2–2 i 90:e minuten – det måste ha känts som en kniv i Svennis

FOTBOLL

Köln

Det kan ha varit den drypande fuktiga och varma luften i Köln som satte sitt blanka avtryck i Sven-Göran Erikssons panna.

Det också ha varit ren och skär kallsvett.

Han hade just fått ett isande besked:

Michael Owen är borta i sex månader.

Six fucking months.

Det hade funnits så mycket annat att svettas över den här kvällen:

En ny engelsk kollaps i andra halvlek i en stor turnering, två baklängesmål efter fasta situationer, ett England som hamnade i ett svenskt björngrepp och emellanåt såg förtvivlat vilset ut, en förbannad Wayne Rooney som kastade flaskor och strumpor och skor omkring sig när han byttes ut, en mittfältsdiamant som tappade både form och hårdhet, ett försvarsspel som till slut endast bars upp av en hjälte som John Terry – och framför allt:

En numera världsberömd statistikrad från 1968 som fortfarande är obruten.

Domen: Sex månader

Svensk kvittering till 2–2 i den 90:e minuten – det måste ha känts som en kniv i Svennis svenska hjärta.

Men allt förbleknar ändå över det öde som nu väntar honom efter Michael Owens otäcka vridning av knäet redan efter ett par minuters spel.

– Det såg verkligen inte bra ut, jag befarar det värsta. Men vi måste avvakta beskedet från läkarna, sa Svennis på den officiella presskonferensen.

Men redan sent i går kväll fick han veta:

Owen, målkungen som Svennis stöttat och trott på hela vägen fram till VM, spelaren som skulle växa under turneringens gång och bilda en vinnande duo ihop med Wayne Rooney, är så illa skadad att han inte kan spela fotboll mer i år.

Läkarnas dom lyder på sex månader.

Man kan se det så här:

Hade det gällt Wayne Rooney hade Manchester Uniteds Sir Alex Ferguson flugit genom taket och blivit den förste skotten i rymden, det hade varit ännu värre ur flera perspektiv.

Men med Owen borta är Svennis ändå väldigt illa ute med sina få anfallsalternativ.

Vad ska han nu göra om Rooney (som bara spelat 30 respektive 69 minuter hittills i VM) eller Peter Crouch blir skadad eller avstängd?

Då har han bara den 17-årige pojken, ”turisten” Theo Walcott, kvar att kasta in bland de som är naturliga forwards.

Det engelska pressdrevet har tjatat om detta problem ända sen Svennis tog ut VM-truppen, och nu har alla hans belackare fått vatten på sina kvarnar.

– Det är vad det kommer att handla om i tidningarna i morgon. Svens tjuriga envishet att vägra ta med en backup-spelare som Jermain Defoe i truppen, sa Eleganten i natt.

Ecuador, sedan finito

Och Mr Bison lutade sig lugnt tillbaka i en stol i presscentret, korsade armarna över bröstet och sa bestämt:

– Det första lag av någorlunda klass som vi nu stöter på kommer att slå oss. Vi kanske kan ta oss förbi Ecuador, sen är det slut. Finito. Goodbye.

Hela Drevet förundrades över att de på nytt fått se ett England som rasat samman efter paus, precis som i mötet med Sverige i VM för fyra år sen. Och precis som i Saitama 2002 var Sverige millimetrar från att sätta in en avgörande stöt mot ett nästan panikslaget engelskt försvar.

Steven Gerrard stoppades in i ett

4–5–1-system för att täta till och stabilisera, och när just den samme gjorde 2–1 med bara fyra minuter kvar kändes det som om Svennis trots allt skulle gå av planen som en segrare.

Men så dök – högst oväntat denna kväll, får man säga – Henrik Larsson upp och ordnade 2–2.

Det innebar att åtminstone en medlem av den brittiska pressen fick ett leende i mungipan.

Kungarnas kung

Skotten Kevin McCarra på The Guardian är stor Henke Larsson-beundrare sen många år och just när han stod och berättade för mig hur mycket han älskar honom fick han ett sms-meddelande från sin fru i Glasgow:

– The king of the kings did it again!

Kungarnas kung gjorde det igen, alltså. Man riktigt kunde höra jublet från Skottland.

Trots allt elände får vi inte glömma att Svennis hade en del att glädjas över också.

Gruppsegern betyder att England slipper Tyskland, får en extra vilodag och ett bekvämare reseschema.

Och första halvleken i går är den hittills bästa England presterat i VM.

Mr Eriksson måste också ha myst över Joe Coles magnifika uppvisning på sin vänsterkant, men för alla utom Lars Lagerbäck var det ju helt väntat. En ojämnare duell än Cole mot Niclas Alexandersson har väl knappast skådats på den här nivån.

Men det är väl så...man tager vad man haver.

Frågan är vad Svennis haver kvar när de stora matcherna kommer.

Peter Wennman