Landslagsspel – en pinsam plåga

FOTBOLL

Belgien faller sönder – ingen annanstans i Europa bryr sig folk så lite

Fotboll förenar?

Ja – men fotboll splittrar också.

Belgien är på väg att falla sönder, och i morgon riskerar en fotbollsmatch att elda på processen.

Foto: Den förre landslagsmittfältaren Gert Verheyen – är en av få – som har spelat för både Anderlecht och Club Brügge.

Klockan 20.21 på luciaafton 2006 avbröt den belgiska statstelevisionen RTBF sina sändningar för en brådskande bulletin.

Belgien existerade inte längre.

Det flamländska regionalparlamentet hade precis klubbat igenom sin självständighetsförklaring.

Dramatiska bildsekvenser avlöste varandra. Flamländska separatister som jublade framför parlamentet, Kung Albert II på flykt mot den gamla kolonialstaten Kongo för ett liv i exil, en spårvagn som stoppats vid den nyuppståndna gränsen.

Chocken höll i sig i en dryg halvtimme – sedan började en textremsa rulla i övre bildkant: ”Detta är enbart fiktion”.

Belgien existerade inte längre – på skämt.

– Vår intention var att illustrera för tittarna att den belgiska nationen riskerar att upphöra om några månader, förklarade RTBF:s nyhetschef Yves Thirain.

Han kanske inte var skämtaren med stadens bästa omdöme – men han hade onekligen en poäng.

Den 10 juni 2007 gick belgarna till valurnorna.

Sedan dess – under de 189 dagar som har gått – har inte landet haft någon regering.

De vallonska partierna har inte kunnat enas med de flamländska, och det är kanske inte så konstigt.

Premiärministerkandidaten Yves Leterme – ledare för de flamländska kristdemokrater som blev valets största parti – har nämligen beskrivit Belgien som ”en historisk olycka utan någon som helst relevans”.

– Det enda vi har gemensamt är kungen, några ölsorter och fotbollslandslaget.

Överdrev Leterme sin politiska retorik?

Snarare tvärtom.

Snarare är det så att du kan stryka en av punkterna på den korta listan. I praktiken har inte belgarna ens något fotbollslandslag gemensamt längre.

Ingen annanstans i Europa bryr sig invånarna så lite om landslaget. När ”De Röda Djävlarna” gjorde sin viktiga träningsturné inför hemma-EM 2000 orkade en enda supporter resa med laget till Asien. Under stora delar av det nyss avslutade EM-kvalet brydde sig inte någon enda flamländsk kanal ens om att sända matcherna.

Det är inte så att belgarna struntar i fotboll, tvärtom, det är bara det att de inte kan identifiera sig med landslaget och fokuserar på sina klubblag i stället.

De fokuserar på matcher som morgondagens tungviktsmöte mellan Anderlecht och Club Brügge

Maktbalansen försköts

Club Brügge grundades redan 1891, men hette då FC Brugeois.

Sitt nuvarande namn – Club Brugge Koninklijke Voetbalvereniging – tog de först i juli 1972.

Det första namnet var franskt, det nuvarande är flamländskt – och bytet från det ena till det andra säger en hel del om Belgiens politiska historia.

Efter att landet grundades 1830 var det länge de fransktalande vallonerna i syd som dominerade och styrde det.

Under 1900-talet försköts maktbalansen.

Samtidigt som kol- och stålindustrin i Vallonien försvagades så fick flamländarna i norr fart på sina hamnar, och födde dessutom fler och fler barn.

I dag är det flamländarna som är flest, störst, rikast och mest sugna på självständighet.

Och fotbollen speglar – som vanligt – samhällsutvecklingen.

De senaste årtiondena har det flamländska flaggskeppet Club Brügge blivit en allt rikare och allt mer framgångsrik klubb, och frågan är om de till och med håller på att köra om den frankofona giganten Anderlecht.

Inför matchen i morgon leder Brügge ligan – hela tio poäng före ett Anderlecht på väg mot en fiaskosäsong.

