Simon Bank

Bank: Då är det enkelt att tycka om Ronaldo

Om han kammat sig lite mindre noga hade han väl fått det där målet, men det kan göra detsamma.

Cristiano Ronaldo var där, Cristiano Ronaldo är här.

Han må vara klubblös, men landslagslös är han sannerligen inte.

Today I feel tvättbrädemage.

Pepe, Cristiano Ronaldo, Diego Godín, Edinson Cavani… välkommen till VM 2014. Det var pensionärsträff i Doha, en kollision som satte fokus på en av de största utmaningar som finns för en fotbollstränare: När är gammalt för gammalt? Var går gränsen för när det man får i rutin och respekt och gammal hederlig räv-smartness inte längre väger upp det du förlorar i form av tappad fart eller elegans?

Diego Alonso bestämde sig, med all rätt, för att låta Luis Suárez bita i gräset när han tog ut sin startelva. Suárez var likblek i premiären, och en begränsad grovjobbare till är inte vad ett obegränsat grovjobbande Uruguay behöver mest. Fernando Santos behövde inte ens bestämma sig: i hans Portugal spelar alltid Cristiano Ronaldo.

Då är det enkelt att tycka om Ronaldo

När han hugger på en delikat liten Bruno Fernandes-lyftning och nickskarvar, eller i alla fall andas in 1–0 – han är fascinerande nog både Portugals yngste och äldste målskytt genom tiderna – är det en så perfekt sammanfattning av hela hans sätt att vara, spela och leva fotboll.

Och så här är det: ett av de allra mest talande skälen till varför man kan älska landslagsfotboll (mer) är att när Portugal spelar är det väldigt enkelt att tycka om fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo.

När han gråter i landslaget gråter han för Portugal, när han skriker på lagkamrater vid avbytarbänken så gör han det för Portugal, när han vilar sig igenom försvarsspelet så gör han det för att det är bäst för Portugal. Har man sett honom spela för Portugal från sidlinjen så går det inte att ifrågasätta hans totala kärlek till det här laget.

Om han väger upp sina brister?

Ni ser ju.

Varje gång jag försökt få förståndet runt precis hur bra fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo varit så har jag tänkt bort målen och siffrorna, och i stället landat i minnena av hur Wayne Rooney (Wayne Rooney!) i vissa, viktiga matcher i princip kunde vikariera som högerback bara för att låta nummer sju vila inför de avgörande ögonblicken.

Mer behöver jag inte för att bevisa vare sig Rooneys eller Ronaldos storhet.

PLUS: Wernbloom: Så här är VM-stjärnorna på planen

Är inte samma allkraft längre

I det här portugisiska laget passar även en 37-årig, egomanisk CR7 alldeles utmärkt. Om han sköter spelet i straffområdet så finns det ju kvalitéer så det räcker och blir över för att få fram bollen dit (tänk om Sverige haft det när Zlatan Ibrahimovic var 28). Mot Uruguay hade de Bruno Fernandes som kom in från en kant, Bernardo Silva som trippade runt och letade luckor, João Felix som droppade till vänster och hjälpte till. Vänsterbreddaren Nuno Mendes var lysande så länge hans kropp höll (40 minuter), och även om William Carvalho saknar elegans så var han kanske bäst av alla i a Seleção första timmen.

Jag är inte så säker att Cristiano Ronaldo hade hjälpt Uruguay särskilt mycket i den här matchen om han varit född i Montevideo i stället. De var, trots alla sina fina spelare från sina fina klubbar, för tröga och trubbiga när de skulle bygga spel. De hade svårt att ens få fram bollen till de farliga ytorna. Möjligheten fanns, särskilt som Rúben Neves var alldeles för trög för att stänga spelvägar framför Portugals backlinje. Men enda gången som Uruguay kom fram därifrån krävdes det en otrolig liten dribblingsräd av Rodrigo Bentancur, som slutade med en femplusparad av Diogo Costa.

Annars var det gnugg, gnugg (inget tugg, Suárez startade som sagt på bänken), och kontringar mot Darwin Nuñez och Edinson Cavani. För fyra år sedan sprang Cavani in med två bollar när Uruguay skickade hem Portugal från Ryssland i åttondelsfinalen, men han är inte samma sorts allkraft längre.

Uruguay fick sista halvtimmen, när Portugal blev sådär passivt och bevakande som de alltid blivit i ledning under Fernnado Santos-eran. Maxi Gómez prickade stolpen från 20 meter, Luis Suárez (inbytt på slutet) högg på en andraboll och satte avslutet i gaveln.

Närmare kom de inte, Portugal fick en mjuk handsstraff och 2–0 på stopptid, Bruno Fernandes hoppade in sitt andra mål. Nu får Uruguay hoppas att allt skiter sig för Ghana när de möter dem i sista omgången (otroligt nog spelade fem spelare i dagens trupp mot Ghana i VM 2010). Portugal är vidare, de har sina brister men de har också ett av VM:s kreativaste mittfält, och de har Cristiano Ronaldo, 37, med hela hans hjärta.

Det är så fint att fortfarande få se det.

Kvällens mest brännande ögonblick var trots allt inte när Fifa bestämde sig för att 1–0-målet gjordes av Bruno Fernandes, utan när en aktivist sprang in på planen med en regnbågsfana.

Fifa får skylla sig själva, de har baxat VM till den här skärningspunkten. De har låtsats som att det är oproblematiskt, de har kunnat tysta fotbollsspelare med hot om ett gult kort – men det fanns alltså andra som var beredda att ta oändligt mycket större risker än så.

Do you feel gay, Mr Infantino?

Publisert:

LÄS VIDARE

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.