Pekermans djävul vann – då föll Argentina

Publicerad:
Uppdaterad:
Revanschen Den ifrågasatte Jens Lehmann visade världen vad han gick för i går. Två straffräddningar vann matchen åt Tyskland.
Foto: Andreas Bardell
Revanschen Den ifrågasatte Jens Lehmann visade världen vad han gick för i går. Två straffräddningar vann matchen åt Tyskland.

BERLIN

Guds lag mot Påvens - till slut blev det en match mellan en ängel och en djävul.

De satt på José Pekermans axel.

Djävulen vann - och Argentina förlorade

Ha! Så mycket för det Nya Tyskland.

Jag har sett Argentina, världens kanske bästa fotbollslag, kämpa i två timmar. Jag har sett dem jaga, slåss, sparkas, slita, skämma ut sig och slås ut.

Tyskland är vidare - på straffar.

Och " världen blev sig lik igen.

Man (eller Klinsmann) kunde alltså ta tyskarna ur iskylan, men man (eller Klinsmann) kunde inte ta iskylan ur tyskarna.

Fotboll är fortfarande ett spel som pågår i 90 eller 120 minuter och där Tyskland vinner i slutet. Det är därför de springer vidare, i detta osannolikt gul-svart-röda inferno till världsmästerskap.

Som Sverige inte gjorde

Stämningen inför matchen mot Argentina var av det där slaget att det kunnat få Dirty Harry att kissa på sig. Berlin gungade av engelsmännens "Football"s coming home", fransmännens "I will survive", zigenarnas "Volare" och en massa annan stulen musik. Olympiastadion var ett enda hoppande, sjungande vitt hav med små, ljusa blåmärken av argentinare.

Argentinas plan var att göra allt Sverige inte gjorde. Sticka hål på ballongen, dra ner farten, störa rytmen, flytta matchen från Göthes romantik till Kants krassa upplysning.

Efter en minut hade Ayala retat gallfeber på Ballack. Efter två hade Mascherano filmat (eller, om vi ska vara snälla, förstärkt) fram en varning på Podolski.

Så var det match.

José Pekerman är intelligent, han har vunnit VM tre gånger redan och vet hur man coachar. När Argentina hade bollen spelade de närmast 3-4-1-2 med Sorin som vänstermittfältare, och överbelastade Tysklands svaga högerkant. Fyra av fem uppspel gick där. När Tyskland vann boll var Javi Mascherano sköld framför de två mittbackarna.

I matchen mot Sverige kunde Klose vandra runt på den där ytan, plocka blommor och passa fram till mål när som han fick lust.

Schizofrent arv

Mot Argentina tog det fem minuter innan engelska rubriksättare satt och funderade på om de skulle välja "Klose-d down" eller "Klose, but no cigar".

Tre minuter efter paus nickade Roberto Ayala, "råttan", in 1-0 för Argentina. Han körde över Klose i straffområdet, med spänst och allt.

Precis där och då rasade allt.

För Argentina.

Pekerman hade ju ändrat startelva inför matchen, satt in dribblande underbarnet Tevez i stället för den lille kaninen Saviola och petat löparen Cambiasso till förmån för mer fysiske målskytten Lucho González (han som har Maradonas autograf som tatuering). Ändringarna signalerade att Argentina ville störa Tysklands spel, hellre än att spela själva.

Och efter 1-0 gav de upp varje liten tanke på att spela fotboll. Den andra sidan av Argentinas schizofrena arv tog över helt, den sida som vetter mot fotbollens allra svartaste helvete. Filmningarna, överfallen, fegheten, Macchiavellis hela katalog av mordiska medel.

Pekerman tog ut Riquelme, han tog ut Crespo, och bad en bön till högre makter om att Tyskland inte skulle hinna göra något av initiativet de fick gratis. Som om de högre makterna skulle lyssna till såna böner.

Klinsmann och Jogi Löw hetsade sitt lag som besatta män, förstärkte sitt innermittfält och öste på framåt.

Så slog Ballack ett inlägg som Bremen-Borowski nickade till Bremen-Klose, som nickade bollen i mål.

Jag vet fortfarande inte hur bra detta Tyskland är, men nu vet jag att de är tillräckligt bra för att straffa de fega och fula.

José Pekerman har haft VM:s snyggaste och bästa lag, men han vek undan med blicken när det gällde. Pekerman blev ett offer för sitt sämre jag, i en match där andra visade hjärtan av guld.

Ballack - drömledaren

Mest gyllene av alla: Michael Ballack, 29.

Ballack karaktärsmördades när han lämnade Bayern München, men i går var han den lagkapten och ledare alla lag i hela världen drömmer om.

Efter 90 minuter låg han på gräset, medan två massörer tog hand om varsitt ben pratade Klinsmann taktik med honom. Ballack var Tysklands kropp och hjärna, resten fick de av de 65 000 som bar dem från läktarna med sina peruker, sina flaggor och sitt allt mer taktfasta:

- Klapp, klapp, klapp-klapp-klapp-klapp" SIEG!

Inför straffläggningen försökte jag ta ut tio skyttar. I Tyskland hittade jag fem rätt snabbt (de var rätt allihop), i Argentina hittade jag bara tre givna (Julio Cruz, Tevez och Maxi Rodriguez). Det fjärde namnet jag skrev var Cambiassos.

Topp-tre-lista över saker som skulle göra mig fruktansvärt rädd:

1. Ormar.

2. Stora fåglar som tar ormar i näbben och släpper dem på mig när jag sover.

3. Att slå straffar på Jens Lehmann inför 65 000 tyskar.

Argentina hade otur när straffexperten Abbondanzieri skadade sig, de hade ingen chans sedan - och Tyskland är fortfarande det bästa argumentet mot missuppfattningen att "straffar är som roulette".

Lehmann tog den fine, tappre Cambiassos svaga straff. Cambiasso grät och slet håret han inte har, och provocerade argentinare började slåss.

Ballack dansade på innerplan, publiken sjöng om flykt och finaler, Klinsmann skrek rakt ut.

Det är natt nu, när VM går vidare är José Pekerman förpassad till förlorarnas personliga helvete.

Men det är fortsatt himmel över Berlin.

Italien-Tyskland? Marcello Lippi kommer att gå exakt samma inre kamp som Pekerman. Italien kan spela defensivt och komma undan, men blir de passiva är det kört. Det ska bli så roligt att se hur mycket de vågar.

Läs mer om VM:

Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.