Brügge och Bryssel är två väldigt olika städer, som till och med ser helt annorlunda ut.

– Bryssel är en stad i grå sten och skiffer, som ett mindre, smutsigare Paris. Brügge är en stad byggd av rött flamländskt tegel och gaveltak, säger reseskildraren Phil Smith.

Olika städer tenderar också att producera olika fotbollslag.

Club Brügge har alltid setts som ett hårt arbetande kollektiv, medan Anderlecht traditionellt förknippats med spektakulära storstjärnor, dribblingar och champagnefotboll.

Den förre landslagsmittfältaren Gert Verheyen är en av få spelare som representerat båda klubbarna:

– När jag var i Anderlecht så hatade deras fans mig eftersom mitt spel handlar mer om att kriga och tackla än om vacker fotboll och snygga tricks. Till slut buade de ut mig varenda gång jag rörde bollen.

Efter fyra säsonger tog flamländaren Verheyen det logiska steget och flyttade till Brügge.

– Direkt insåg jag att det var den perfekta klubben för mig. Fansen är nöjda så länge du ger allt för laget, och jag stannade i 14 år.

”Slaget om Brugge”

I takt med att relationen mellan Flandern och Vallonien försämrats har också rivaliteten mellan Club Brügge och Anderlecht förvärrats.

I januari 1999 försökte Anderlecht-fans tända eld på Jan Breydel-stadion, och som en konsekvens beslutade Brügges borgmästare att returmatchen ett år senare skulle ställas in.

I december 2002 stod sedan ”Slaget om Brügge”, då supportervåldet på gatorna faktiskt överskuggades av brutaliteten på plan.

Tre röda och sju gula kort var i underkant, och Anderlechts tränare Hugo Broos konstaterade:

– Det var ingen fotbollsmatch. Det var ett krig.

Gert Verheyen spelade i matchen, och försöker förklara känslorna:

– Stämningen runt de här matcherna är otroligt intensiv. Ibland kan du inte hjälpa att du sugs in av ljudet och atmosfären, och då kan det koka över.

Situationen var inte bättre på matcherna nere i Bryssel. En relativt stor falang Brügge-fans har högerextrema åsikter, och refererar konsekvent till Anderlecht som ”judar”.

– De är rasister, och ber inte ens om ursäkt för det. Samtidigt som den flamländska nationalismen växer så ökar vardagsrasismen i Flanders. Du behöver bara titta på hur många invandringsfientliga partier som blir mer och mer populära i regionen, säger Anderlecht-supportern Jan Verlinden.

I det senaste valet blev det högerextrema separatistpartiet Vlaams Belang (Flamländskt intresse) Belgiens tredje största.

I Flandern har vissa skolor helt förbjudit det franska språket, bara 0,2 procent av de flamländska kvinnorna gifter sig med vallonska män och i vissa undersökningar har så många som 63 procent av de tillfrågade uppgivit att de önskar ett självständigt Flandern.

Vlaams Belangs partihöjdare Filip Dewinter har sedan i våras också drivit en kampanj för att lägga ner det belgiska fotbollslandslaget, att ersätta ”De Röda Djävlarna” med ”De Flamländska Tigrarna”.

– Spelarna känner ingen koppling till vare sig laget de spelar för eller varandra. De har latinska gener, vi kommer från nordisk stam.

Det var efter Belgiens förödmjukande 4–0-förlust i EM-kvalet mot Portugal i våras som Dewinter fick nog:

– Det finns ingen belgisk känsla. Det finns inget belgiskt språk. Det finns ingen belgisk nation. Det finns inget belgiskt överhuvudtaget, och borde givetvis inte heller finnas något belgiskt landslag.

Själv håller Dewinter visserligen på de flamländska rivalerna Cercle Brügge, men han säger sig ändå se fram emot matcherna mellan Club Brügge och Anderlecht:

– Då är det fotboll med känslor. Då är det supportrar som brinner för sin sak, och spelare som verkligen vill något. Att spela för Belgien ser de bara som en pinsam plåga.