Simon Bank: Derbyn spelar man inte – derbyn vinner man

FOTBOLL

Gulddrömmar kan sjunka –  och en klubb falla mot botten

De säger att gräset på Friends Arena är som kvicksand, och så är det kanske.

Här kan gulddrömmar sjunka, här kan en klubb trampa sig halvvägs till botten.

AIK–Djurgården, avspark 19.05. Det finns bara plats för elva i räddningsbåten.

Jo, de har alltså tydligen målat gräsmattan grön nu också.

Som om det skulle behövas smink.

Jag skrev det alldeles nyligen, men det finns alla skäl att påminna om vad Roma-tränaren Rudi Garcia sa när han mötte pressen inför sitt allra första Romderby:

– Derbyn spelar man inte. Derbyn vinner man.

I min bransch ingår det att man skriver om storstadsderbyn som fester och publikpartyn, och det finns förstås alla skäl att göra det. När jag gick och la mig i natt hade det sålts 26 000 biljetter till en delvis stängd Friends Arena, varenda en av dem drömmer förstås om fest.

Mådde fantastiskt – då

Men derbyn är ingen fest i vanliga fall.

Och det här är inget vanligt derby.

AIK står 90 minuter ifrån den kollektiva känslokatastrofen att skickas en bra bit bort från guldstriden – av Djurgården. Dif står lika långt ifrån att sparkas en bra bit ner mot ångestträsket där nere – av AIK.

De vill inte spela derby i kväll. De vill vinna.

Minns ni hur det var senast?

Det fanns förstås saker kring Djurgården som förening – en ofattbar dödstragedi – som överskuggade allt i våras, men rent sportsligt mådde klubben fantastiskt. Supportrarna hade gjort Tele2 hemtamt och högljutt, laget hade vunnit två raka matcher, Pelle Olsson bars fram, man hyllades för en anfallsstyrka som kallades seriens bästa, Daniel Amartey var allsvenskans intressantaste försvarstalang och hela klubben surfade vidare på ljudvågen från ett lyckat hockeykval.

AIK? De hade förlorat en hemmapremiär mot IFK Göteborg och stod ett par steg ifrån en traditionsenlig vårkris.

Det var då det.

Fyra månader senare sitter vi här och pratar om hur mycket AIK rimligen borde vinna med, och hur stora orosvågor det kommer att skicka söderut till Malmö FF.

Resa sig från rasmassorna

Men fotboll var inte enklare i april än att en Eero Markkanen-mörsare kunde vända allt upp-och-ner, och jag är inte så säker på att fotboll är så mycket enklare nu.

Det är klart att Djurgården kan resa sig från rasmassorna och ställa till det, om de får matchen dit de vill.

Ända sedan sommaruppehållet har Dif fått jaga sig igenom matcherna, straffade av ett svajigt försvarsspel. Det har varit tidiga 0–2-motlut mot Häcken, 1–2 mot Helsingborg, ett tidigt baklängesmål i Halmstad.

För ett lag som tappat sin ryggrad och en klubb som manifesterat sin ekonomiska verklighet genom att slussa iväg Erton Fejzullahu till Kina, har det varit för mycket, för tufft.

AIK har en stadigare bas

Men det är som Mikael Stahre – av kända anledningar – mässat de senaste veckorna:

– När man tycker att allt är fantastiskt är det ofta bara bra. Och när man tycker att man är helt jävla värdelös är det ofta bara dåligt.

Djurgården har varit dåligt i höst. Men de är inte värdelösa.

Spelare som Sebastian Andersson och Haris Radetinac är kvalitetsspelare i grunden, Amadou Jawo och tjurskallen Aleksandar Prijovic kan ställa till det för alla allsvenska försvar.

I kväll ser vi alltså ett lag som skulle kunna vara bra mot ett lag som definitivt är det.

AIK har en stadigare bas att stå på, både i huvuden och fötter. De har en högre grundkapacitet, en ordentlig teknisk och taktisk ryggrad, en högre topp, färre svaga punkter och den där sortens lugn som bara kommer av att ha spelat många bra matcher.

Borges bygger anfallsspelet

Henok Goitoms underbara fotbolls- hjärna fyllde på med det enda som saknas (straffområdesnärvaro, avslut, mål) mot Gefle senast, Nabil Bahoui (till höger eller vänster) och Celso Borges ger honom alla de alternativ han behöver för att bygga anfallsspel, och mot halvsvajiga djurgårdskanter kommer de att få utrymmet de behöver för att forsa fram.

Det är klart att AIK är favorit. Om de gör första målet kan jag inte se dem förlora.

Men om de inte får det? Om Djurgårdens anfallsspets ger dem lite andrum och en psykskjuts åt rätt håll? Om AIK:s cyklotomi slår över till den där sortens anemiska avvaktande som vi såg både mot Gefle och Astana?

Derbyn vinner man

Tja, allt jag vet är att det finns ångest och kvicksand under målarfärgen på Friends Arena, att en säsong står och väger, att det här inte är någon fotbollsfest, och att det inte alltid räcker att spela bäst i ett derby.

AIK–Djurgården, Stockholm står på spel.

Och derbyn spelar man inte. Derbyn vinner man.

ARTIKELN HANDLAR OM