Mejla

Simon Bank

Jag såg de nya mästarna – de heter AIK

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

BORÅS. Elfsborg skulle jogga hem guldet, det var Mikael Stahre som sa det inför serien.

I går såg vi.

Elfsborg joggade, sprang, slogs, slet, spelade stundtals strålande fotboll.

Men de kom inte ett steg närmare AIK.

Ingen annan lär lyckas med det heller.

I går fyllde IFK Göteborg 105 år, Jonas Olsson firade födelsedagen med att åka genom ett helvetesregn och sätta sig på en gul plaststol på Borås Arena.

Jag frågade honom inte, men han måste känt igen det han såg.

Han såg ett hårt pressat serieledarlag åka till en arena där de inte trivs för att spela höstens allra tuffaste match, han såg dem vara pressade långa perioder, ha lite stolpe in med ett domslut men ändå hålla nollan.

Stannade han kvar ett par minuter efteråt såg han också hur spelarna i det där laget sög lungorna fulla av ny energi, hur de firade ihop med en smockfull bortasektion, hur fansen hängde kvar i en evighet efteråt för att dansa, sjunga, skråla, njuta.

För två år sedan hette det där bortalaget IFK Göteborg, de hade gått genom skärselden på Råsunda utan att vika en tum och en vecka senare var det mästare.

I går hette laget AIK.

Och i år heter laget AIK.

Jag vet tillräckligt mycket om både IFK Göteborg, tjocka damers sång och fotboll för att veta att ingenting är färdigt förrän allting är färdigt. Men Mikael Stahres lapptäcke täcker den här hösten alla de dimensioner ett mästarlag ska ha. I förra omgången sprang de briljanta åttor runt Djurgården, den här gången stod de och tog emot slag som en ung Sylvester Stallone utan att för en enda sekund vika undan blicken.

Svensson fullkomligt självlysande

Elfsborg kastade precis allt de hade mot AIK. Laget med Sveriges bästa mittfältsuppsättning startade för första gången i år med sin bästa mittfältsuppställning: Helgi Danielsson och Anders Svensson bakom Stefan Ishizaki, Martin Ericsson och Emir Bajrami.

Det märktes, ska ni veta.

Ericsson kom in fel i matchen och hittade aldrig kartan, men Svensson var fullkomligt självlysande i dubbelrollen som dammsugare och regissör, Danielsson gjorde ett superbt dagsverke – och i långa perioder låg AIK på rygg och kämpade för livet, utan att vara nära att få igång ett anfallsspel.

I de senaste omgångarna har Flávio kilat runt på sina små illerben och plockat returer från Iván Óbolo, det har räckt att han hållit sig nära toppcentern för att få det han behövde. I går klämde Anders Svensson sönder alla de där ytorna, Óbolo hade enorma problem och Flávio var tvungen att röra sig ut mot kanterna för att se till bollen. Eftersom Bojan Djordjics vänstra fot var avstängd (det var hans högra också, men det hade mindre betydelse) kunde AIK bara hota från en kant, det blev väldigt lättläst.

Elfsborg fick igång sitt konstruktiva spel när de hittade fler riktningar i anfallen, när – förstås – Anders Svensson hittade spelvändningar i sidled också, istället för att bara stressa framåt. Enda gångerna AIK kunde andas var när Flávio bröt av med lite luriga dribblingsturer eller när de fick tryck efter några hörnor och frisparkar.

Annars var det bara en oerhört underhållande och kvalitativ armbrytningsmatch mellan en urstark gul anfallskraft och en svart motståndare som alltid hade handen en decimeter från bordsytan, men aldrig närmare.

Elfsborg bröt sig fram till straffområdet hundra gånger, utan att nå hela vägen fram. Med fyra och en halv offensiv mittfältare får de landets bästa tidiga anfallsspel, problemet är att när de krånglat fram bollen till anfallszon så finns bara en halv anfallare kvar som måltavla.

Keane är ingen Drogba

James Keene är en underbar terrier, om du ställer honom framför en vävmaskin på Borås Wäfveri och säger åt honom att bollen finns i mitten så kommer han att kasta sig in bland projektilskyttlarna med huvudet före. Men Keene är ingen Drogba, ingen tydlig närvaro i straffområdet – så när Bajrami eller Ishizaki dök in med bollen slutade det nästan uteslutande med att de släppte ut bollen på kanterna, ut ur det farliga området.

På många sätt var det en match utan vassa målchanser. På många fler sätt var det en bra fotbollsmatch.

Elfsborg manglade AIK, men AIK skickade in Daniel Tjernström på en kant (”man vet vad man får, Tjerna är inte Robben men han kan annat” sa Stahre) och en sensationellt tuff Walid Atta som mittback, och de överlevde. Som blivande mästarlag brukar göra. Magnus Haglund var vansinnig på ett par uteblivna straffar, men jag höll inte med honom och AIK fick domsluten med sig. Som blivande mästarlag brukar få.

Efter 90 minuter sjönk Elfsborg ihop. Anders Svensson stod med handflatorna mot knäna efter den kanske bästa match jag sett en mittfältare göra i den här serien i år. Samtidigt samlades AIK i en handbollsring i mittcirkeln för att säga ett par ord till varandra och höra klacken sjunga sig hes om drömmar av guld.

Elfsborg spelade bort sina guldchanser i Malmö och Göteborg, AIK har ett sargat Blåvitt kvar att slåss mot. Men jag kom till Borås för att bli klokare, och jag lämnade Borås med en bestämd känsla av att ha sett två ruggiga vinnarlag spela 0–0:

Det gamla Elfsborg.

Och de nya mästarna.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN