andra sidan kan det vara en fin chans också. Med Isak i målet kanske City ser chansen till en nystart, och om den svenske landslagskeepern bara håller ett extra öga på Richard Dunne så finns det en smula hopp om bättre tider.

David James kände sig överflödig i City och stack till Portsmouth. Där gör han jättesuccé just nu, och hade det inte varit för hans storspel i går hade Chelsea krossat Pompey fullständigt.

Det blev bara 2-1 till slut, men hade kunnat vara mycket mer.

Tillbaka i gammalt gott slag

José Mourinho, som har gått in i en fas av storhetsvansinne igen, skrek "puta" (ett fult ord på portugisiska) åt domare och motspelare från sidlinjen och hoppade groda så rocken fladdrade, men han måste ha varit hur nöjd som helst med hur allt utvecklade sig.

Sjevtjenko fick äntligen göra ett mål och ville ta hela Stamford Bridge i famnen. Direkt efteråt klippte Michael Ballack in 2-0, det var väl nån miljard kronor som presenterade sig där inom loppet av ett par minuter, och startade kramkalas med publiken även han.

Båda stjärnorna varnades för det, vilket måste vara höjden av fjantighet. Det är samma gula kort för en farlig stämpling som kan knäcka ett ben - och för några kramar med fansen. Trams.

Till sist: Aston Villa (med en Olof Mellberg i fin form) är fortfarande obesegrat, men absolut inte nöjt med 1-1 hemma mot Fulham.

Martin O´Neill vill omge sig med gamla vänner (Stilian Petrov och Chris Sutton) och har gett en liten vink om att han gärna skulle se Henrik Larsson i Villa efter nyår.

Det kan han nog fetglömma. Henke behöver varken pengarna eller utmaningen och framför allt behöver han inte staden Birmingham i januari.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM