SVENSATION

FOTBOLL

Wennman: Hur ofta är månen blå?

MANCHESTER

Hur ofta är månen blå?

Aldrig, säger ni.

Men det har faktiskt hänt några gånger i historien, till exempel efter skogsbränder och vulkanutbrott, att dammpartiklar i atmosfären gett månen en blåaktig ton.

Enligt Wikipedia hände det i Sverige 1950, i Kanada 1951 och i Krakatoa (Indonesien) 1883.

Nu är månen blå igen.

I Manchester, England, år 2007.

Uttrycket ”once in a blue moon” hänvisar därmed till nåt som är väldigt sällsynt, rentav unikt.

Som att det kommer in en svensk tränare i Premier League och vinner sina tre första matcher.

Som att Manchester City leder högsta ligan.

Som att Manchester City inte släppt in ett enda mål efter tre omgångar.

Som att Manchester City är sju poäng före mästarna United i tabellen.

Som att Sir Alex Ferguson går av planen efter ett derby mot City och ser ut som om han vill kräkas.

”Blue Moon”, den gamla schlagern som sjöngs av Connee Boswell 1934 och som senare hottats upp av giganter som Frank Sinatra, Dean Martin, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, är Manchester Citys signaturmelodi och när 45 000 fans sjöng den efter 1–0 mot United rös jag så att jag tvingades ta en klunk T-gul. Annars hade blodet frusit i ådrorna.

Vilket drag. Vilken stämning. Vilken otrolig hyllning till Manchester City och managern Sven-Göran Eriksson!

Nån smart människa spelade Led Zeppelin

Ska vi fortsätta prata musik så tänker jag inte längre kalla honom ”Dancing Sven”. Det gick upp för mig i halvtid när City hade gjort sitt 1–0 och haft en femminutersperiod med bollinnehavet 81–19 (!). När spelarna gick av planen satte nån smart människa på Led Zeppelins klassiker ”Rock´n Roll” som börjar med att Robert Plant sjunger orden ”It´s been a long time...”

Visst, det var länge sen Manchester City var så hett.

Sven-Göran Eriksson, bra scouting och thailändska pengar har förvandlat City från schlager till rock´n roll.

Från och med nu är det Rockin´Svennis. Inte ett ord om assistenter som spelar dragspel.

Mina engelska kollegor i Drevet vet inte riktigt hur de ska tackla det här. Några av de gamla belackarna börjar motvilligt inse att Mr Eriksson har nåt speciellt, nåt som de inte kan sätta fingret på. Andra tycker att det som sker nu är helt suveränt, bästa möjliga scenario för ligan.

– Sven for England again, sa Eleganten i går. Och han skämtade inte.

Om Steve McClaren torskar landskampen mot Tyskland på onsdag – och sen också missar i EM-kvalet (uj, uj) – har Svennis redan efter några veckor i England fått en upprättelse han aldrig kunde drömma om.

Han har fått tillbaka sin gamla tur

Allt går honom i händerna just nu. Han har fått tillbaka sin gamla tur.

I går missade till exempel Stephen Ireland derbyt på grund av sjukdom. Därför stoppade Svennis in brassen Geovanni från start, vilket han inte vågat annars. Geovanni var lysande och sköt också Citys segermål. Utan honom hade inte City vunnit.

Svennis och Hasse Backe chansade med kontringssnabbe Valerij Bojinov på topp i stället för Rolando Bianchi, av taktiska skäl. Men när ”The Boj” blev skadad efter fem minuter satte man in – Emile Mpenza.

Ett mycket dåligt beslut. Vad City behövde var nån som kunde ta emot och hålla i bollen i anfallet, inte en liten sprattelgubbe.

Svennis kom undan där. Tur. För att inte tala om hur han kom undan när United pressade som värst i andra halvlek. Nemanja Vidic nick i ribban, Carlos Tevez obegriplig miss efter hörna (alla trodde det var mål, inklusive Sir Alex)...det var som sagt gamle Lucky Sven vi såg.

Men det gör ju inte saken ointressantare. Så länge det flyter på i den här stilen är Svennis kung i England.

Jag är säker på att segerraden spricker med en smäll mot Arsenal på lördag, det blir en grym test för City, men Svennis har ändå klarat av sin första tid i ligan med stil och återvunnen heder.

Mannen är ett 19-årigt monster

Och förresten, vem vet hur långt det kan bära när laget har spelare som Micah Richards? Mannen är ett monster. Fullständigt fenomenal. Han var en enmans-armé mot United och stoppade allt. Lagkaptenen Richard Dunne gjorde också en hjälteinsats, men Micah är från en annan planet. Och han är 19 år!

United har förlorat sju poäng av nio möjliga och det är klart att Sir Alex är vrålförbannad. Men det går ju inte på räls för nån av De Fyra Stora. Arsenal (1–1 mot Blackburn borta) tappade poäng liksom Liverpool och Chelsea (1–1 dem emellan).

Det skulle inte förvåna mig om United köper in en anfallare till innan transferfönstret stänger, det här med Wayne Rooneys skada kan betyda mer än vad Sir Alex tillstått.

Men nån panik är det ju inte. Jösses, det är 35 omgångar kvar. Och jag stryker av mig kepsen för Owen Hargreaves debut, hans andra halvlek var ruggigt bra.

Till sist: Om vi har en debatt om domarkvalitén i Sverige, så är det ingenting mot ramaskriet i England. Bara tre omgångar spelade och vi har redan sett mängder av horribla domslut. Lag som blivit bestulna på mål, varningar till fel spelare, totalt galna offsideavblåsningar.

Och så i går, ett bottenrekord:

Den tydligt hypernervöse Rob Styles skänkte Chelsea en straff på Anfield, jag tror det var en av de värsta domartabbar jag sett.

ARTIKELN HANDLAR OM